DRA INGA FÖRHASTADE SLUTSATSER!
Jo. Det är mitt test ovan.
I tisdags när jag kom hem från jobbet bestämde jag mig för att testa en andra och sista gång. Mensen var på gång. Hade kraftig mensvärk och jag hade börjat blöda lite redan under måndagen. Precis på samma dag som jag brukar göra efter att ha tagit progesteron - allt var som vanligt. Progesteronet hade jag slutat med från i måndags kväll, och då brukar min mens komma strax därefter. Att jag testade ångrar jag bittert idag . Ni kan ju förstå hur jag mådde när jag såg detta. Jag skakade och grät. Jag stoppade snabbt upp en proggis och rusade iväg till datorn. Scannade in testet och skickade till min infertilitetssyster A och frågade om jag var galen. Men hon såg det också.
Sambon kom hem först två timmar senare. Men han såg på det lite mer nyktert och först blev jag arg på honom att inte även han blev omtumlad. Utan att han var så lugn. Och pessimistisk. Vilket jag i och för sig också var. Men hoppet tändes igen i mitt bröst. Det sprakade igång en stor eld. Jag var inte orolig för blödningen, inte ens ledsen för att det kunde vara ett missfall. Utan för att jag fått ett svagt positivt streck. I alla dessa år har jag synat testen noga och vinklat dem åt alla håll och kanter för att kunna se något. Men jag har aldrig någonsin fått det. Och så många som har blött och ändå fått ett + och även kunnat föda fram ett barn.
Jag testade igen på kvällen, 7 timmar senare. Det var fetnegativt. Det rådde inget tvivel om saken. Fanns inget streck någonstans. Testade igen på onsdag morgon. Testet fick för lite vätska och kontrollstrecket blev dåligt. Men man kunde kanske ana ett teststreck (kanske räcker det med bra fantasi, jag vet inte).
Igår kväll åkte jag till apoteket och köpte CB. Testade imorses. Om man tittar under ljuset så kan man ana ett svagt svagt streck (mycket svagare än ovan, syns knappt alls). Efter samtal med kliniken i onsdags åkte jag dit imorses och lämnade ett urinprov. Det är negativt. Deras tester är ändå mer än dubbelt så känsliga som CB:s. Jag är inte gravid. Jag grät hela vägen till jobbet. Jag pratade med mamma i telefonen och jag bara grät. Varför gjorde jag testet i tisdags? Och vad i helvete betydde det?
Kunde ändå inte acceptera detta så jag tog en proggis i eftermiddag ändå. Men jag inser nu att jag måste släppa detta och alla mina frågor kring testet. Så ikväll låter jag bli proggisarna och inväntar mensen så den kan komma igång ordentligt (den avstannade då jag återupptog progesteronet). Så jag kan fortsätta sörja och till slut komma vidare. Och gråten är inte långt borta ikväll. Har unnat mig ett glas vin, det första på 3 veckor.
Sambon är borta ikväll så det känns otroligt tungt att få lägga sig i den stora sängen själv.
Med sorgen. Att nu släppa Pricken.
7 kommentarer:
Å vännen! *Kramar dig hårt* Gråten hjälper så håll inte tillbaka tårarna.
Satte hjärtat i halsgropen när jag såg ditt test.
Och så blev jag så ledsen när jag läste hur det egentligen förhöll sig.
Och så tänker jag mig hur du som faktiskt var med och upplevde det hela måste ha känt det, och då brister nästan mitt hjärta.
Kära lilla du, vad otroligt onödigt, jobbigt och hemskt.
Vet du varför det blev så här? Var det något fel på testet?
Stora kramar!
Det kanske blev som ett jättetidigt missfall. Jag tror att grav. hormonerna kan hinna åka upp då, men sen sjunker de ju nästan direkt igen. Jag har varit med om nåt liknande.
Var för snabb på skickaknappen: massor av tröstkramar också såklart!
Åh rara Astillbe... nu är jag om möjligt ännu mer ledsen för din skull. Jag hoppade högt när jag såg ditt test, det klack till i hela mig, men så läste jag din text...
Varför får livet vara så här orättvist? Så mycket sorg och smärta för folk som kämpar med att få barn, och så ett litet lockbete i form av ett svagt plusstreck - bara för att få en att hoppas lite igen och strax därefter bli grundligt krossad en gång till...
Nej, ursäkta den bittra tonen, jag är nojjig för jag är på ruvardag 14 och mår kass.
Jag tänker på dig.
Stor styrkekram till dig i alla fall...
Devali
Vännen, det är ju bara inte sant. Kanske var det ett tidigt missfall, kanske inte. Tänker så mycket på er.
Kom ihåg att man får sörja, precis på det sätt som känns bäst för dig. Ibland är man jätte ledsen och ibland känns det ganska ok, allt är ok.
Jag skickar massor med kramar och hoppas att dom kan lysa upp en liten, liten stund. KRAM
Två missfall på mindre än ett år här! Men jag kämpar på. Det kommer att funka. Det här kanske var ett gott tecken att din kropp börjar haja galoppen. Heja oss! Jag håller tummarna för dig ...
Skicka en kommentar