Uppdatering del 2 - Vecka 13 (12+0)

Då fortsätter vi!

2006.12.23 – Offentliggörandet del 2
På något sätt lyckas vi stänga ner hus, packa in både oss, katterna, bagage och julklappar i bilen och begav oss mot sambons familj för att fira jul.

Vi funderade på om vi skulle berätta under dagen eller om vi kunde vänta till julaftons morgon – det vore det allra roligaste.

En stund efter vi kommit fram skulle vi iväg till andra släktingar på kvällen för middag – jag körde och ingen protesterade mot detta. Jag brukar vanligtvis även vara den som kör när vi besöker sambons familj, så det var ingen som lyfte på något ögonbryn. Eller satte i samband med min mystiska-infektion-i-underlivet-som-krävde-penicillin från förra träffen i november.

Senare på kvällen åkte vi hem till svågern där vi skulle sova över. Jag var dödstrött och ville bara gå och lägga mig, medan sambon velade fram och tillbaka om han skulle berätta just ikväll för svågern eller ej. Men så tog han fram varsin cigarr till dem båda och ropade på mig.

Jag ställde mig jämte sambon och han la armen om mitt liv och kramade hårt, och sa till sin bror att vi har något att berätta. Svågern hade ingen aning om vad som komma skulle och blev jättepaff när nyheten kom. Han gratulerade oss och utbrast att detta var den bästa julklappen av alla – inget kunde överträffa det här! Jag behöver inga julklappar imorgon, det här är ju helt jävla underbart, sa han.

Och då brast det för sambon. Alla år av spänning, rädsla och förtvivlan. Han hade inte tänkt berätta om vår resa för sin bror, men gjorde det ändå och började gråta. Sambon och jag kramades och det blev ett väldigt intimt ögonblick mellan oss, att få stå där efter allt som har varit omhållandes varandra och veta att vi har lyckats.

Hmmm det är så svårt att förklara detta, men stunden som vi hade, att sambon öppnade upp sina känslor så starkt för både mig och hans bror, det var en underbar julklapp för mig. Han har lite svårt att visa sina känslor öppet, när vi har misslyckats med t ex IVF tröstar han mig, men går sedan iväg själv och gråter. Han vill inte visa sin sorg för mig och inte heller bli tröstad. Jag gick på moln till sängen över en timme senare än jag hade tänkt från början!

Och så blev det lite festande hos bröderna Grus på kvällen så det var två bakis-filurer som grymtade på julaftonsmorgon när det var dags att gå upp.


2006.12.24 – Offentliggörandet del 3
Vi åkte på morgonen hem till svärföräldrarna på frukost. Vi hade gjort iordning två paket – ett till den blivande farfadern (strumpor ”Världens bästa farfar” och ett till den blivande farmodern (VUL-bilden i en ram med texten ”Farmor – jag beräknas titt ut den 11 juli).

Vi satte oss till bords och lämnade genast över presenterna. Svärfar var snabbt igång med öppnandet och han tittade en stund på strumporna och läste FARFAR – nä, är det sant, utbrister han frågandes. Svärmor är fullt upptagen med att försöka tyda innehållet i ramen för hon hade glömt att ta på sig glasögonen, men så förstod hon nog genom att även lägga till vad hennes man sa. Det blev stort kramkalas och den blivande farfadern var stolt som en tupp och väntade inte länge innan han tog på sig sina nya fina strumpor! Som han sedan stolt visade upp för övriga släktingar senare på julafton… ;-)

Vi fick ofta höra kommentarer under julhelgen från övriga om att vi tagit lång tid på oss, vilket inte är illa ment, men det sved. Och samtidigt så blev jag väldigt medveten om att ingen mer än oss själva kan förstå hur fantastiskt underbart det känns innanför bröstet på oss. För andra är det som vilket barnbesked som helst. Men inte för oss.

2006.12.26 – Äntligen vecka 13 (12+0 Persika)
Vaknade på morgonen och låg där i sängen och kände mig lycklig. Jag smekte sakta magen och insåg plötsligt att vi hade gått in i vecka 13. Jag vände mig mot sambon och kurrade ihop med bakom honom och kramade om. När han kvicknat till liv berättade jag för honom om vad jag kommit på och vi låg där båda två med en känsla av lättnad, även om oron fortfarande fanns kvar och gnagde.

Kiwin har nu blivit stor som en persika och är ca 7 cm lång – väger 14-20g! Bebisen får mer mänskliga drag i ansiktet, ögon och öra kommer på rätt plats. Bebisen börjar nu växa snabbt i längd.

På annandagen var det dags att trappa ner med progesteronet. Letade fram papparena hemma – vaddå nedtrappning – de tre första dagarna är det precis som innan:

Dag 1-3: 3 st per dag
Dag 4-5: 2 st per dag
Dag 6-7: 1 st per dag

Men det ska bli underbart att slippa det! Jag har tagit 3 st varje dag sedan 20 oktober, med undantag för 1 dag då jag missade. Detta ständiga klet...

Jag har under julhelgen mått ganska så bra. Var dock väldigt nära att spy på annandagsmorgon – hade ätit en apelsin direkt hos svågern innan vi åkte till frukosten hos svärföräldrarna – inte bra. Känner mig dock illamående av mjölkprodukter – som grädde, ost och yoghurt.