Normal väg

Tja, eftersom vi nu skall göra det the old fashion way, så har jag nu bunkrat upp mitt sinade lager. På väg till mig är nu 10 ägglossningstester (stavar naturligtvis, hur fanken smyger man annars in ett glas på toaletten på jobbet?) samt åtta (!) gravtester. Jag brukar sällan köpa många tester, men efter förra veckans episod så tänkte jag att jag kan handla på mig lite. Tre stavtester och fem strips.

Har känt mig kass nu på kvällen. Illamående och trött. Har haft lite yrsel till och från de senaste dagarna. Hoppas bara inte att det är något skit på gång, har ingen ork att vara sjuk nu. Och inte tid heller för den delen. Och till råga på allt så börjar det spänna i äggstockarna (redan?). Om jag skall räkna äggplocket som min senaste ägglossning så är det dags för nästa redan till helgen - men man vet ju aldrig om/när den kan komma pga av alla hormonerna jag tagit.

Men vi ser båda fram emot att blödningen skall ta slut någon gång! Det var länge sedan nu! ;-)

Mamma & Pappa

Det satt ju lite långt inne först att berätta för mamma och pappa. Att det inte gick vägen. Ville inte ringa, orkade inte prata med någon om det. Men så ringde pappa i tisdags eftermiddag och vi pratade lite. Och så halkade vi in på IVF:en och då berättade jag. De visste inte att man redan kunde få svar, inte så här tidigt.

Pappa blev jätteledsen och när han kom hem berättade han för mamma, som ringde direkt. Bara det att då satt jag med en sticka i handen som visade positivt... och allt blev så förvirrat. I torsdags pratade jag ju med mamma när jag åkte från kliniken och fått veta att jag inte var gravid, storgråtandes i telefonen. Och i fredags träffade jag pappa, som med tårar i ögonen gav mig en kram - jag kramade hårt tillbaka. Den kramen kändes alldeles underbar, vi behövde inte säga något. Kramen var nog. Satt och grät i bilen sedan när jag åkte från honom.

Och så igår ringde mina gullpuddingar till föräldrar. De frågade hur vi mådde och pratade först med sambon och sedan med mig. Det blev ett långt samtal. De känner att de vill hjälpa till, och har inte riktigt vetat hur. Men nu erbjöd de sig att betala akupunkturen för mig - varje vecka! Jag avböjde snällt, det är otroligt omtänksamt av dem, men detta behöver de inte göra. Men jag har ärvt min envishet från dem, så ni kan förstå att jag inte har något val! ;-)

Jag blev oerhört rörd av deras omtanke och idag när mamma ringde igen fick jag lova att säga till så fort jag tar upp behandlingen igen! Ja jisses! Mamma som för två månader inte trodde på akupunktur utan att det var något hokuspokus. Men nu har hon läst om par som blivit hjälpta av detta och ändrat uppfattning! Och så har väl den statistik jag dragit för dem bidragit en del också!

Och ja, jag håller på att kravla mig upp ur det svarta hålet. ;-)

Vårkänslor

Idag har jag varit ute och jobbat i trädgården i några timmar. Det var alldeles ljuvligt ute i solen. Längtar till snön är borta så jag kan komma igång rejält med vårstädningen. Just nu håller jag på med att beskär träden, har inte hunnit med det tidigare. Sedan tänkte jag ta ner häcken en rejäl bit.

Men det var underbart, fast en lite udda känsla att gå ute utan jacka men samtidgt gå i närmare 30 cm hög snö. Har sopat bort allt snön från taket på växthuset, så där kommer det snart att börja växa lite smått. Kanske kan snön smält bort från rabatterna så att snödropparna kan få titta fram!

Och vad gäller bebis-cirkusen så kan jag väl meddela att tre veckor med progesteron har gett sitt resultat *klia klia* vilket är mindre trevligt [no more comments]. Mensen har aldrig riktigt kommit igång efter det här velandet så jag har ingen aning om vilken dag som är dag 1 och när ägglossningen kan inträffa. Om jag ens får någon nu efter deta, får nog sikta in mig på nästa månad istället. Så, nu fick jag gnälla lite till - varför bryta en tradition?! ;-)

Så nu blir det nog lite allmänt bloggande fram tills det finns något att rapportera från bebisverkstaden.

Hockeyfinal!

Spännande värre nu i matchen! Är fortfarande lite putt efter deras "läggmatch" - men herregud, det är ju OS-final och vi möter Finland! 1-1.

Har lystnat på radion fram tills nu, men nu skall jag se resten på tv!

HEJA SVERIGE!

------------------

Uppdaterat 15:13 - JAAAAAAA!!! 2-1

Uppdaterat 15:15 - Neeeeeeeej! Blä. 2-2.

Uppdaterat 15:40 - JAAAAAAAAAAAAAA!!! Mål efter 10 sekunder! 3-2.

Uppdaterat 16:10 - JAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!! OS-GULD! ;-D


PS - Går det att stänga av den förbaskade word verification när man skriver sina inlägg???

Shopping

Tänkte slå hål på en myt. Att shopping gör en lyckligare. Det är inte en myt - det är en vetenskaplig sanning! ;-)

Hela huset är fullt med folk och det är fullt upp hela tiden. Ibland känns det bra, att hela tiden vara tvingad till att göra något (typ fixa käk, diska etc = allt vad en hushållerska gör) och ibland känns det mindre bra när man bara vill stänga in sig med sin godispåse, titta på en snyftfilm och bara låta tårarna trilla. Vet inte vilket som är att föredra, att vara sysselsatt gör ändå att man inte är ett superego hela tiden och kan tänka på annat en stund. Å andra sidan så är det ju skönt med lite privacy och bara få rå om varandra.

