Grymt

Läs detta.

Sedan jag blev kattägare är jag väldigt blödig när det gäller sådant här (jag tog iofs illa vid mig tidigare också). Och hjärtat gråter när jag läser det här. Djurens Vänner trodde jag åtminstone att det var de man iaf till syvende och sist kunde lita på.

Men jag vänder även på steken. Vad är det för människor som skaffar djur och inte behåller dem? Eller låter bli att kastrera sina djur så att de får kullar som man hela tiden får svårt att bli av med? Eller dessa sommarkatter som ingen bryr sig om när stuglåset vrids om vid sommarens slut? Skaffar man ett djur, oavsett om det är katt, hund, marsvin, vandrande pinnar etc, är det ens ansvar att ta hand om det djuret. Får man allergi anser jag att man skall ombesörja att någon annan tar hand om den. För det är faktiskt ens ansvar.

Vår första katt, honan X, kom till oss via en omplacering kan man väl säga. Hon stod inför hot om avlivning och vi skulle ta hand om henne tillfälligt. Ganska snabbt blev vi fästa vid henne, hon är otroligt kärleksfull och mysig. Så när vi efter två månader fick erbjudandet om vi ville behålla henne, tvekade vi inte.

Eftersom vi jobbar så mycket insåg vi att det blir väldigt ensamt för X hemma. Vi vill inte att hon är ute när vi jobbar, utan springer ute lite på helgerna. Sambon ville hemskt gärna ha en norsk skogskatt så vi började leta. På så sätt kom A till oss, som även han är väldigt kärleksfull – men också otroligt krävande och vill bli kliad hela tiden (annars skriker han).

Katterna mår bra hos oss och lever med vår dygnsrytm. De ligger och sover hos oss på nätterna, busar och vilar på dagarna. De är ute mindre nu på vintern – mest på helgerna vid bra väder (aldrig nattetid), på våren och sommaren blir de ute lite oftare. De är ganska väluppfostrade och är inte svårskötta. De river varken på tapeter eller möbler. Vi har inga klagomål från grannar att de gör något på deras tomter. Dock med ett undantag att de är förtjusta att kissa i isolering – vilket inte är speciellt kul när man renoverar och man har isolering lite över allt.

Våra katter ger oss väldigt mycket och de är en del av vår familj. De har skänkt oss mycket glädje vilket faktiskt har varit en tröst under barnlöshetsträsket. Men jag är fruktansvärt orolig för att det inte skall fungera med katterna och bebisen. Ett skräckscenario är att bebisen är allergisk. Jag kan inte tänka mig ett liv utan våra katter. Jag hoppas aldrig aldrig aldrig att jag skall behöva välja. Det är fem vi ska bli i familjen nu. Inte tre.

Ibland önskar jag att jag haft ett stort hus ute i skogen. Då skulle vi ha tagit hand om fler katter, som inte har något hem. Men så är det inte nu, och jag kan bara hoppas att samhället börjar ta bättre hand om sina katter. För de är guld värda.