Hehe, inte min mening att hålla er på halster så mycket! Men vi tokrenoverar just nu och det är så himla mycket som skall fixas och köpas, så när jag väl får en stund över till datorn så är jag helt slut och tänker "imorgon ska jag skriva..."
Men så här gick det på jobbet i fredags:
Jag hade tur och både VD och min chef satt och samtalade när jag kom dit, jättenervös så klart. Hade pumpat massa människor på öppningsfraser, jag menar - hur sjutton börjar man?
Nåväl, jag sa bara att jag behövde prata med dem båda och stängde dörren. Fast jag hann inte ens stänga dörren helt, innan den ene säger "Jasså, det är dags nu?" och flinar. Så mycket för mina funderingar på hur jag ska inleda!*
Jajjamen, svarade jag och de gratulerade mig. En av dem log och sa att "hmmm vi var lite oroliga att ni inte visste hur man gjorde". Jag berättade bara kort att det varit problem på vägen och att det tagit lång tid, och att jag står här idag och berättar detta för er är något jag nästan gett upp hoppet om och att det egentligen är en ganska fantastisk känsla.
Cheferna stack inte under stol med att detta ändå var något de arbetsmässigt fasat för och min mammaledighet ställer till det för dem. Men försäkrade de, detta var deras problem och inget jag ska stressa upp mig över. Som syrran uttryckte det - det är därför de har några tusenlappar mer i lön än mig - det är deras ansvar att lösa, inte mitt.
Allt som allt gick det väldigt bra och det är en häftig känsla att nu är det helt officiellt.
Direkt efteråt var det rast så då berättade jag för några kvinnliga kollegor som grattade och tyckte också att det var på tiden! Jag antydde att även jag väntat men mer än så kommer jag nog inte att säga i dagsläget.
Jag berättade inte för alla på kontoret utan för någa stycken. Resten får djungeltelegrafen sköta!
Igår när jag var och handlade insåg jag att nu vet verkligen alla. Inget mer smusslande. Vill jag hålla handen på magen i affären så gör jag det. Och vill jag köpa en gravidtidning - ja då gör jag det!
* Jag kunde ju faktiskt ha velat säga upp mig också men det antog de ju iaf inte!
4 kommentarer:
Skönt att det gick bra! Jag tyckte också det var jättejobbigt att berätta på jobbet. Men nu är det klart med vikarie och allt så det känns skönt.
Åh, vilket bra svar du gav chefen! Coolt, sakligt men tydligt. Way to go!
Och deras reaktion var ju helt rätt, det är klart att det kan "ställa till det", men det är deras sak att lösa.
förstår att det känns skönt att vara outad nu!
Själv ska jag outa tvillingarna på tisdag om UL imorrn är ua :-)
Min chef har så himla bra inställning: föräldraledighet är ju det enklaste att planera för, det får man ju reda på så långt i förväg!
Lycka till vidare nu!
Kul! Äntligen :-)
Skicka en kommentar