Föräldrautbildning del 2

Så var det dags för nästa steg i att utbilda oss till föräldrar! ;-)

Den här gången handlade det om förlossning och smärtlindring. Sambon var med, vilket jag var väldigt glad över. Jag tror att han nu mer förstod sin roll i det hela och att han kan bli tvungen att prata för oss båda. Vi har en hel del att prata om och gå igenom och besluta oss för. Framför allt diskutera vad det finns olika saker och vad vi tycker om dem. Sedan kan vi ju aldrig bestämma oss för när och hur vi ska ha ska ha det men det kan vara bra att diskutera igenom olika alternativ och vad vi känner inför dem.

Men just nu är det bara för stressigt med tanke på uppsättningen av köket och att vi har folk omkring oss överallt.

Men lite tankar som jag har ändå när det gäller smärtlindring är att försöka klara mig så mycket som möjligt utan medicinsk hjälp. Min akupunktör sa ju att jag uthärdar smärta bra, nu är väl ett bra tillfälle att testa det. Jag skulle vilja ha TENS och akupunktur, och försöka ta mig igenom med bara lustgas. Men sedan hänger ju allt på hur lång tid det går. Jag kanske inte orkar.

Under min systers första förlossning gjorde man fel och gav henne EDA alldeles för sent, jag tror hon var öppen 7 cm. Hon fick jätteproblem med att få ut pojken (fick ta sugklocka) och sedan fick hon komplikationer själv. Vid nästa förlossning hade hon ju bestämt sig för att klara sig utan, och med tanke på att det bra tog 15 min från det att de kom till förlossningen så hade hon ändå inget val heller än att klara sig själv.

Sedan tycker jag ju att det är skönt med att bada när jag har ont. Men å andra sidan är det skönt att ha en dusch. Men jag skulle nog vilja ha ett rum med badkar och hoppas att det finns ett duschmunstycke som jag kan ha mot magen om jag skulle vilja.

På utbildningen demonstrerade även barnmorskan hur barnet tar sig ut genom förlossningskanalen och hur den vrider sig ut. Naturen är fantastiskt, det hade jag faktiskt ingen aning om, jag trodde väl att den pressades rakt ut. Så jag måste bara orka att vara uppe och röra på mig så mycket som möjligt och gunga höfterna – kan det underlätta för barnet (och mig) så är det ju jättebra. Här gäller det att sambon är med och pushar mig så att jag kommer upp och går. Eller vaggar.

Vi fick vi även se en film på 30 min där man fick följa några par under timmarna på förlossningen. Och eftersom jag kände mig snyftig redan när barnmorskan stod där med dockan och vred den genom bäckenet så funderade jag på hur jag skulle klara filmen utan att störtlipa.

Och det var svårt! Herregud, den filmen hade jag velat titta på ensam och bara släppa alla hämningar och gråta! Fast stundtals var det ju tjatigt. Ibland hade det lika gärna kunnat vara säljsnack a la tvättmedelsreklam – hur fantastiskt det var, urstyrka, smärtan som släpper bla bla bla, det var lite väl rosenrött ibland.

Men bilderna var det som jag kände för – bara barnmorskan torkade kvinnan i pannan snyftade jag till över den omtänksamma rörelsen. Kärleksfulla gester mellan mannen och kvinnan. Slutskedet. Barnet kommer ut. De nyblivna föräldrarnas reaktion på när de får se sitt barn för första gången (jösses, nu börjar jag snart gråta IGEN). Barnet som ligger på bröstet och nyfiket och vaket försöker titta.

Då kommer faktiskt verklighetskänslan. Det som finns i min mage ska faktiskt komma ut. Och det är faktiskt SNART. Hjälp!

Sambon fick lite pluspoäng för han torkade sig i ögonen när filmen var slut! Och det var många som fick något i ögat, speciellt i slutet av filmen. Verkligheten blir genast ganska påtaglig.