När jag vaknade idag var jag förvånad över att jag inte kände mig ledsen längre. Kändes konstigt. Fick dåligt samvete för att jag inte kunde sörja mer. Var det allt?
Men så fel jag hade. Blev så arg för att bussen var sen igen att jag grät (tjurig, egotrippad) vid busshållsplatsen, min kollega från Norge ringde och frågade hur det gått (grät) och en annan kollega som vet som var på tjänsteresa igår kom upp och kramade om mig (grät).
Det gör så jävla ont.
4 kommentarer:
Känner med dig.. Blir tårögd när jag läser.
Kramar om
Jag är jätteledsen för eran skuld!
Ta hand om er själva och varandra nu, och låt bearbetandet av denna fruktansvärda besvikelse och sorg få ta den tiden den tar. Jag är säker på att om ni stödjer varandra nu kommer ni starkare tillbaka sen.
Det sjunker in långsamt. Och just som man tror att man ska kunna börja se framåt händer det något litet och man rasar ihop igen.
Kramar
Jag beklagar verkligen, jag hade verkligen hoppats att det skulle gå vägen den här gången... Varför måste livet vara så orättvist?!
Skicka en kommentar