Men idag åkte jag och svärmor in till stan för att handla lite snabbt, vi behövde lite till huset. Men sedan ville svärmor in i några andra butiker och jag då var ju bara tvungen att prova det och det och det och det... Jag har verkligen inte unnat mig mycket på många månader, alla mina pengar har gått till IVF, mediciner, akupunktur etc. Och i sista affären vi var i var jag så superglad! Allt kändes ganska bra. Och så skulle jag betala. I kassan står en jättesöt tjej, några år yngre än mig kanske (inte så många), jättetrevlig - och hon har en otroligt fin stor mage. Med en gång blev jag påmind om verkligheten. Men jag kände mig faktiskt inte bitter eller missunnsam, jag kände bara en djup sorg inombords men samtidigt otrolig glädje för hennes skull.

Jag vet bara att jag vill också ha en sådan mage!! Och när jag får det skall jag aldrig någonsin dölja den utan stolt visa upp den för allt och alla.

Ibland när jag är i affärer och ser dessa magar kan många elaka tankar dyka upp. Och ve den som tar upp en cigarett, då vill jag bara skrika till denna vilken jävla idiot hon är. Men andra gånger smygkikar jag av avund och kan ändå känna en viss glädje med personen. Särskilt om det strålar om henne. Och det gjorde det kring tjejen jag träffade idag.

Men allt som allt, så utan att svärmor visste det, så gav hon mig vad jag behövde. Få komma ut lite, få komma hemifrån en stund och shoppa lite och bara skämma bort mig! Det var befriande att ströva runt och jag hittade så mycket att jag till slut var tvungen att gå direkt till provrummet utan att titta på en endaste sak till och samtidigt hoppas att hälften av det man tagit inte passar. Så jag kom hem med böcker, pyjamas, lite raffiga underkläder (ja va fan, nu är det bara EN karl som skall befrukta mig de närmaste försöken), en jacka, tröja, mat, vin och öl samt lite saker till huset.

Nice!

Funderingar

Jag kunde ju inte släppa det helt ändå. Tog visserligen inget progesteron igår kväll och inget imorses. Tempen är fortsatt hög så progesteronet är inte ute ur kroppen ännu, vilket förklarar att det stora Niagarafallet inte har kommit än. Men jag gjorde ett nytt test med CB. Och om man håller det mot ljuset och vinklar det så ser man ett svagt svagt streck. En svag skugga.

Varför får jag det på mina tester för? Varför inte hos kliniken? Jag har ju testat med två olika typer av tester hemma?

Sköterskan trodde att det kunde ha varit hCG kvar i kroppen från ägglossningssprutan. Men då borde det ju ha visat sig på det första testet, som jag tog i söndags? Jag känner mig som en hycklare, att jag vill så mycket att jag ser i syne. Undrar om de på kliniken trodde mig när jag berättade att jag faktiskt fått ett positivt test.

Är det ett missfall? Mina blödningar kom ju exakt som de har gjort de övriga tre gångerna jag tagit progesteron. Det var inga överraskningar där.

Eller orsakade jag själv missfallet genom att sluta med progesteronet?

Nu har jag i alla fall lagt undan alla tester, böcker och annat och stuvat ner i en låda.

Måste försöka gå vidare.

Dag 46 - Förbryllande och mer ont

Ok. Tänkte berätta om anledningen till att jag var på kliniken. Och varför jag inte bloggade igår.

DRA INGA FÖRHASTADE SLUTSATSER!

Jo. Det är mitt test ovan.

I tisdags när jag kom hem från jobbet bestämde jag mig för att testa en andra och sista gång. Mensen var på gång. Hade kraftig mensvärk och jag hade börjat blöda lite redan under måndagen. Precis på samma dag som jag brukar göra efter att ha tagit progesteron - allt var som vanligt. Progesteronet hade jag slutat med från i måndags kväll, och då brukar min mens komma strax därefter. Att jag testade ångrar jag bittert idag . Ni kan ju förstå hur jag mådde när jag såg detta. Jag skakade och grät. Jag stoppade snabbt upp en proggis och rusade iväg till datorn. Scannade in testet och skickade till min infertilitetssyster A och frågade om jag var galen. Men hon såg det också.

Sambon kom hem först två timmar senare. Men han såg på det lite mer nyktert och först blev jag arg på honom att inte även han blev omtumlad. Utan att han var så lugn. Och pessimistisk. Vilket jag i och för sig också var. Men hoppet tändes igen i mitt bröst. Det sprakade igång en stor eld. Jag var inte orolig för blödningen, inte ens ledsen för att det kunde vara ett missfall. Utan för att jag fått ett svagt positivt streck. I alla dessa år har jag synat testen noga och vinklat dem åt alla håll och kanter för att kunna se något. Men jag har aldrig någonsin fått det. Och så många som har blött och ändå fått ett + och även kunnat föda fram ett barn.

Jag testade igen på kvällen, 7 timmar senare. Det var fetnegativt. Det rådde inget tvivel om saken. Fanns inget streck någonstans. Testade igen på onsdag morgon. Testet fick för lite vätska och kontrollstrecket blev dåligt. Men man kunde kanske ana ett teststreck (kanske räcker det med bra fantasi, jag vet inte).

Igår kväll åkte jag till apoteket och köpte CB. Testade imorses. Om man tittar under ljuset så kan man ana ett svagt svagt streck (mycket svagare än ovan, syns knappt alls). Efter samtal med kliniken i onsdags åkte jag dit imorses och lämnade ett urinprov. Det är negativt. Deras tester är ändå mer än dubbelt så känsliga som CB:s. Jag är inte gravid. Jag grät hela vägen till jobbet. Jag pratade med mamma i telefonen och jag bara grät. Varför gjorde jag testet i tisdags? Och vad i helvete betydde det?

Kunde ändå inte acceptera detta så jag tog en proggis i eftermiddag ändå. Men jag inser nu att jag måste släppa detta och alla mina frågor kring testet. Så ikväll låter jag bli proggisarna och inväntar mensen så den kan komma igång ordentligt (den avstannade då jag återupptog progesteronet). Så jag kan fortsätta sörja och till slut komma vidare. Och gråten är inte långt borta ikväll. Har unnat mig ett glas vin, det första på 3 veckor.

