Så var man ett år äldre igen

Födelsedagar är något jag avskytt sista åren. Dels känns det inte som att det är något att fira - däremot tycker jag om att vi träffas i familjen och äter lite gott och umgås. Dels är födelsedagen precis som julen en markering i barnlöshetsvärlden.

Vid varje jul och födelsedag har jag sorgset summerat att jag fortfarande inte är gravid. Ännu en jul utan barn, eller åtminstone någon i sin mage. Att man har blivit ett år äldre och inser att tiden snurrar så otroligt fort. Summeringen görs omedvetet. Man tittar tillbaka och blir ledsen över att de förhoppningar man ändå hyste för ett år sedan har grusat. Och för varje år vågar man hoppas mindre. Blir fundersam över sin naivitet. Jag som trodde att det räckte med pergo, som jag började med midsommar 2004...

Och visst räckte det faktisk med pergo. Men inte som jag trodde. Det behövdes 8 pergokurer, 4 inseminationer, 2 färskförsök IVF och slutligen ett frysförsök IVF - med pergo. Det fanns inte mycket hopp kvar på botten kan jag säga. Jag planerade för att bli av med mina frysta ägg så fort som möjligt, så jag skulle hinna föra ett nytt färskförsök innan nästa sommar.

Nyår har aldrig varit en markering. Inte heller så mycket summering. Nyår är alltid mer hopp, och en bra högtid att ändå känna tilltro inför framtiden, sådär mellan jul och födelsedag. Och efter den sorgsna födelsedagen kommer våren. Jag som älskar min trädgård, ser allt födas och växa fram, det gror i gräsmattor, rabatter och buskar, och mina vackra blommor går i blom. Det är en otrolig kick och har gett mig mycket energi och ro de senaste åren, en påfyllning av tro och hopp.

Jag trodde att julen skulle kännas väldigt mycker mer annorlunda än tidigare. Men det gjorde den inte - inte på det sättet iaf som jag trott. Men ett fridefullt lugn infann sig istället. Samma sak idag. Jag har haft en hetsjakt mot klockan, mot mig själv, mot andra som lyckats, mot sjukvården och allt detta kämpande. Alla tårar, alla dagar utan ork och livsglädje.

Så idag är jag lugn. Och jag känner hur det börjar pirra längst där inne i bröstet. Vetskapen om att det är på riktigt - även om jag inte vågar släppa garden helt ännu.

Men idag är det dags för ännu ett avstamp. Sista IRIS-träffen ikväll, ihop med tjejer som gett mig så mycket. Det finns inget jag hellre vill än att de ska få uppleva det jag gör nu. För ett år sedan var jag på min första träff, vilket var en enorm kick - det finns andra som jag, med samma känslor och samma smärta. Och vi kunde blanda allvar med skratt. Det var otroligt befriande.

Tja, fira? Med tanke på hur det ser ut hemma just nu, så kanske jag firar med sovmorgon på söndag. Kanske en bio för att få koppla av lite ihop med sambon. Men innan dess hinner jag inte med något. Jo, lite tårta ska det allt få bli ikväll efter träffen!