Asså...

jag vet - jag är skruttig nu när det gäller att uppdatera bloggen! Och jag vill ju så gärna - men jag HINNER bara inte!

Jag vill ju skriva om plommonet Esmeralda som blivit en kiwi (!), inskrivningen, hur jag mår etc. Känslor inför julen.

Men det kommer! Jag har bara inte hunnit skriva ner allt, meddelar när den är uppdaterad (bakåt).

Lite pirrigt, idag ska vi berätta för min mormor och morfar, samt farmor! Och 1-2 dagar till den blivande faderns släkt vet om det - och hans mamma kommer att SKRIKA högt, om ni undrar vad det är som låter! ;-) Vi har förberett en liten överraskning, mer om det sedan!

OM jag inte hinner in hit mer, så vill jag önska er alla, kända och okända läsare

En Riktigt God Jul!

Så glad så!

Det var lite nervöst att träffa syrran! Vi började prata jobb och att hon bara har tre månader kvar att jobba innan hon går hem (för att föda barn). Och du?, frågade hon och la upp det för en fin öppning!

Så jag berättade att jag snart också tänkte ta ledigt! Och började flina jättedumt och hon såg lite undrande ut på mig, som hon gissade men inte vågade tro att det var så jag menade. Eh ja, började jag staka mig fram, det ser ut som du också blir moster i sommar! Och hon blev jätteglad och det blev kramkalas! Vi pratade mycket om både vår bebis-cirkus och även om graviditet. Det känns så otroligt skönt att ha henne så nära som kan berätta om sådant jag undrar över - både genom att hon är så många veckor före mig men också genom att hon redan genomgått det en gång tidigare.

Hon var naturligtvis förvånad och hade ingen aning om att vi haft problem, hon blev mycket överraskad av den nyheten. Hon trodde som alla andra att vi ville bli klara med huset först.

Men jag har dåligt samvete över att föräldrarna och den andra systern vetat, men inte hon. Mamma och pappa berättade vi för precis innan vi började behandlingen för den första IVF:en på Carlanderska - jag ville ha någon som jag slapp ljuga för hela tiden. Sedan började ju syrran jobba hos mig mitt upp i behandlingen och jag hade till slut sinat lagret med nödlögner och kände mig dum som ljög hela tiden (hade ju VUL varannan dag då). Någon annan har vi inte berättat för senare. Eftersom vi ville hålla det för oss själva. Och det har aldrig kommit något bra tillfälle för det heller, att berätta för henne.

Och jag hoppas verkligen att hon förstår det. Och att hon förstår som jag har längtat och sett fram emot att få berätta detta för henne!!! Och hur häftigt det är att vi båda är gravida och ska få en knodd nästa år!

Faktiskt så svävade jag på moln efter vårt fika. Det känns mer på riktigt nu. Om mindre än två veckor går jag in i den fjärde månaden. Från och med då kommer det att hända mycket mer med magen. Det ska bli mycket intressant!

Åh, är så glad så glad så!
:-D

Nervöst...

Jag ska träffa min syster senare i eftermiddag. Och berätta att hon ska bli moster!

Det är pirrigt. För det är den första jag berättar för som inte vet någonting om varken att vi försöker eller har gjort behandlingar.

För övrigt är det julstress på högsta nivå. Och illamåendet är tillbaka igen!

*pirrig i magen*

Samtal med SU

Åh! Det känns så mycket bättre! :-D

Ringde till SU idag – kom fram direkt. Fick prata med en av de bästa av bmsk, och hon tog sig verkligen tid att prata med mig och mina farhågor (förlåt ni som ev hamnade i kö).

Hon började med att gratulera hjärtligt och lyssnade sedan på mina frågor (halvsvamlande sådana. Sedan berättade hon att det är praxis (på SU) att man fortsätter med tre progesteron varje dag till vecka 12. Nu fick jag iaf noggranna instruktioner hur jag ska göra. Jag ska ta tre varje dag hela vecka 11 och 12. Och under vecka 13 gör jag min nedtrappning.