Sambon är borta ikväll så det känns otroligt tungt att få lägga sig i den stora sängen själv.
Med sorgen. Att nu släppa Pricken.

Den 14 mars har vi fått tid för samtal med vår läkare. För att kunna diskutera vidare vad vi skall göra härnäst. Vad han tycker att vi skall göra, vad vi har för chanser. För att berätta hur vi ser på det, vad vi önskar göra.

Sambon och jag har av olika skäl inte pratat ett ord om vad vi skall göra härnäst. Kontrollfreak som jag är, som vill ha planering. Jag vill i alla fall veta åt vilket håll vägen går. Vi har inte velat prata om det innan, under IVF:en om vad vi skulle göra om det där förhatliga "om inte" dök upp - vi trodde ju så att Pricken skulle rota sig. Och nu efteråt känns det så tungt för oss båda. Samtidigt som det är världens ryck i huset och det är så mycket omkring oss. Om två veckor tror jag att vi kan ha landat lite mer och få en chans att prata. Och en chans att hinna tänka vad vi vill göra.

Det blev ju inget ägg som klarade sig till frysen, så det är bara till att börja om igen, ända från början. Frågan är om jag orkar med all akupunktur och annat igen. Men jag tror nog att någonstans där inne kommer kämpaglöden att komma tillbaka igen. Belöningen är ju så oändligt stor.

Göra en Anja. Vara förbannad och skrika, bryta en stav eller två. För att sedan ta guld.

Istället för att dela sorgen med varandra och skänka varandra tröst så bråkar vi. Sambon och jag. Det är irriterande på hög nivå hemma och vi fräser åt varandra. Till och med när vi låter vänliga tolkar den andre det som en irriterad ton. Och så är man igång igen.

Mardrömmen tar aldrig slut känns det som nu. Inget lindrar. Min livmoder är så jävla tom och hjärtat känns ännu tommare. Hur det nu kan gå till. Folk har sex naturlig väg och [oops] så blev de gravida. Nä, vi har redan slängt ut 50 000 kr och vi skall få punga ut med ännu mer.

Bitter? Jag?

Var idag på kliniken. Anledningen till det besöket orkar jag inte dra nu, det berättar jag senare. Men när jag satt där så läste jag boken "En deppig dag" igen. Kände igen mig mycket i det. Att livet känns så jävla jobbigt att man nästan ber "Skjut mig - jag orkar inte mer". Imorses kände jag att jag inte bryr mig om ett skit. Om jag blir påkörd idag och dör, kunde inte bry mig mindre. Inget känns viktigt längre.

Men det är inte så. Innerst inne där finns den busiga och levnadsglada Astillbe som alltid skrattar och drar dåliga skämt för sambon. I boken blev jag påmind om att jag inte blir yngre (nähe, varför hör jag den biologiska klockan så högt?) och att det faktiskt finns saker runt hörnet i livet att upptäcka. Att det finns saker i livet, saker som vi har nu, som man faktiskt skall vara tacksam över och njuta av. Kärlek, passion, natur, sommaren som snart kommer... med mera. Våra katter, vårt hus och vår trädgård. Våra familjer. Framför allt varandra.

Idag var vi nära att kollidera med bilen. Inte så att jag hade dött om vi kolliderat. Men jag insåg i alla fall att jag inte vill dö. Inte idag och inte imorgon. Inte på jävligt länge.

Men jag kan inte bara knäppa på fingrarna och sluta vara bitter och irriterad. Eller sluta gråta, en gråt som bara ramlar över en helt plötsligt.

Inte än.

Dag 44 - Tack

Tack alla för era snälla och värmande kommentarer. Det är otroligt hur mycket respons jag har fått - tack för att ni bryr er!

Tack också för era inlägg på er bloggar som ni kan läsa hos Marmelad och My.

TACK!

Dag 44 - Ont

När jag vaknade idag var jag förvånad över att jag inte kände mig ledsen längre. Kändes konstigt. Fick dåligt samvete för att jag inte kunde sörja mer. Var det allt?

Men så fel jag hade. Blev så arg för att bussen var sen igen att jag grät (tjurig, egotrippad) vid busshållsplatsen, min kollega från Norge ringde och frågade hur det gått (grät) och en annan kollega som vet som var på tjänsteresa igår kom upp och kramade om mig (grät).

Det gör så jävla ont.

Dag 43 - Trött

Sverige ligger under i hockeyfinalen. Jag brukar aldrig ge upp en match, men nu är jag så trött. Så jag skall nog titta på resterande med halvslutna ögon från sängen. Mensvärken (den riktiga) har börjat sätta fart. Det sista hånet. Nådastöten.

Vi har inte haft någon bra chans idag, sambon och jag, att prata igenom det som hänt, eller det som skall hända. Ingen av oss har mått speciellt bra idag och det har varit tufft på jobbet att kunna koncentrera sig.

På FL skrev en tjej idag att bara köpa en IVF (och inte en tre-pack) är som att vinna på lotteri för att bli gravid. Kändes misströstande. Särskilt som det var vår egen läkare som rådde oss till att bara ta en. Så nu står vi där med en misslyckad IVF och inte en enda eskimå i frysen.

Bara att börja om.
Snart.

Dag 43 - Tomt

Det har inte varit en rolig morgon. Vaknade och kände mig ganska ok ändå. Hade sovit bättre än förväntat - vaknat många gånger men lyckats somna om ganska fort. Men direkt när jag kom in i duschen började jag gråta. Skärpte till mig. Fixade iordning mig. Kände mig ok igen. Stängde ytterdörren. Började gråta igen. Samma sak när jag kom in på mitt rum på jobbet. Min syster ställde upp och kramade om mig och tröstade. Sa inget, men det behövdes inte. Skönt att bara få krama någon.

