Dagisplats

Så är det äntligen klart med dagisplats till Liten. Och det var en stor lättnad när vi fick beskedet att vi fått en plats där vi önskade. Här har varit stora problem då man saknat många platser och det har diskuterats livligt mellan olika mer eller mindre bra förslag.

Dagiset ligger nära hemmet, vilket innebär att Liten nog kommer att få fortsätta med 15timmars dagis när Knodden är född. Jag tror att det är bäst för honom. Han får komma ut, leka med andra barn och fortsätta med sin vardag. Jag känner att de första 2-3 månaderna kommer att vara riktigt krävande tills vi har kommit i någorlunda rutin med ny bebis.

Risken är att det kommer att bli stressigt att rusa fram och tillbaka för att hämta och lämna, men jag tror att det kommer att vara värt det.

Våra kattungar

Nu har den sista kattungen flyttat hemifrån. Jag måste ju erkänna att det var otroligt skönt. Nu ska ordningen återställas här hemma. Stackars hankatten A, vi har knappt sett röken av honom, han vill inte vara inne något alls med oss. Det blev i och för sig något bättre sedan bröderna flyttade för två veckor sedan, men inte alls som innan.

Stackarn har försökt hävda sin ställning och fräst till ungarna för att de ska flytta på sig från matskålarna när han ska äta, men de har fullständigt ignorerat honom. Undergrävt hans auktoritet fullständigt.

Det är ju stor skillnad mellan att ha en kattunge och tre. Innan lät det som vi hade tre elefanter på övervåningen och då vägde de knappt ett kilo var. Sista två veckorna har varit väldigt stillsamma, även fast kattmamman X gärna lekt med lilltjejen.

Men nu, nu var de bara två.

Jag lever igen!

Även om jag stundtals är mycket trött och kan känna mig illamående så mår jag faktiskt bättre. Men jag är otålig och har svårt att nöja mig med de små förbättringarna, jag vill må precis som innan.

Men jag måste påminna mig om att jag mår bra. Idag är det andra dagen utan mina sea-band. Men jag dricker fortfarande inget te på morgonen. Jag kan duscha utan att må illa. Jag behöver inte lägga mig i soffan och knapra kex direkt på morgonen. Jag blir inte illamående direkt när jag vaknar (av hunger). Jag kissar inte mycket på dagen, desto mer på natten.

Jag småäter vid regelbundna tider. Men jag klarar mig faktiskt längre utan mat nu, än tidigare. Men ibland går det åt skogen och då blir jag som en furie. Gnällig, tjurig, arg för minsta lilla. Då gäller det bara för sambon att bita ihop, ge mig mat, och vänta fem minuter.... ;-)

Te

Jag älskar te. Jag måste alltid ha min kopp te på morgonen annars blir jag inte människa. När jag jobbade natt för en himla massa år sedan, så kunde jag inte äta middag när jag vaknade, för det var min "morgon" och jag ville ha te.

Nu klarar jag inte av te. Då blir jag illamående. Och precis som förra graviditeten så fullkomligt älskar jag ett stort glas apelsinjuice med fruktkött och många isbitar, ett måste varje morgon.

Nu är det tvärtom. För att bli människa måste jag låta bli mitt te. Och har så gjort nu i närmare en månad.

Graviditetsvecka 10 (9+6)

Barnet
Alla anlag till organ är i princip klara. Ett känsligt utvecklings-stadium har passerats. Nu ska den lilla mest koncentrera sig på att växa och mogna. Längd huvud till stjärt 37 mm.

Coolt när man tittar på min lilla gadget till höger, för varje vecka ser det mer och mer ut som ett litet barn.

Vi har diskuterat möjligheten att göra nupp, men vi har valt bort det. Vi vet inte vad vi skulle göra med informationen. Om vi var tvungna att ta ett beslut. Vi välkomnar det barn som är oss till skänks.

Mamma
Brösten fortsätter att växa och det kan vara bra att börja använda en stöd-bh. Din livmoder har växt. Risken för missfall är större under de första tolv veckorna, men oroa dig inte, det är inget du kan påverka. Lev sunt, ät bra, rör på dig och sov när du är trött.

Mina bröst har inte växt något, inte vad jag har märkt iaf. Förra gången hade jag ju värk i brösten, nu kan jag bara känna lite spänningar och ilningar ibland. Kan det bero på att jag ammade fortfarande när jag blev gravid?

