Dag 22 - Föräldrarna III

Mina föräldrar dök helt överraskande upp hemma hos oss i lördags förmiddag! Blev otroligt nervös för jag kände mig inte förberedd, men samtidigt var det nog bra att få det avklarat. Vi fikade först och pratade om annat, sedan bestämde vi oss för att nu säger vi det. Vi kände att vi ville förklara varför vi gjort som vi gjort på sistone. Som kaffet och alkoholen. Och varför vi önskar att vi drar ner på julklappar - det har gått helt åt fel håll det där, blir bara mer och mer varje jul och dyrare och dyrare - för att inte tala om svårare och svårare att hitta dem. Vi behöver lägga de tusenlapparna på vår IVF istället. Vår egen lilla julklapp, det viktigaste i vårt liv.

I vilket fall så blev de förvånade. De trodde snarare att vi skulle berätta att vi var gravida... eller skulle gifta oss! ;-) Så det kan bli.

Vi berättade om allt. Hur det hade börjat. Vår utredning och behandlingar (som jag skrivit om här). Om alla biverkningar, min depression i höstas och hur underbart det var att få "tillbaka" livet i våras när jag höll upp från behandlingarna. Den styrkan som det ingav mig. Och att vår underbara katt kom till oss i januari, hon hjälpte mig att må mycket bättre och fokusera på annat. Och att bara ta emot den villkorslösa kärleken och tillgivenheten hon ger till oss. En katt som ni kan tro blir bortskämd! ;-)

Efteråt kände jag mig tom och skakig. Minns faktiskt inte exakt vad jag berättade! Och faktiskt lite besviken. Men absolut inte på mina föräldrars reaktion. Utan för att jag insåg att det här inte egentligen är så fruktansvärt märkvärdigt. Jag lever i det varje dag och det har varit vår hemlighet i snart två och ett halvt år. Jag slukar information, gör kontroller och tester, tempar, tar sprutor, piller och vitaminer, jag pendlar mellan hopp och förtvivlan var och varannan dag. För mig är det så himla stort. Men när vi berättade detta för dem, så insåg jag att det det kan bara vara stort för mig. Eller oss. För det är inget så märkvärdigt. Många har det som vi.

Men sambon är inte lika uppslukad som jag av förståeliga skäl. Han kan koppla av på ett sätt som jag inte kan - fast jag önskar jag kunde. Men jag måste komma ihåg att ta mina sprutor exakt samma tid varje kväll. Att ta mina proggisar tre gånger om dagen. Att yrvaket komma ihåg varje morgon att stoppa in termometern i munnen. Och inte somna (har hänt ett antal gånger)! ;-) Och hur många gånger har man inte rusat in på toa och satt sig, otroligt kissnödig, för att komma på att "jävlar, jag skall ju kissa på ett ältest" - att leta fram dem och få upp dem ur förpackningen kan då bli riktigt plågsamt!!!

Men det är skönt att ha berättat. Jag tycker att det var dags. Men jag ångrar inte att vi har hållt tyst fram tills nu, skulle inte orkat med alla "hur går det" frågor om vi hade varit öppna mot alla om detta från början. Men vi kommer nog inte att berätta detta för fler ännu. Vi får se...