Det satt ju lite långt inne först att berätta för mamma och pappa. Att det inte gick vägen. Ville inte ringa, orkade inte prata med någon om det. Men så ringde pappa i tisdags eftermiddag och vi pratade lite. Och så halkade vi in på IVF:en och då berättade jag. De visste inte att man redan kunde få svar, inte så här tidigt.
Pappa blev jätteledsen och när han kom hem berättade han för mamma, som ringde direkt. Bara det att då satt jag med en sticka i handen som visade positivt... och allt blev så förvirrat. I torsdags pratade jag ju med mamma när jag åkte från kliniken och fått veta att jag inte var gravid, storgråtandes i telefonen. Och i fredags träffade jag pappa, som med tårar i ögonen gav mig en kram - jag kramade hårt tillbaka. Den kramen kändes alldeles underbar, vi behövde inte säga något. Kramen var nog. Satt och grät i bilen sedan när jag åkte från honom.
Och så igår ringde mina gullpuddingar till föräldrar. De frågade hur vi mådde och pratade först med sambon och sedan med mig. Det blev ett långt samtal. De känner att de vill hjälpa till, och har inte riktigt vetat hur. Men nu erbjöd de sig att betala akupunkturen för mig - varje vecka! Jag avböjde snällt, det är otroligt omtänksamt av dem, men detta behöver de inte göra. Men jag har ärvt min envishet från dem, så ni kan förstå att jag inte har något val! ;-)
Jag blev oerhört rörd av deras omtanke och idag när mamma ringde igen fick jag lova att säga till så fort jag tar upp behandlingen igen! Ja jisses! Mamma som för två månader inte trodde på akupunktur utan att det var något hokuspokus. Men nu har hon läst om par som blivit hjälpta av detta och ändrat uppfattning! Och så har väl den statistik jag dragit för dem bidragit en del också!
Och ja, jag håller på att kravla mig upp ur det svarta hålet. ;-)
6 kommentarer:
Dina päron verkar ursöta :-)
Skönt att höra att allt känns lite bättre. Nu när solen skiner går det inte riktigt att vara allra längst ner i det svarta hålet, några solstrålar letar sig ner.
Och skönt att ni får så härligt stöd av dina föräldrar, sånt betyder mycket.
Och jag gråter ... :) Säg någon gång jag inte gråter när jag läser ett inlägg hos er kämpande tjejer! Men fy så underbart, va härligt med deras stöd, och då framförallt känslomässigt och sen att betala akupunkturen!! Det är helt underbart. Ta vara på dem och främst av allt ta vara på dig själv. Stor kram vännen.
Vilka raringar till föräldrar du har! Jag bli alldelse varm i hjärtat av att läsa ditt inlägg, jag känner mig tillochmed lite mindre morrhoppig =)
www - just nu kändes det otroligt bra, har nog inte riktigt gett dem en chans att förstå innan.
trez - visst är dem! ;-)
kattmamman - visst gör vårkänslorna att allt känns lättare. Det är något visst när våren är på väg.
tess - inte gråta! ;-) Jo, jag blev så rörd av deras omtanke... och ja, jag skall försöka ta vara på mig! Tack för ditt stöd gumman!
linda - det är inte illa att deras omtanke sprider glädje till fler människor! ;-D
Skönt att höra att du är på väg upp från det svarta hålet! Och skönt med föräldrar som stöttar.
Kram
Skicka en kommentar