Det har nu gått 40 dagar sedan jag fick min senaste mens. Och för 51 dagar sedan påbörjade jag behandlingen inför IVF:en. Av någon anledning känns det som tiden både gått otroligt sakta, samtidigt som den susat fram.
Lägesrapporten ikväll är fortfarande ingen mens, har lite smått värk men det känns mer som ägglossningsvärk än som mensvärk. Sambon säger att jag har ett dåligt humör. Känner mig nedstämd och orolig.
Sambon återgav nyligen ett samtal han hade med sin kollega som känner till våra problem. Är glad att han har någon att prata med bortsett från mig, som har förståelse för vad vi går igenom. Sambon sa till denna att det gäller två blå på söndag, annars kommer Astillbe att krascha.
Jag vet att jag kommer att fixa ett dålig besked. Jag är stark. Men söndagen kommer att bli skitjobbig. För oss båda. Men jag fixar det. Inte med en gång. Jag måste bara få bryta ihop och sedan samla ihop bitarna igen. Krascha. Sörja. Och bli stark åter igen.
Men sambon då? Jag vet att det kommer att bli så oerhört tungt för honom också. Hur skall jag klara av att göra honom besviken?
Snälla snälla, ge oss ett lyckorus på söndag istället! Vill ju så gärna följa efter min vän Marmelad som äntligen fått sitt efterlängtade plus!
Är jag pessimistisk - hur kunde ni tro det?
8 kommentarer:
Peppar på så gott jag kan (på håll)! Mirakel sker hela tiden.
Åh. HOPPAS ni får se det ni vill se snart. Ge inte upp. Min kompis har just fått ett ägg att fastna, efter många försök och flera års väntande...så tappa inte hoppet! Er tid kommer, jag lovar.
Käraste! Om du visste hur hårt jag håller tummarna den här helgen, så att du får de magiska Två Blå på söndag.
Hoppas så innerligt att Pricken ska lämna livstecken på stickan när du testar.
Tusen kramar
Devali, ruvardag 8, också tortyr
Fy tusan va spännande detta är! Uj uj uj!!! Hittills låter det ju mycket positivt. Jag är ju värsta nervvraket innan det är söndag :)
Oh, nu är det ju riktigt, riktigt spännande! Hoppas så innerligt att det blir er tur att se de två strecken på söndag.
Förstår att du känner dig på gränsen nu. Själv är jag livrädd inför ruvandet. Sen tror jag som sagt att du är stark. Och att ni klarar er om det nu skulle vara så, men jag önskar verkligen att ni ska slippa fler motgångar nu. Och än så länge låter det ju riktigt positivt.
Kram!
Det är olidligt det här. Jag vågar nästan inte testa. Håller tummarna för oss båda! Kram
Tur att jag är ganska fingerfärdig så att jag kan fortsätta att sy i helgen fast jag håller tummarna stenhårt! Jag har inte släppt ännu och jag tänker inte göra det heller!
Kram!
Herregud - har ni inget roligare för er en fredagkväll än att läsa min blogg *ler rörd och tårögd*
Funderade på om jag ens skulle posta det jag skrev för det lät bara gnälligt. Jag hatar att vara gnällig.
Tusen tusen tack alla ni, om ni visste vad era inlägg hjälper mig...
Devali och Carnesir - vi fixar detta nu eller? *tumme*
Skicka en kommentar