Det var skönt att få resa iväg och få annat att tänka på i några dagar. Men jag saknade sambon och katterna mycket. Trots att det bara rörde sig om två dagar.
Jag kände mig rätt ok när jag kom hem igår kväll. Berättade lite för sambon om resan och även att jag prata med Sahlgrenska. Men där efter tog det stopp. Det här med mina systrar har tagit hårdare på honom än vad jag trodde. Han sa ifrån direkt och vill inte prata om något som helst överhuvudtaget som har med barn att göra (inte mer än vad SU sa). Han är så grymt besviken och mår även han jättedåligt. Han gör sig stark för min skull när jag mår som sämst och då han tar inte itu med sina egna känslor. Och där tillåter han inte mig att hjälpa heller, utan han vill helst bara stänga av och ignorera att det överhuvudtaget finns. En ren och skär självbevarelsedrift.
Idag när jag vaknade på morgonen efter att ha sovit väldigt djupt smyger sig oluskänslan och ledsamheten sig på igen. Jag är inte ledsen, men känner mig ”snyftig” om ni förstår hur jag menar. Och låg.
Tur att det är fredag. Och att solen håller på att bryta igenom dimmolnen här.
2 kommentarer:
Åh vad jag önskar att ni ska hitta krafter snart! Det är säkert svårare än man tror för mannen..att finnas där hela tiden utan att egentligen kanske hinna ta itu med sina egna känslor till fullo. Krama varandra massor!
Åh, skickar stora, tjocka tröstkramar till er båda! Hårda som fasen är de också. Bara så ni vet.
Män har svårare att hantera känslor - ibland tror jag det beror på att de inte tillåter sig att verkligen känna utan försöker trycka ihop allting i bröstet och inte släppa ut nåt. Vilket antagligen är anledningen till att så många av dem dör i hjärtinfarkt...
hoppas att ni kan klara er ur det här på ett någorlunda bra sätt - förstår att det måste vara skittungt för er båda.
Stor, stor kram!!
Skicka en kommentar