söndag, januari 07, 2007

Uppdatering del 1 - Vecka 12 (11+1)

Here we go!

2006.12.13 – Kommentar på jobbet
Tre arbetsdagar – ungefär så lång tid tog det innan jag fick höra kommentarerna på jobbet pga av min kollegas graviditet. Ärligt talat hade jag nog blivit besviken om inget sagt något, eftersom jag var så bensäker på att jag känner dessa personer så väl...

Vi hade möte, där en av cheferna presenterade min gravida kollegas projekt. Han avslutade med att meddela att det är bråttom att komma igång med nästa del, eftersom hon skall vara mammaledig, vilket var en nyhet för flera på mötet. Han dunkade kollegans chef i ryggen och skojade om att han misskött sitt jobb med att ge personalen p-piller.

Skämt åsido, sa han sedan, visst är det jättekul för henne. Men du Astillbe, du får allt se till att hålla på dig nu!

En skrattsalva utbröt och en annan kollega stortjöt när han sa att ”Och nu går du väl in i hans (chefens) rum i eftermiddag och meddelar att det är för sent för det”!.

Behöver jag säga att jag skrattade ganska gott?!


2006.12.20 – Inskrivning
Så var det äntligen dags för inskrivningen. Sambon var försenad 20 minuter, men bm och jag satt och pratade en hel del om vad som skall hända.

Innan sambon kom pratade vi mycket om hur jag mår. Jag berättade om min oro, att jag inte kunnat vara nöjd med att må rätt hyfsat utan att jag istället oroar mig för att det nu är kört. Kan inte slappna av. Jag behövde inte säga mycket mer innan hon avbröt mig och sa att så fort det går att höra bebisens hjärtljud är jag välkommen när jag vill. Även om hon så är uppbokad hela dagen så har hon alltid 5 minuter över att lyssna på min bebis om jag känner oro! Jag blev alldeles paff och varm av hennes ord, precis vad jag behövde höra.

Jag minns att jag flera gånger var alldeles chockad över vad hon sa. Hon började prata om alla träffar längre fram, magen ska mätas, och att vid förlossningsdags har vi säkert en annan bm eftersom hon har semester. Hon sa även att ”nu är er bebis färdig, nu ska den bara växa”. Jag kunde inte ta in att det hon sa var sant. Jag som bara vill ta en dag i taget. Vem var det hon pratade om?!

Inskrivningen tog ungefär 1½ timme. Vi fick jättebra kontakt med bm så det kändes som en lättnad. Det var samtidigt bra att sambon var med, jag vill verkligen att vi ska vara två om detta.

Det var vägning och blodprov. Urinprov ska jag lämna på läkarundersökningen. UL ska jag ringa och beställa till slutet på januari – återbesök hos bm 19 februari. Det är ju jättelångt dit! Men nu tar vi julen först!


2006.12.20 Vecka 10+6 blir 11+1 Kiwi
På inskrivningen diskuterade vi vilken dag jag var på. Enligt Familjeliv skulle jag vara på 10+6 medan enligt mig själv skulle vara på 11+1 vilket bm höll med. Det officiella datumet för ankomsten är nu beräknad till den 11 juli.

Vecka 11 har nu passerats och under vecka 11 har bebisen blivit ca 5 cm lång – ungefär lika stor som en kiwi! De närmaste tre veckorna ska bebisens längd fördubblas. Embryostadiet är över och från och med nu kallas det för foster. Tunga och läppar är så utvecklade att fostret kan röra dem. Likaså kan det röra huvudet, naglar växer fram och under de närmaste tre veckorna ska könsorganet färdigbildas.

Och jag undrar så. Vilken sort blev det?!?! :-D


2006.12.22 Offentliggörandet del 1
Nu var det så äntligen dags för att göra det hela officiellt. I alla fall på min sida av släkten. Först ut var hos mormor och morfar. Det satt långt inne och vi stod där och pratade jättelänge om massa olika helt andra saker. Till slut började både sambon och lillasyster att blänga på mig, som om de undrade när jag skulle komma till skott.

Då berättade jag att jag hade nyheter. Och det som hände med mig då var ganska vidrigt. Jag tappade känsel i benen och fötter och under tiden jag berättade stod det helt stilla i min skalle, jag undrade när sambon skulle avbryta och fråga mig vad i helvete jag stod och svamlade om. Jag kände så starkt att jag bara inbillade allt. Att jag ljög för mig själv och alla andra. Den känslan var rent ut sagt skitäcklig.

Men inget hände. Ingen undrade vad jag höll på med. Istället blev mormor och morfar jätteglada och gratulerade oss. Mormor skrattade lite lurigt och sa att hon hade allt sett att något var annorlunda med mig när hon såg mig senast, vilket var på lillasysters födelsedagskalas i början på december.

Efteråt bar det av till farmor. Där kom jag till skott nästan med en gång. Jag gav nämligen farmor en massa små flaskor med likörer (mycket behändigare för henne) och det gav ju en öppning om att jag ska ju ändå inte dricka sprit på länge!

Va, sa hon, du är väl inte gravid eller? Jajamen, svarade jag, och då flög hon om våra halsar och kramade oss och skrattade. Hon blev lite chockad och när jag träffade henne några dagar senare berättade hon att hon fortfarande inte smält nyheten än!

Det kändes lite kul att göra folk glada. Kände mig lite som en jultomte faktiskt. Utan skägg då. Och stor mage. Tja, och röda kläder och hela köret. Men ni fattar!

Dagen efter bar det av söderut till sambons familj för julfirande. Och nyhetsberättande. Men det skriver jag i nästa del! Ni får ge er till tåls :-D

För övrigt har jag känt mig ganska vissen under den här perioden fram till jul. Illamående till och från hela dagarna, dock har jag fortfarande behållt all mat i magen. Jag blir ändå mindre och mindre sugen på mat, inte ens godis lockar. Det som fungerar allra bäst är clementiner och Ramlösa. Lunchen är alltid en pina på jobbet, sitter och petar i halva portioner som jag nästan ändå alltid slänger allt av. Bröd och smörgåsar fungerar bra. Nästan ingen stekt mat. Eller potatis i någon form. Absolut inte kyckling.

Innan jag går och lägger mig så vill jag passa på att skicka de varmaste cybergratulationerna till Bridz som enligt ryktet födde sin IVF-bebis, en son, i fredags – dagen före sin stora flytt till huset! Grattis grattis!

Natti natti!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Du kan verkligen bygga upp spänningen!

Skönt att ni fick bra reaktioner!

Anonym sa...

Åh vad jag behövde en uppdatering kände jag, TACK! Låter ju fantastiskt underbart allting, förutom illamåendet då ... men annars.

När är det dags att berätta på jobbet då, har du bestämt det?

Tänker på dig vännen, det hoppas jag att du vet.

KRAM

Anonym sa...

Härligt med en uppdatering. :-) Nu ser jag redan fram emot nästa. En sak jag verkligen väntar på är att få veta om du har berättat på jobbet än, och vad chefen sa. Detta blir ju som att följa en tv-serie, vad spännande! :-D

Kram på dig!

Tingeling sa...

Vad underbart att få berätta om det härliga!
Och kul att läsa om vad som sker i ditt liv igen.

Anna sa...

Vill bara säga grattis igen, grattis till alltihop och inte minst till en suverän barnmorska. Underbart!

Kramar