Nu har jag till och med lyckats klara av att visa "happy face" och varit trevlig och lett här på jobbet. Och skrattat en gång och till och med menat det.

Jag måste bara få sörja. Sörja ett barn jag aldrig fick. Det lilla åtta-celliga embryot som inte fick fästa.
Sedan får vi se vad som händer. Det känns otroligt sorgligt att vi inte kommer att få en bebis under 2006 - ett år som ändå precis börjat.

Och jag vet att jag inte skall ha det, men jag har sådana skuldkänslor mot min sambo. Det är min kropp som jävlas och det mår jag dåligt över. Och det har jag gjort länge. Men jag har ändå haft förhoppningen att få gottgöra honom med ett barn - att vi lyckas. Men den drömmen grusades nu.

Just nu känns bara framtiden oviss, oplanerad och tom med ett stort hus utan små springande fötter.

Jag vet inte vad som ska hända.
Inte mer än att det blir en till jul.
Utan barn.

Dag 42 - Ruvardag 14 - Test

Pricken är borta. Testet var negativt. Jag är så arg, besviken och ledsen. Bara gråter. Värst av allt, är att se sambon ledsen. Jag hade så gärna velat ge honom det här. Han är min klippa, min bästa vän och jag älskar honom över allt annat.

Fan. Jag ville verkligen detta. Jag vet att jag skulle bli en jättebra mamma och sambon en underbar pappa. VARFÖR???

Tack alla ni för ert stöd.

Dag 42 - Ruvardag 14 - Suck

Känner mig helt tom. Såg att jag har fått mörkare flytningar. Inget blod, men jag bara vet att mensen är på väg.

Hade tänkt gå in här och vara lite positiv, men nu är jag som sagt helt tom...

Dag 42 - Ruvardag 14 - Inget test än

Vaknade 5:30 och var så in i bänken kissnödig. Lyckades ändå hålla mig och somnade om. Vaknade två timmar senare och höll på att spricka. Puffade lite på sambon och frågade - nu eller sen? Vi tar det ikväll, sa han och jag rusade ner på toa.

Vi har nämligen nattgäster så det är svårt att ha lite privatliv just nu, som både vad ett + och ett - skulle ge.

Så vi håller oss själva och er på halster lite till...


Lägesrapport för övrigt - ingen mens, ingen värk, lite huvudvärk, redan kissnödig igen och inte gnällig (...än... om ni frågar sambon).

Dag 41 - Ruvardag 13

Satt nu och letade efter min blogg på bloggtoppen.se. Kunde först inte hitta den, för jag letade för långt bak! Jag ligger nu på en 40:e plats under Personligt! Jösses, är ni så många som läser nu?!

Kom på att jag har glömt att blogga om en sak. Egentligen flera saker, men jag tar upp en nu. Samma dag som vi kom hem från ET (Embryo Transfer) läste jag in min bok "Infertilitet". Där står det lite om delning när ägget befruktats samt hastigheten. Ett ägg får inte dela sig för fort eller för sakta. Man kallar varje cell för blastomer. När ägget blivit befruktat ska det dela sig synkront, alltså 2-4-8-16 osv. Efter tre dagar skall embryot ha mellan 6 och 10 blastomerer, som då ger en god chans att implantera - medan ett embryo med åtta blastomerer är optimalt!

Och vad fick vi tillbaka efter tre dagar. Jo, ett embryo med 8 celler!

Imorgon får vi veta om Pricken stannat kvar eller ej!

Lägesrapporten - mensvärk igen, illamåendet och huvudvärken borta, absolut inte energisk, orolig som sjutton, ingen mens. Fortfarande på gnällhumör om ni skulle fråga sambon...

Dag 41 - Ruvardag 13

Så där. Har fått sådan huvudvärk att jag tagit en värktablett, som jag sällan annars tar. Jag mår illa och har fått mensvärk.

Sambon tycker jag är gnällig.

Jag?!

Dag 41 - Ruvardag 13

Lägesrapport: Ingen mens, inga menskänningar, lite drag i magen, grät när Sverige höll på att ta medalj i stafetten, irriterad, yr, energisk, huvudvärk, hosta...

That's all for now folks!

Dag 40 - Ruvardag 12

Det har nu gått 40 dagar sedan jag fick min senaste mens. Och för 51 dagar sedan påbörjade jag behandlingen inför IVF:en. Av någon anledning känns det som tiden både gått otroligt sakta, samtidigt som den susat fram.

Lägesrapporten ikväll är fortfarande ingen mens, har lite smått värk men det känns mer som ägglossningsvärk än som mensvärk. Sambon säger att jag har ett dåligt humör. Känner mig nedstämd och orolig.

Sambon återgav nyligen ett samtal han hade med sin kollega som känner till våra problem. Är glad att han har någon att prata med bortsett från mig, som har förståelse för vad vi går igenom. Sambon sa till denna att det gäller två blå på söndag, annars kommer Astillbe att krascha.

Jag vet att jag kommer att fixa ett dålig besked. Jag är stark. Men söndagen kommer att bli skitjobbig. För oss båda. Men jag fixar det. Inte med en gång. Jag måste bara få bryta ihop och sedan samla ihop bitarna igen. Krascha. Sörja. Och bli stark åter igen.

Men sambon då? Jag vet att det kommer att bli så oerhört tungt för honom också. Hur skall jag klara av att göra honom besviken?

Snälla snälla, ge oss ett lyckorus på söndag istället! Vill ju så gärna följa efter min vän Marmelad som äntligen fått sitt efterlängtade plus!


Är jag pessimistisk - hur kunde ni tro det?

Dag 39 - Ruvardag 11

Hade uppriktigt väldigt svårt att få i mig lunchen idag. Men det var för att den var för saltad. Men tvi, det gick inte att få ner.