Kärlek

Jag älskar att bara titta på Liten. Att studera hans ansiktsuttryck, hans leende, hans lek...

Och fortfarande snörps det åt i hjärtat. Mitt barn. Jag har faktiskt ett barn. Vi lyckades.

Den bästa känslan av alla.

BM-besök vecka 10 - Inskrivning

Då var det dags för inskrivningen. Tyvärr var min bm sjuk så jag fick en annan bm - jag tror att det är samma som vi hade förra året när vår bm var sjuk då. Då tycket jag hon var väldigt opersonlig, men jag tyckte hon var helt ok nu, även om jag nog inte öppnade mig för henne på samma sätt.

Det känns inte som det var två år sedan sist. Jag minns ju allting och känner mig definitivt erfaren... Vi gick igenom min hälsa, min familjs ev sjukdomar osv. Nej jag röker inte, nej jag dricker inte... Har aldrig gjort abort, och aldrig testat droger.

Totalt är det två färre besök som omföderska. Ett av besöken som är indragna är läkarbesöket, och därmed får jag heller inget VUL. Det känns konstigt att behöva vänta till vecka 16, men jag är ändå lite mer coolare än förra graviditeten då jag ville ha bekräftat från allt och alla att jag verkligen VAR gravid. Nu känns det som att har testet visat att jag är det, då är jag väl det.

Måste komma ihåg att lämna urinprov i vecka 20 på nästa besök. Det fanns spår av äggvita så de vill kolla igen. UL är också inbokat redan, i mitten på januari.

Blodtryck: 120/70
Blodsocker: 4,4
Blodvärde: 127

Gräl igen

Så var vi där igen. Vi bråkade om mat igen.

Jag tände på alla cylindrar, slängde filten, som jag höll på att vika, på honom. Gormade och skrek. Den utlösande faktorn var att sambon sa "att du borde försöka lite åtminstone vad gäller mat".

Försöka? Lite? Åtminstone?

Nästan varje dag har varit en ren och skär plåga. Första målet är att ta sig genom jobbet (och även lyckas uträtt något), nästa mål är att Liten ska läggas så jag kan få ta hand om mig själv. Sista målet, det är att jag själv får gå och lägga mig. När jag sover så mår jag bra. Inget illamående. Bara jag och jag får vila.

Däremellan har vi det här med mat. Och dofter. Hur får man i sig mat när hela kroppen vill kräkas? När jag hela tiden måste känna i tanken på en maträtt, om jag kan klara av att äta den, innan vi bestämmer oss för att tillaga den?

Och jag som ändå är stolt över att det blivit bättre. Häromdagen åt jag både stekt karré och pommes - och tyckte det var det godaste jag ätit på länge! Men i söndags blev det bakslag, kunde inte få i mig vare sig potatis eller kyckling.

Varför möts jag av noll förstående? Av en man som bara tycker att jag är gnällig och som inte försöker?

Graviditetsvecka 9 (8+6)

Barnet
Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu. Längd huvud till stjärt 27 mm.

Precis vad jag själv har reagerat på, enligt min lilla gadget till höger. Den liknar inte längre en sjöhäst, utan faktiskt ett litet litet barn.

Flicka eller pojke
Varje cell i vår kropp innehåller en särskild genetisk kod uppbyggd av 46 kromosomer. Vi får hälften från mamma och hälften från pappa. De första 22 kromosomparen bestämmer psykiska och fysiska drag hos barnet. Det sista paret bestämmer könet. XY-kromosomer blir en kille, XX blir en tjej. Mamman kan bara ge X-kromosomer. Det är alltså pappan som bestämmer könet på barnet. Om fostret är en pojke utsätts det för en extrem påverkan på ”grundmallen”. Den naturliga gången är alltså att det blir en tjej. Om fostret ska bli en pojke utsätts det även för en enorm dos manligt könshormon. Det sker den här veckan.

