Förra veckan blev det ohållbart att hålla det hemligt för min syster. Så jag berättade hur det låg till. Jag har inga problem med att folk inte känner till vår hemlighet, oftast är det bara skönt. Men att ljuga hela tiden för en så närstående person som jag träffat nästan varje dag under behandlingen, har inte varit roligt.
Hon är så ung, så jag tror inte att hon förstår hur det egentligen känns. Men hon finns där och frågar alltid hur jag mår och är intresserad av behandlingen. Hon har själv problem som kan orsaka infertilitet och jag tror att jag (på köpet nu att hon vet) kan vara ett stöd för henne. Som hon är för mig nu.
1 kommentar:
Kram tebaks!
Skicka en kommentar