Istället för att dela sorgen med varandra och skänka varandra tröst så bråkar vi. Sambon och jag. Det är irriterande på hög nivå hemma och vi fräser åt varandra. Till och med när vi låter vänliga tolkar den andre det som en irriterad ton. Och så är man igång igen.
Mardrömmen tar aldrig slut känns det som nu. Inget lindrar. Min livmoder är så jävla tom och hjärtat känns ännu tommare. Hur det nu kan gå till. Folk har sex naturlig väg och [oops] så blev de gravida. Nä, vi har redan slängt ut 50 000 kr och vi skall få punga ut med ännu mer.
Bitter? Jag?
Var idag på kliniken. Anledningen till det besöket orkar jag inte dra nu, det berättar jag senare. Men när jag satt där så läste jag boken "En deppig dag" igen. Kände igen mig mycket i det. Att livet känns så jävla jobbigt att man nästan ber "Skjut mig - jag orkar inte mer". Imorses kände jag att jag inte bryr mig om ett skit. Om jag blir påkörd idag och dör, kunde inte bry mig mindre. Inget känns viktigt längre.
Men det är inte så. Innerst inne där finns den busiga och levnadsglada Astillbe som alltid skrattar och drar dåliga skämt för sambon. I boken blev jag påmind om att jag inte blir yngre (nähe, varför hör jag den biologiska klockan så högt?) och att det faktiskt finns saker runt hörnet i livet att upptäcka. Att det finns saker i livet, saker som vi har nu, som man faktiskt skall vara tacksam över och njuta av. Kärlek, passion, natur, sommaren som snart kommer... med mera. Våra katter, vårt hus och vår trädgård. Våra familjer. Framför allt varandra.
Idag var vi nära att kollidera med bilen. Inte så att jag hade dött om vi kolliderat. Men jag insåg i alla fall att jag inte vill dö. Inte idag och inte imorgon. Inte på jävligt länge.
Men jag kan inte bara knäppa på fingrarna och sluta vara bitter och irriterad. Eller sluta gråta, en gråt som bara ramlar över en helt plötsligt.
Inte än.
3 kommentarer:
Åhhh vännen!
Det är så tungt så tungt! Och även om man vet att det finns en massa saker man borde vara tacksam över, och att det naturligtvis finns de som har det värre så hjälper inte det.
Man kan inte beställa känslor!
När ingenting känns roligt, när man gärna skulle byta liv med någon som knappt har mat men i alla fall har barn, när det verkligen känns mörkt. Då är det så... och det finns inget annat att göra än att fortsätta kämpa och hoppas att man kommer ut på andra sidan med livet, förståndet och förhållandet i behåll.
Stora, stora kramar!
Strunta i alla "borde". Var bitter och förbannad och ledsen och allt det där. Visst finns det saker i livet som du kan glädjas åt. Det finns det alltid, men det hjälper inte dig just nu. Du är ledsen, bitter och besviken, och det med all rätt. Låt det ta den tid det tar. Du kommer upp ur det svarta hålet igen, kämparglöden finns där, den behöver bara få lite tid på sig att ta sig igen..
Vad gäller sambon så löser det sig. Ni älskar ju varandra! Jag tror att det är svårt att dela en sorg fullt ut, speciellt i början. Någon måste vara den starke och sådana här gånger är det inte möjligt. Ni har båda behov av att sörja men när det är klart så hittar ni tillbaka till varandra och er själva igen.
Tack kattmamman, marmelad och my. Det är så skönt att få ert stöd. Jag hatar att vara gnällig och jag hatar dessutom att bara skriva massa gråtmilda inlägg men just nu måste jag bara få skriva av mig. Få ur mig allt. Tack för att ni orkar läsa!
Stor stor kram!
Skicka en kommentar