Oj. Så nu har det alltså skett. En hon eller en han. Både jag och sambon tänker på det som en lillebror. Om det blir en kille blir vi inte alls förvånade. Men en tjej... Rent spontant, jag som alltid ville ha (bara) tjejer när jag var yngre, kan nu "bara" tänka mig en kille. Av den enkla anledningen till att jag kan det här med killar nu! Det känns främmande med en tjej konstigt nog. Fast ärligt talat. Vi bryr oss inte om könet. Inte på riktigt. Vi vill ha ett friskt barn med alla sina kroppsdelar i behållning. Det är viktigast. Därför, när Liten föddes, tog det flera minuter innan vi ens kollade under filten...

Mamma
Många kvinnor börjar oroa sig vid den här tiden. Man oroar sig för missfall, för hur barnet blir, förhållandet, viktökning, jobbet med mera. Många funderar också på om de verkligen vill ha barn, även om det var planerat. Det är fullt naturligt. Huden börjar förändras och rynkor slätas ut. Dela gärna med dig av alla dessa tankar till din partner så bibehålles närheten och han/hon blir mer delaktig i dina upplevelser. Ditt tandkött blir mjukare och du kan märka att du blöder vid tandborstning. Det är viktigt att du sköter din munhygien under resten av graviditeten. Prata med en tandläkare om du känner dig osäker på hur du ska göra.

Orolig? Det har jag varit hela tiden... På allt. Och inget.

Mer levande än död

Sista dagarna har jag känt en stor förändring. Jag är mindre trött (även om jag ff är trött) och illamåendet har minskat. Jag känner mig levande!

Däremot kan jag får kortare perioder där jag bara mår superskit, men de går fort över, oftast med lite mat. Dessutom har jag börjat kunna äta "normal" mat igen. Idag åt jag till och med lunch SAMTIDIGT som mina kollegor. Innan har jag smitit ut efter dem, eftersom jag bara petat i maten och undrat om jag ska spy.

Slutat amma

Jag har nog slutat amma nu.

Det har kommit gradvis. Liten har varit glad och skrattat när jag tagit fram brösten vid läggningen, men sedan inte sugit så mycket. Istället en kväll när jag knäppt upp så la han sig om halsen på mig och kramades istället. En sådan där trött, gosig kram. Och där låg han kvar.

Sedan har det varit lite si och så. Jag har dessutom tyckt att det varit väldigt obehagligt, samtidigt som jag mått pest och varit trött. Men sedan en vecka tillbaka så har jag inte ammat alls. Istället så jag och Liten suttit i soffan i hans rum och gosat. Han ligger mot min bröstkorg, ibland med ryggen emot, ibland på mage. Ibland sjunger jag lite vaggvisor för honom, och det är så skönt att bara sitta där.

Och det känns bra. Jag har ammat honom i nästan 1½ år, och det rätta ögonblicket har kommit för att sluta. Det blev ett ömsesidigt beslut, som känns bra. Han verkar inte sakna det alls, och det är inga problem att lägga honom efteråt heller. Framför allt känns det skönt att jag inte slutat av den anledningen att jag ska ha ett barn till.

Stunden vi har är helt underbar. Varje kväll så försöker jag bevara känslan och tänker för mig själv, att det här ska jag minnas. Och den här stunden vill jag ha med Liten även när Liten 2.0 tittat ut.

Vecka 8 (7+6) - Krusbär

Barnet
Embryot är ungefär lika stort som ett krusbär. Nu ser man tår och fingrar tydligare. Hjärt-konstruktionen är utvecklad. I ansiktet kan man se överläppen, nästippen och ögonlocken. Bröstkorgen växer och sträcker ut embryot. Man kan redan nu mäta viss aktivitet i hjärnan. Armbågarna och knälederna utvecklas och armarna blir längre. Längd huvud till stjärt 19 mm.

Mamma
Många gravida börjar känna avsmak för viss mat, tobak och alkohol. Håret kan kännas mer svårskött än vanligt. Vissa kvinnor upplever att de får tjockare och blankare hår under graviditeten. Ökade flytningar är vanligt. Det är helt normalt så länge det inte kliar eller gör ont. Om du får blödningar bör du kontakta din barnmorska. Ofta är det inget farligt men kan vara en förvarning om missfall. På grund av den förändrade hormonbalansen i din kropp kan du få akne. Dina kläder kan kännas trånga. Livmodern har vuxit från storleken på ett päron till en grapefrukt ungefär. Den värker likt mensvärk då den växer och tar plats. Nu är det dags för första besöket hos barnmorskan.