På eftermiddagen har nu mensvärken satt igång igen, eller snarare lite kraftigare molvärk, kommer och går hela tiden. Ena stunden tror man att det är kört för att man får mensvärk. När den sedan försvinner så tror man att det är kört på grund av det. Och när den drar igång igen efter två dagar, ja då tror man att det är kört igen. Velpanna!

Det kan ju tyckas att jag inte gör annat än grunnar på detta, men jag får faktiskt gjort en hel del mellan varven och tankarna också. ;-D Försöker hålla mig lite mentalt stabil!

Så snart är det dags för kvällsritualen igen, värma majskudden och krypa ner och hoppas att morgondagen blir minst lika bra som idag. Imorgon skulle vara motsvarande IM för mig i en normal cykel.

Önskar er alla en god natt! Sussa sött!

Dag 39 - Ruvardag 11

Igår kväll fortsatte det svaga molande. Ibland kändes inget alls. Försökte känna efter hela tiden - är jag illamående ikväll igen? Är jag helt slut som tidigare eftermiddagar/kvällar? Är jag illamående på kvällen som tidigare kvällar?

Men nej, jag tyckte inte det, kanske för att jag kände efter för mycket? Men så stog jag och vek tvätt och - ooops - blev jag inte lite yr där? Och en stund senare igen? När jag bar upp tredje tvättkorgen (vaddå ligger efter med att vika tvätt???) då kände jag att jag var helt slut. Men normalt helt slut eller vaddå?

Och imorses så var jag faktiskt väldigt illamående. Det var ingen inbillning, det började direkt efter frukosten.

Och jag är trött. Men det kan väl lika gärna bero på att jag kommit i säng vid 23 varje kväll den här veckan och gått upp klockan 05???

Varje toabesök börjar med en bön och slutar med ett tack. Än så länge inget blod.

Ghaaaaaa - man är ju snart ett psykfall.

Om det är någon som tror att den skall få läsa genomtänkta inlägg från mig de närmaste dagarna får nog tänka om och återkomma typ om en vecka eller så. För just nu är jag så osammanhängade och knäpp som jag kan bli. Och inte lär det bli bättre.

Dag 38 - Ruvardag 10

Värken avtog ju igår och den har inte kommit igång igen. Känner bara lite molande. Betyder det något negativt???

Idag är jag pessimistisk. Så in i h-e. Det här är tortyr.

Dag 37 - Ruvardag 9 - Fortsatt värk

Mensvärken har fortsatt hela dagen och varierat i styrka. Dock inte att jämföra med min "riktiga" mensvärk, som den känns när mensen dragit igång. Då är jag däckad. Den har avtagit lite på kvällen. Inbillat mig emellanåt att jag mått illa och jag har fått värmevallningar. Av och på med koftan...

Jag var helt slut när jag kom hem från jobbet och knappt orkat göra någonting. Fått bakat lite bröd i alla fall, dock hade jag nog in den lite för länge, men inte på långa vägar som igår.

Berättade för sambon idag hur jag hade mått. Han ville vet och det kändes skönt att få berätta om allt som jag skrev i mitt förra inlägg här.

Något Alla Hjärtans Dag firande har vi inte hunnit med här i renoverandet, det får vi ta sedan. Har köpt en bok som jag har skrivit en hälsning i som jag skall lämna till sambon när vi går och lägger oss. Och ett snuttigt litet kort med den söta björnarna. De ligger på en brygga och lägger ner ljus i vattnet. Det finns en flaska champagne fastsurrad i en av pålarna. För mig symboliserar detta vårt hopp, vår gemensamma ansträngning samt att flaskan är inom räckhåll (jag köpte den för lääääänge sedan när jag trodde vi lyckats, står och dammar i källaren tillsammans med lite andra presenter).

Hoppas ni har haft en mysig Alla-Hjärtans-Dag kväll!

Dag 37 - Ruvardag 9

Vaknade inatt klockan halv två av att jag hade mensvärk. Blev panikslagen. Hade läst i en tråd på FL att man vanligtvis får mensen ruvardag 9 och framåt. Läste där också att när man har blivit nedreglerad som jag, förskjuter inte progesteronet mensen som vid en stimulerad cykel utan nedreglering och äggplock.

När jag gjort mina inseminationer och tagit progesteron i tillägg, så har jag ju fått mensen 6 dagar senare än normalt. Nu när inget ägg producerar progesteron i min kropp, utan att jag enbart har proggisarna jag tar 3 ggr per dag, så skulle nivån inte vara lika hög som vid äggproduktion och tillägg (läste jag i tråden - om det stämmer vet jag inte).

Men det blev inte värre inatt. Jag brukar vakna runt kl 02 av mensvärk och efter en kort stund sätter det igång rejält och värker. Måste då ta tabletter och kan inte somna på flera timmar innan värken har gått över. Men det hände inte denna gång. Efter en stund somnade jag om.

Vaknade klockan 05 av att klockan ringde. Fortfarande värk. Låg länge och funderade, la handen på magen och undrade om Pricken finns kvar eller inte. Var nervös för att det skulle börja blöda så fort jag ställde mig upp. Progesteronet har ju tidigare tagit bort mycket av min mensvärk så kanske hade jag börjat blöda ändå, fast med mindre värk?

Till slut ställde jag mig upp. Inget hände. Rusade ner till toaletten. Höll på att börja gråta av lättnad när jag insåg att det INTE kommit något blod.

Efter duschen kröp jag ner hos sambon igen och vi låg där och höll om varandra en stund. Det var skönt. Har inte vågat berätta för honom om vad jag tror. Även om det går upp och ner. Ena stunden tror jag att Pricken sitter där, nästa stund att mensen kommer. Vill inte ge honom falska signaler - oavsett riktning. Och jag vet att han inte vill ha så det heller.

Och brödet? Tja, inte ens fåglarna kommer vilja ha det. Det är brändes vid... ;-)

Dag 36 - Ruvardag 8 - Bröd...

