Jag klarade ju knappt av att tala om för sambon i torsdags att det hade kommit lite blod. Och det satt hårt inne imorses att säga till honom att mensen kom inatt. Jag menar, hur gör man? Hur säger man det? Hur lägger man upp det? Godmorgon, sovit gott? Jaha, det har jag inte jag gjort för mensen kom, hade mycket värk och låg och grät länge.
Lillsyrran messade mig på MSN på förmiddagen. Jag passade då på att skriva till henne att det inte blev något, och kunde hon vara snäll och berätta det för mamma och pappa? Jag klarade inte av att ringa själv, och jag vill samtidigt inte att de skall gå och hoppas de här dagarna nu tills jag hade klarat av att säga det själv till dem. Det är ju faktiskt inte långt till testdagen.
Är jag för ego? Naturligtvis är de också ledsna och vill prata. Men jag klarar inte av att säga det här igen, inte idag. Vill inte vara budbäraren. Jag orkar inte prata om det. Och ibland känns det som jag måste trösta andra. Men det känns som att det enda jag vill göra så är det att kramas. Man behöver inte säga något...
Å andra sidan, när mina nära stänger mig ute när jag vet att de mår dåligt, då känner jag mig så himla hjälplös och vill inget annat än att åtminstone finnas där som en axel eller någon att prata med. Och nu hindrar jag min familj från detta.
Jag kan bara konstatera av mina frågeställningar i det här inlägget att det finns inga bra sätt. Inte ett enda. I så lång tid har jag fantiserat på hur många olika sätt som helst som jag skall berätta den BRA nyheten på, massa tokroliga sätt för sambon, föräldrar, vänner och på jobbet. Vad jag skall skriva för inlägg på AFF, FL och bloggen... Men den DÅLIGA nyheten, den fantiserar jag definitivt aldrig om. Och jag vet inte hur jag skall presentera den.
Hur gör ni?
6 kommentarer:
Den dåliga nyheten brukar jag presentera på min blogg. Vill inte behöva ringa till en massa nära och kära och berätta att det skitit sig. Jag har inte berättat för mamma den här gången och kommer inte att göra det.
Till maken säger jag som det är. Att mensen kommit. Det brukar räcka med det.
Skickar ännu en stor, hård kram åt ditt håll.
Jag håller med dig om att det är jättejobbigt att behöva berätta sådana dåliga nyheter. :-( Tyckte att det blev så jobbigt efter några ruvningar att vi slutade berätta när vi gjorde försök. Det var bara några få som kände till 6:e ruvningen, och ingen visste om ruvning nr 7. (Bara FL-kompisarna då förstås, men inte familj och övriga vänner.)
Vi sa att vi inte längre ville berätta när vi gör försöken, för att det blir för jobbigt att meddela negativa resultat. Att vi hellre vill komma med positiva nyheter när det finns några. (Och kunna välja att berätta om misslyckade försök ett par veckor efter man har misslyckats, när man inte mår lika dåligt längre.) Det verkade som att alla hade full förståelse för det, vilket var skönt. (Men nu vet makens familj av olika orsaker ändå om att vi gör ett 8:e försök. Jag hoppas att han kan meddela dem - speciellt om det blir minus...)
Massor av kramar!
Vännen, jag kan inte säga hur ledsen jag är för din skull. Hoppas att du och sambon kan hitta ett sätt att mötas i smärtan. Man behöver inte prata så mycket om det, man vet ju ändå att det gör ont. Krama varandra mycket och rå om varandra, det gjorde maken och jag efter det andra misslyckade försöket och det kändes som den enda bra trösten i det hela. Man behöver definitivt inte höra några platityder, det sårar mer än hjälper. Du vet vart jag finns och du är alltid välkommen!!!! Bamsekram Tilda
Kram till dig från mig.
*kramar om igen, hårt och länge*
Vad ledsen jag blir för er skull :-(
Skicka en kommentar