Ruvardag 15 och den sista.
Mensvärken är här och nu är det en tidsfråga.
Har nu suttit och svara på alla söta och snälla inlägg i min gästbok på Familjeliv. Det är nästa så man drar paralleller till att skicka ut tackkort efter en begravning. Nä, inte riktigt, liten överdrift där. Men det gör så jävla ont i hjärtat, i magen. Men alla dessa små meddelanden från kända och okända, det värmer och det sysselsätter mig. Av någon crazy anledning så känns det bra att få göra något som rör detta. Att hålla på, hålla igång med något, att få prata om det. Att bli lite uppmärksammad och få stöd och pepp.
Men sorgen måste ändå bearbetas och snart kanske det är någon som behöver lite styrka från mig tillbaka, gud förbjude - jag önskar att vi alla slapp lida mer. Men att ta sig upp igen... jag vet inte hur den här gången. Vet inte hur jag kom upp förra gången heller förresten. Det enda jag vet är att man gör det. På något sätt. Med lite hjälp. Men nu knyter sig allt. Sorgen efter ett barn som aldrig kom.
Sambon och jag talar knappt med varandra. Precis som förra gången. Vi är båda ledsna men hans tillbakadragande gör att jag känner mig som en ännu större bov. Skurk. Freak. Infertil kossa.
Efter regn kommer solsken...
Pappa ringde idag. Jag klarade inte av att säga att det nog är kört. Han frågade hur det var. Bra, svarade jag. Så bra, sa han, och jag hörde hans förhoppning. FAN, vad jag hatar att behöva leverera de här nyheterna. Ledsen mamma och pappa, jag blev inte med barn nu heller. JAG är ledsen, det hjälper inte mig att de också blir det. Bov. Skurk. Freak. Infertil kossa.
Jag avvaktar med vinet. Känner mig inte ett dugg sugen på det. Hade gärna skippat det de närmaste två åren i gengäld för något annat.
Frysförsök i oktober. Försöker ställa mig in på det. Men det är ju så långt dit? En månads uppehåll... Hallå, kan ingen vrida tillbaka klockan två veckor? Jag vill börja om? Nähe...
Nej jag bara svamlar, jag är ledsen och bitter. Jag skall hämta mig ett glas ljummen coca-cola och se ett avsnitt av Veronica Mars istället. Sedan försöka sova.
Tack vänner för att ni finns.
Nu börjar det regna igen också. €£@$€@$€{£{$@£$€$£€${£@£${${$£
7 kommentarer:
Jag gråter för dig, sötnos. Känner igen så mycket, allt, i det du skriver. Det finns fan ingen rättvisa i världen.
I brist på bättre skickar jag en bamsekram! Eller, nej förresten, en hel packe stora varma kramar får du!!!!
Förstår hur du känner.. :'( Jag håller tummarna för er! Massor med lycka till och många kramar, fröken Jordgumma
Massor av kramar, tänker på dig!
Hej! Cado här.
Jag känner med dig, och förstår dig. Att du svarra alla tackkort på begravningen som du sägerär ju inte ett måste, ingen av oss förväntar oss at du är glad och stötande!! Finns det tillfällen man bara får tänka på sig själv, helt egoistiskt så är det nu!
Kan du inte be din sambo elelr nån vän berätta för folk, så du slipper?
kramis!!
hmm, Cado igen här.
stavningen lämnar ju mkt att önska, haha! Men tanken är god! ;)
Jag avr väldigt deppig igår och drogs ned i det djupa hål som oundvikligen kommer. Som jag skrev - det gäller att tillåta sig det och inte göra andra till lags.
*kramar kramar kramar*
Skicka en kommentar