Och inte går det fortare när jag inte satt på ugnen ordentligt... så nu blev allt försenat 15 minuter (jag vill så gärna ha en ugn som blir snabbare varm).

Har lovat sambon en svängom som tack för hjälpen för brödet! Hehe...

Och just det - imorgon är det Alla Hjärtans Dag!

Natti natti!

Dag 36 - Ruvardag 8

Idag fortsätter de inbillade graviditetsymptomen. Reagerade imorses på att jag sprang på toaletten dubbelt så ofta som normalt. Och jag är så in i bomben stentrött. Det känns som jag inte riktigt är "med". Blev inte alls mycket gjort idag på kontoret, får skärpa till mig imorgon.

Så ikväll skall jag gå och lägga mig i tid, vilket blir typ snart. Vet bara inte hur det skall gå till när brödet skall jäsa i 30 min till innan det skall in i ugnen i 60 min. Sambon vägrar ta hand om brödet, det vågar han inte med rädslan för att ta ut det för tidigt/för sent. Men han får ta det vare sig han vill eller inte. Men jag fortsätter att aspirera till bullmamma. Dock brödmamma idag.

Om jag testar negativt så kommer jag sakna min mage. Jag kommer sakna känslan att vara två. Kommer att känna mig oändligt tom. Vi var ju två stycken under några dagar, även om det "bara" var ett pyttepytte embryo. Det var i alla fall något som levde och delade på sig - en bit av mig och en bit av mannen. Något som vi och en hel stab med läkare, sköterskor och laboratoriepersonal varit med om att skapa. ;-) Romantiskt...

Varje kväll har jag en ritual. Den har jag gjort sedan dagen efter äggplocket. Jag tar min majskudde och värmer den i micron. När jag sedan krypit ner under täcket så lägger jag den på magen och bara njuter. Njuter av att den kan vara en högvinst där inne. En liten bulle till bullmamman. Sedan somnar jag gott med katterna runt omkring mig.

Dag 35 - Ruvardag 7

Nu har jag ruvat i en vecka.

Funderat lite idag om våra chanser. Enligt studier gjorda hos kliniken Triangeln i Danmark visar att chanserna ökar avsevärt om man samtidigt genomgått akupunktur. Samtidigt har jag hört talas om att sådana som jag, som har hormonella problem, har mycket goda möjligheter att lyckas med IVF.

Och naturligtvis går man och inbillar sig massa graviditetstecken i vanlig ordning. Igår var jag extrem torr i munnen och drack mängder med vätska, likaså idag. Idag har jag på eftermiddagen varit rejält illamående. Brösten är tyngre, det känns när jag går i trappan, inte så mycket annars. Men det är en vanlig effekt av progesteronet.

Men samtidigt har hoppet börjat växa och pessimismen sakta fasats ut... Vem vet, kanske...

Dag 34 - Ruvardag 6 - Alias

Förutom att Alias är en serie jag följer så kanske jag skall lägga in ett annat alias här som en del känner igen mig som.

Sedan juni 2003 har jag hängt på AFF (fN) i snacken Planera för Barn, Försöker Bli Gravid, Försöker bli Gravid +6 mån, Svårt att bli Gravid och nu även IVF.

Där hittar ni mig som Busan.
;-)

Dag 34 - Ruvardag 6

Vaknade kl 05 imorses och det slog mig med en gång att jag glömt ta proggisen när jag gick och la mig. Men sedan ändrade jag mig sömndrucket och kom fram till att jag visst tagit den. Vilket jag insåg när jag vaknade klockan 08 och klarvaket insåg att det hade jag inte alls.

Har ältat detta större delen av dagen. I början mådde jag otroligt dåligt och kände att nu är allt kört. Jag tog ingen proggis på 17 timmar, den senaste tog jag kl 15 igår eftermiddag. Och när jag inte kände något alls på morgonen trodde jag att det berodde på lågt progesteronvärde, och när jag fick svaga menskänningar på eftermiddagen trodde jag att det berodde på detsamma. Jag har aldrig glömt den innan - varför i jösse namn skulle jag göra det nu?

Har lugnat ner mig lite. Men gör man för att vara fokuserad, positiv och avslappnad? Lobotomi?


PS. Igår kväll hade min sambo köpt ett jättegott rödvin till maten (vi hade gäster). Som jag inte alls drack. Fick inte, ville inte. Men visst hade det varit gott... År 2007.

Dag 33 - Ruvardag 5

Vår testdag är bestämd till den 19 februari. Den avslöjar jag för er. Mina anhöriga har fått ett vagt "20 dagar" eller så, vill inte känna mer stress och press. Insåg igår att det är ju inte alls långt tills vår testdag. Tur att det är en helg, så man hinner landa något oavsett utgång.

Idag har det varit lugnare i magregionerna. Inte lika spänt och dragande som igår. Lite svagt känns ju naturligtvis, men inte alls som igår. Vad nu det betyder. Förmodligen ingenting. Än. Men ändå har jag känt mig så pessimistisk idag. Varför skulle det lyckas nu? Vem tror jag att jag är som tror att jag kommer bli gravid?

9 dagar kvar.

Dag 32 - Ruvardag 4 - snart 5

Försöker aspirera till en riktig bullmamma. Jag bakar sällan, men på 3 dagar har jag klarat av att baka bröd, morotskaka och ikväll 4-dubbel sats med amerikanska blåbärsmuffins! *mums*

Idag har det stramat och "känts" där nere. Kan fortfarande känna lite ömhet från äggplocket, men nu har det kommit en ny typ av känsla och molande. Jag har en punkt som jag känner av. Tänker hela tiden - undra om det är där den fäst? Men så kommer jag ihåg att jag brukar känna det så. På höger sida. Förmodligen bara progesteronet som spökar. Humöret har i alla fall blivit så där.

Suck. De här dagarna kommer uppenbarligen att bli långa och ängsliga.