Det börjar kännas som om illamåendet börjar ge med sig. Åtminstone har det förbättrats avsevärt. Akne har jag, men kläderna är ok än så länge. Fast jag känner ju att det har växt där inne, och det syns också om jag är naken. När det gäller maten har jag till och med kunnat äta stekt mat igen.

BM-besök vecka 8

Fick träffa min underbara bm igen! Hon kommer ihåg oss från förra gången, dvs inte bara vilka vi var, utan hur vi kände och tänkte då. Hon har alltid varit intresserad av hur vi mår och våra funderingar. Det var skönt att få prata av sig lite.

Hon frågade naturligtvis om vi bestämt oss för att behålla det eller ej. För mig är det inget alternativ. Sedan kan jag tycka så in i norden att jag inte vill ha barn nu redan igen, men att ta bort det för min egen bekvämlighets skull, det existerar inte. Och vi vill ju ha fler barn.

Fan Liten tog över 4 år att få, kostade skjortan i både cash, blod och tårar. Och nålstick. Har tagit över 100 sprutor (själv) i min mage… För att inte tala om alla nålar med akupunkturen. Hur många behandlingar kan jag ha gjort? Sista omgången gjorde jag 2 i veckan, i nog 5 veckor. Säg att jag har gjort 20-25 behandlingar totalt med akupunktur – 30-40 nålar varje gång! Snacka om schweizerost! :-D

Med varför i helvete hoppar jag inte jämfota av lycka?!

Mitt prio 1 är nu att bli av med illamåendet och få tillbaka orken. Sedan har jag 7 mån på mig att förbereda mig. Även om det känns konstigt nu, så är jag ju inte dummare än att jag vet att jag kommer ta till mig barnet när det väl kommer, och jag kommer fixa nätter med amning. Men det känns tungt nu. Jävla illamående och jävla hormoner.

BM påpekade så korrekt att jag är en kontrollfreak, och det här har jag inte haft kontroll över, vilket kan påverka mitt kaos i tankarna. Fröra gången hade jag flera år på mig att förbereda mig, nu... nu klassas jag varken som barnlös eller infertil - nu är jag en sådan där, som blir på smällen hur lätt som helst.

Men när jag tänker på bebisen, så är det ändå med kärlek. När jag funderar på hur den kan se ut när den är 19 mm lång. Hur det såg ut på VULet i vecka 12 med Liten, den där lille sprattelgubben i min mage. Nu finns det en till. En lillebror eller lillasyster. Tyvärr får nog mitt allmäntillstånd mig att tänka mer negativt än positivt just nu. Och det är bra att ha det i åtanke.

Suktar efter kärlek

Hela min kropp skriker efter kärlek och ömhet. Vill bli omhändertagen och bortskämd. Älskad. Kurra ihop i famnen och bara vara.

Hormoner?!

Känner mig bättre

Igår kände jag faktiskt en förändring när jag kom hem - jag var inte lika trött som jag varit sista två veckorna, då jag emellanåt kommit hem mer död än levande. Trots att jag mått piss hela dagen och bara längtat hem, så kändes det rätt ok faktiskt på kvällen.

Men jag klarar inte av att diskutera mat, jag kan inte ens tänka på mat utan att jag känner klumpen i halsen.

Jag äter hela tiden. Konstant. Ett kex här. Ett plommon där. vindruvor. Godis. Youghurt. I måndags gjorde jag misstaget att inte äta innan jag gick och la mig. Jag vaknade vid halv två och var vrålhungrig. Dock däremot utan att må illa. Jag misstänker att det var nog även därför jag mådde så dåligt igår, framför allt under morgonen och förmiddagen.

Jag glömde mina seaband idag också när jag åkte till jobbet, men tog på dem direkt när jag kom hem. Jag känner mig mycket bättre idag. Imorses testade jag även en ny metod. Eftersom jag inte kan äta något i sängen (Liten sover jämte och blir i så fall väckt) så la jag mig på soffan framför tv:n och käkade digestive kex. Sedan duschade jag - och bara hälften så mycket frukost som innan (och då hade jag redan skurit ner). Sedan åt jag ytterligare en smörgås vid halv tio, en vid halv tolv och däremellan en massa annat. På eftermiddagen har jag inte alls samma behov av att äta utan där har det räckt (efter lunchen vid ett) med lite frukt eller hårt godis som jag kan suga på.

