Blandade känslor

Min pappas kommentar får namnge det här inlägget.

Vart skall jag börja? Jo, min minsta syster ringde i eftermiddag. Hon var chockad och orolig.

Syster: Jag har något att berätta för dig.
Astillbe: Ok, vad då? Berätta.
Syster: Du skall nog sätta dig ner.
Astillbe: VA? Varför då? Är du med barn?
Syster: Ja.

Min lilla bebis-syster skall ha barn. Eller kanske. Hon är 11 år yngre än mig och minstingen i familjen. Hon är den enda i familjen förutom mamma och pappa som känner till vårt problem.

Tillika den syster som jag har berättat om tidigare. Hon som själv skulle få fertilitetsproblem då hennes äggledare är igentäppta och hon har problem med stora cystor som ger henne mycket smärtor över äggstockarna. Enligt läkaren kunde hon inte bli med barn på naturlig väg.

Hon stod i kö till Sahlgrenska för att göra ett ingrepp som skulle underlätta i framtiden - främst för att bli av med cystproblemet men även för att kunna bli gravid den dagen hon skulle önska det.

Min syster är som så många andra ungdomar idag arbetslös. Hon hoppar in på flera tillfälliga jobb så fort de ringer. Nästa höst ska hon påbörja en barnskötarutbildning.

Eftersom det inte fanns någon anledning till att skydda sig, struntade de i det. I fredags kom hon på att mensen var två veckor sen. Idag gjorde hon ett test och mamma gav henne order om att ringa mig direkt att berätta. Alla verkar så himla oroliga för hur jag skall reagera. Själv önskar jag att de väntat lite, behöver ju inte ringa mig direkt när hon testat. Fast å andra sidan hade jag ju inte velat att de skulle tassa på tå runt mig heller i flera dagar eller veckor.

Och hur reagerade jag? Inget alls faktiskt. Först. Vi pratade en stund och jag gav henne allt mitt stöd. Jag hade inga direkta känslor inom mig. Sambon tog väldigt illa vid sig när jag sedan berättade för honom, han tyckte att livet var förbannat orättvist. Han blev väldigt arg och ledsen (alltså inte över syrran, utan över vår egen situation). Men nu, några timmar senare känner jag mig som jag blivit överkörd av en ångvält. Fram och tillbaka. Flera gånger. Jag känner mig så ledsen. Vill bara gråta. Men jag är inte alls arg på henne. Jag kan inte hata världen och önska alla människor ett helvetes barnalstrande bara för att vi själva har det.

Min syster och hennes pojkvän skulle behöva få en stadig ekonomi. Och en utbildning till min syster - hon har alltid velat arbeta med barn. Men jag skulle aldrig aldrig aldrig kunna råda henne till en abort. Snarare skulle jag bli fruktansvärt arg om hon gjorde det. Tänk om hon aldrig lyckas igen? Och blir som jag?

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag känner. Hur jag känner. Jag kan inte beskriva det med ord. Jag är ledsen, men inte på henne. Aboslut inte. Jag känner mig tom och missunnad. Besviken. Och förbannat trött på att stå jämte och hela tiden se andra gå över linjen och lämna kvar mig.