Dag 32 - Ruvardag 4

Jag har ju pratat tidigare om drömmar. Att man efter ljusterapin drömmer mycket. Nu har jag alltid drömt mycket, men jag satte som mål att jag skulle försöka komma ihåg drömmarna varje natt. Och jag vet att jag drömmer mycket nu på nätterna - men jag har så fasligt svårt att komma ihåg dem!

Vad jag minns är en dröm där min chef var så himla arg på mig och ansåg att jag är fullständigt värdelös. De senaste två nätterna har jag sovit otroligt djupt och gott, känns skönt att bivkerningarna från sprutor och spray nu är borta ur kroppen.

Har känt mig ganska lugn och avslappnad. Men imorses när jag vaknade kände jag mig lite panikslagen - tänk om inte den vill fästa? På Carlanderska sa de att efter 2-3 dagar fäster den. Alltså igår eller idag.

Men tänk om inte? Måste försöka tänka om.

Dag 31 - Ruvardag 3

Förra veckan blev det ohållbart att hålla det hemligt för min syster. Så jag berättade hur det låg till. Jag har inga problem med att folk inte känner till vår hemlighet, oftast är det bara skönt. Men att ljuga hela tiden för en så närstående person som jag träffat nästan varje dag under behandlingen, har inte varit roligt.

Hon är så ung, så jag tror inte att hon förstår hur det egentligen känns. Men hon finns där och frågar alltid hur jag mår och är intresserad av behandlingen. Hon har själv problem som kan orsaka infertilitet och jag tror att jag (på köpet nu att hon vet) kan vara ett stöd för henne. Som hon är för mig nu.

Dag 30 - Ruvardag 2

Det är en fantastiskt känsla att få kalla sig för ruvare. Men samtidigt känns det fortfarande så overkligt. Jag känner mig lugn, avstressad och glad. Är lättad för att allt är över som jag fasat så för. Nu är det upp till vår lill* cell och låta naturen sköta sitt.

Skall på en sista akupunktur idag.

Dag 29 - Ruvardag 1

RUVARDAG 1!!!

Var bara tvungen att få skriva det igen! ;-D

Vi fick tillbaka ett riktigt guldägg som delat sig till åtta celler. Innan de förde in embryot fick vi se det på skärmen - det var så häftigt och samtidigt så ofattbart. Där fanns en levande organism som bestod av delar av oss själva... som nu ligger i min mage.

De andra två delade sig alldeles för långsamt, så det blev tyvärr inget till frysen. Känns lite frustrerande med tanke på allt vi gått igenom och satsat för det här. Men just nu hänger vi inte läpp för det, inget vi kan påverka. Istället fokuserar vi på det vi har fått. Och det känns bra.

Sambon kom nyss och gav mig en kram bakifrån och klappade mig på magen, och frågade tror du att den är i sexton celler nu? Så här nära har vi nog aldrig varit...

Snälla, låt detta få fästa och stanna kvar...

Dag 29 - ET

Om 3 timmar och 20 minuter så har jag förhoppningsvis ett litet embryo i mig. Jag är förväntansfull och pirrig, men jag vet även att risken finns att inte få något.

Här vräker snön ner, så vi måste köra i god tid. Har fortfarande en del värk kvar, men det börjar mattas av. Likaså svullnaden över magen. Tar ju de där underbara proggisarna nu också, kletigt värre [no more details].

Vågar inte riktigt ropa hej ännu... men får jag ett embryo tillbaka idag skall jag skrika av glädje! Och ännu mer om jag fick ett till frysen också!

I'll be back!

Dag 27 - ET -2 dagar

De ringde precis från Carlanderska! Tre av fyra ägg har blivit befruktade! Nästa steg är delningen, jag hoppas så att alla tre delar sig fint imorgon!

Först klockan 12 på måndag vet de om det blir någon ET eller inte.

Har väldigt ont och har fått instruktioner om att ta värktablett och fortsätta att ta det lugnt. Så jag tänkte lägga mig en stund nu efter maten.

Men just när jag så glad!!!

Dag 26 - Äggplock

Vi gick upp tidigt på morgonen båda två. Duschade och jag fick i mig lite flytande föda (te och yoghurt), det enda jag fick äta. Sambon fick inte i sig något och 6:45 var vi på väg. Satt tysta nästa hela vägen dit.

Vi kom fram i god tid och kunde sitta en stund i bilen, försökte läsa dagens tidning men det gick sådär. När vi kom dit så blev vi visade in i ett bås/rum på andra våning. Sambon blev visad till herrummet och jag fick ta av mig kläderna och ta på mig de sexiga strumporna och rocken. Sedan fick jag krypa ner i sängen med filt över mig, tog två panodil och en lugnande tablett. De satte en sänka i min arm, det smärtstillande skulle jag få inne i operationssalen sedan. Låg och tittade upp i taket och tänke på alla som gjort detta före mig. Funderade om t ex Tinselflickan, Lillian eller Hoj legat här inne...

Efter en kort stund (jag var först på tur) blev jag visad in till operationsrummet. Fick ta på mig en mössa och lägga mig i stolen. Jag hade värmedyna både under ryggen och på magen. Personalen var helt underbara, förklarade allt och jag kände mig så trygg där. När jag fick det smärtstillande så gick det runt rejält i huvudet och hörseln försvann delvis. Men efter några minuter gick det över.

Själva plockandet gick fort. Allt hände så snabbt, så många saker på samma gång. Vi hann med den högra innan sambon hade hunnit tillbaka. Men han fick i alla fall se och vara med, det var jag glad för. Det kändes knappt något alls. Då tror jag att senaste VUL:et var värre. Det stack till lite och var lite obehagligt, men det gjorde aldrig ont. Allt visades på skärmar, vi kunde se både äggblåsorna när de stacks hål på, och sedan på äggen med ”molnen” runt om, sedan de kommit in i labbet.