Trött på det här

Jag är så trött på att må dåligt, trött på att må illa. Jag småäter hela tiden, testar ständigt nya metoder för att minska illamåendet. Kan inte påstå att jag lyckas. Mestadeles sitter jag här vid min dator och tycker synd om mig. Har jävligt svårt att koncentrera mig men jag kämpar verkligen. Irriterande nog har jag glömt mina seaband hemma både idag och igår.

Vecka 7 (6+6)

Barnet
Embryot kan nu röra sig lite. Det växer fort. Ögonen kan urskiljas som fördjupningar. Händer och fötter ser ut som små paddlar. Handled skapas och framtarmen utvecklas till magsäck. Hjärnan börjar dela sig i två hjärnhalvor. Embryot har en svans. Hjärtat slår och höger och vänster kammare bildas. Blodet strömmar fritt mellan hjärtats fyra rum. Längd huvud till stjärt 13 mm.

Mamma
Brösten börjar bli större och det kan bildas små upphöjningar runt bröstvårtan. Din matsmältning fungerar långsammare nu vilket kan göra att du får gaser, obehaglig mättnadskänsla eller är känslig för beröring av magen. Den känns ofta spänd långt efter du ätit färdigt. Många gravida börjar även känna yrsel när de står upp en längre tid. Börjar tröttheten påverka ditt liv? Försök varva ned och sov så mycket du kan.

Det är en del skillnader mot förra gången. Om jag nu minns rätt. Men jag hade gaser då, men inte nu. Jag mår mer illa än nu. Och förra gången märkte jag knappt av någon trötthet, nu kan jag vara helt klubbad. En hel del finnar har jag fått också, i ansikte, öra, skuldra, lår...

Pappa/partner
Kanske är kvinnan mycket trött. Framöver kan tröttheten vara så stor att hon kan ha svårt att komma ur sängen över huvud taget. Försök att underlätta för din partner så hon får sova ut på helger eller när ni har möjlighet. Boka inte in allt för många aktiviteter.

Hmmm, har du läst här älskling?

Helgen

Under helgen hade vi sambons föräldrar på besök. Jag fasade lite för detta, eftersom jag mår så dåligt, är trött och inte på det bästa humöret. Men det gick väl hyfsat, speciellt med tanke på att jag under lördagen framför allt kände mig lite bättre än på länge.

Jag åkte in till stan och fixade lite ärenden medan farmor var barnvakt. Åt en varm korv som gjorde gott i magen. Bestämde mig äntligen för ett par bågar till mina glasögon! Även om det var svårt att välja så känns det faktiskt rätt nu. Min syster hjälpte mig i fredags och vännen T i onsdags. Köpte varma vantar och en halsduk till Liten.

På kvällen åkte Liten och jag till kyrkogården, som vi brukar. Fast denna gång åkte vi när det var mörkt. Litens dåliga mamma hade glömt filt, ficklampa och hade varken reflexer eller reflexväst! Men det var så vackert på kyrkogården med alla tända ljus och alla människor med eftertanke, att jag snyftade flera gånger. Vi letade upp vår speciella plats i minneslunden och la ner en risbukett med röda rosor och tände ett ljus till min farfar. För exakt två år sedan stod jag där med min syster och undrade om jag var gravid... Viskade till farfar att Liten ska bli storebror. Det kändes bra.

Att jag sedan inte drack alkohol varken på fredag eller lördagkvällen, förklarade vi för mina svärföräldrar att jag inte ville dricka eftersom Liten var sjuk (natten till fredag vaknade han en gång i timmen och var alldeles förtvivlad). Fast på lördagen tog jag vin i ett glas för syns skull som jag sedan hällde ut när de inte såg. Däremot får jag ju erkänna att jag tog två klunkar eller tre. Det var jävligt gott och inget jag oroar mig för. Men det räcker.

Vi ska vänta med att berätta till jul.

Tredagarsfeber

Liten har haft feber i två dagar (tors och fre). Nu idag har jag sett vad det var. Han har fått prickar över hela kroppen, så det måste bara vara tredagarsfeber. Igår var han helt omöjlig och hur kinkig som helst. Ingenting passade, inget dög.

Tredje gången han har varit sjuk.