Resultatet var väl lite misströstande. Av sex äggblåsor som var tillräckligt stora fick de ut fyra ägg. Sambons bidrag var tiptop som vanligt, så nu är det upp till dessa små att fixa resten.

Efter plocket ledde dem ut mig, lite groggy var jag, men inte så farligt. Jag kände mig mer klar i huvudet än kroppen för övrigt som vinglade lite. Fick komma tillbaka till rummet och låg där och vilade en stund med en värmedyna på magen. Jag var så lättad över att det var över. Och lättad för att det hade gått så bra rent fysiskt (dock ledsen att det inte blev fler). Tänk, hela den här processen har gått oförskämt bra avseende biverkningar och smärta. Nu återstår bara två saker – att äggen befruktas och delar sig samt att det embryo som sätts in fäster. Gärna ett till frysen också, just in case.

Just nu mår jag rätt bra. Börjar bli lite hungrig. Jag börjar få rejäl värk i äggstockarna, men jag känner mig klar i skallen och pigg. Det enda som påminner mig om vad vi gjort är när jag reser mig, då värker det till rejält. Annars känns det nästan som en dröm. Ett parallellt universum.

Och visst. Murphys jävla lag. Jag skall dit på måndag eftermiddag för ET (återförande av ägg). Konferensen är på eftermiddagen. Några tips på bra ursäkter? Varför skall jag komma senare till konferensen? Jag jobbar ju hela förmiddagen – varför måste jag åka iväg???

Dag 25

Imorgon så var det dags. Äggplock.

Det känns både nervöst, pirrigt och spännande. En del av mig är livrädd för att få kassa ägg eller misslyckas med infästningen. En annan del tycker att det är fräckt. Astillbe ska göra IVF! Visst hade jag önskat att verkligheten vore annan, men nu när vi har dessa problem så har vi något inom räckhåll som kan vara lösningen.

Inatt jag har sovit uruselt och inte länge alls. Så jag tror att jag kanske har lättare att sova inatt istället, eftersom jag är så trött. Det dunkar och lever i äggstockarna, men inget som gör ont. Jag gjorde en akupunktur till idag, och då värkte det en del av nålarna.

Tänkte på det idag. Att jag har tio potentiella barn nu i min kropp. Tio äggblåsor, som kan ge tio ägg om jag har ruskig tur, som kan ge ett antal befruktade ägg som kan bli embryon. Hur många vågar jag inte tänka. Får jag åtminstone två till frysen så är jag glad. Och guldägget får jag tillbaka.

Men visst gnager det ett "tänk om". Att det inget blir. Att vi står där med lång näsa.

Men som jag läste hos någon (Tinselflickan?) - Stefan Holm kan ju inte ta guld i höjdhopp om han börjar tänka "jag kommer nog inte klara den här höjden, jag kommer att riva". Tänk om han skulle tänka så för att slippa bli besviken?

Så nu tänker vi positivt. Vi skall bli gravida. Får vi bara ett ägg tillbaka gör det inget, för det är ett enda som behövs. Basta!

Dag 24 - Sprutdag 15

Sista sprutan tagen. Nu har jag tagit äggmognadssprutan (Ovitrelle). Den skulle tas 19:30, plusminus en kvart. Den intogs 19:40 och nu rullar det på. Sista dosen nässpray skall tas ikväll - det känns faktiskt underbart att få slippa det.

Däremot börjar ju nästa fas - kletiga proggisar (vagiatorer med hormonet progesteron). Vet ni, för några veckor sedan tog jag på mig ett par byxor (mörk bruna) som jag inte använt sedan förra inseminationen då jag senast använde proggisar. Vi har inte mycket speglar här hemma eftersom vi bygger om. Så när jag stog och speglade mig hos akupunktören såg jag på byxorna - runt skrevet var det en mörk ton, det såg ut som jag suttit i något, eller kissat på mig! Och dessa byxor hade jag svansat runt i hela dagen på jobbet. PINSAMT. Förmodligen var det ingen som hade sett det, men ändå. Av proggisarna blir det gärna flottiga fläckar, som efter stearinljus. Det tränger igenom allt, och det är byte av byxor i princip varannan dag och jag storkonsumerar trosskydd.

Detta är inlägg nr 201 by the way. Trodde innan att mitt 200:e inlägg skulle kunna vara när jag testat efter vår IVF, men jag har skrivit mer än beräknat! ;-)

Efter samtalet från min klinik så fick jag slänga mig i bilen in till stan (igen) för att få information, tider etc. Jag skall vara där på morgonen så förhoppningsvis kan jag ge er en rapport på fredag eftermiddag.

Tusen tack för alla gratulationer ang min födelsedag igår och tusen tack för alla tummar. Jag är rörd! Ni får även gärna hålla tummarna för Tinselflickan imorgon, som skall testa. Jag hoppas på ett glädjetjut från henne!

PS - Datorhelvetet har lagt av igen. Vi har tagit loss röret med fläkten och hittat ännu mer damm - men den vägrar starta igen. Har något annat gått sönder nu pga av att fläkten inte fungerat som den skall? Vi fick igång den igår senast och stängde av den normalt (den låste sig inte). Idag när jag försökte starta den så går bara fläkten igång. Någon kunnig som vet?! ;-)

Dag 24 - Sprutdag 15 - VUL rapport

Varit på VUL imorses igen. Hade ca 10 blåsor som var mellan 10-20 mm stora. Enligt gyn har jag ett medelmåttigt resultat som de är nöjda med.

Och precis nu ringde de tillbaka efter att ha pratat med Carlanderska. Det blir äggplock på FREDAG! *skakig* Det är så ruskigt skönt att få veta när. Känner mig alldeles gråtfärdig - både av lättnad och oro.

Så nu måste jag åka in till stan igen, till gyn och få information. Försöker få tag på sambon men han är upptagen i telefon...

Så ni där ute, håll gärna en tumme eller två för oss, jag vill så gärna att detta skall fungera.