Hurra! Det känns så skönt att få slippa proggisarna (som jag har tagit varje dag – 3 gånger om dagen – sedan 20:e oktober = en hel evighet sedan). Men visst blir det lite oroligt.

Sedan berättade jag om min oro. Mina tankar över att inte kunna förstå och glädjas. Bmsk berättade att hon förstod precis hur jag menade och det är väldigt vanligt att känna så här efter behandlingar och flera års försök. Hon menade också att det eg är fel att slussa ut oss direkt i den vanliga vården när vi har plussat, vi har mer behov av den mentala biten är de flesta ”normala” graviditeter.

Jag berättade också om min oro för att jag mår ”för bra”, att den kanske inte lever där inne längre. Att inte heller kunna glädjas åt att ha en lättare graviditet (nåja, jag vet ju inte vad som väntar, men jämfört med andra har jag nog haft det väldigt bra i början iaf). Men hon sa att så länge jag inte fått någon blödning så ska jag inte alls oroa mig, då mer bebisen fint och att det med största sannolikhet kommer att gå jättebra.

Det var så skönt att få prata med någon som förstår och är kunnig med detta. Hon var otroligt varm och hjärtlig, jag är glad att jag ringde och att det var hon som svarade. Vi avslutade samtalet med att hon önskade oss all lycka till – och det kändes verkligen att det kom från hjärtat. Och jag önskade henne en alldeles underbar jul.

Så. Nu ska jag tänka positivt. 95% sannolikhet är ju faktiskt ganska nära 100%. ;-)

Orolig

Jag jagar upp mig mer och mer hela tiden. Nu har jag mått ganska bra sista två dagarna. Hungrig och bröstont. Det är allt. Och varför har inte jag fått instruktioner om nertrappning på progesteron utan en så luddig instruktion?

Så här är det ju. Efter plusset ringde jag till SU och bad att få fortsätta med progesteronet till VUL. Det var inget trevligt samtal som ni minns, men jag fick grönt ljus. På VUL träffade vi en mycket bra läkare, men det enda negativa var att han var lite väl flummig när det gällde progesteronet.

Det var lite ”what ever” över det. Han sa att jag kunde sluta (har inte läst min journal precis som alla andra). När jag sa att jag har dålig egen produktion och gärna ville fortsätta till vecka 12 så ryckte han på axlarna och sa att det fick jag väl göra om jag ville.

Frågade om jag skulle fortsätta med tre om dagen eller trappa ner redan nu. Nej, jag skulle fortsätta med tre och sedan trappa ner enligt instruktionerna i boken (alltså som man trappar ner direkt efter plusset).

Men nu läser jag om så många som trappar ner långt tidigare. Jag har en väldigt kort nedtrappning på en vecka. Det finns ingen som fortfarande tar tre.

Jag är orolig. Orolig för att göra fel. För att det ska bli fel.

Ska ringa SU senare idag.

Lucia

Det är så vackert och stämningsfullt. Bara man inte tittar ut... fy bubblan för det här tråkiga vädret.

Sa till sambon imorses att nästa Lucia har vi en liten hos oss. Och året därefter får vi gå upp tidigt så vi hinner se Luciatåget på dagis på morgonen... Mina arbetskamrater springer på det varje år och stressar, själv sitter jag bara här och är avundsjuk och längtar tills jag också får bli en stressande småbarnsförälder.

:-D

Vecka 10 (9+6) Plommon

Från min bok med mina egna ord:
Den lilla jordgubben ska nu ha blivit ett plommon. Cirka 3-4 cm lång och väger 5 (!) gram. Den har mänskliga drag och rör på sig mycket. Redan nu kan den primitivt signalera vad den tycker om och inte med välplacerade sparkar (!). Bland annat tycker den inte om när man puttar på magen.

Jösses! :-D Hur mycket kan en spark kännas från en minibebbe på 5 gram!!!

Jag tycker om att läsa i böckerna om ”min bebis”. Det ger mig hopp och tro, och hjälper mig nog på något sätt att knyta band med den.

Och jag tänker på Esmeralda som en ”hon”, men inte för den saken skull som en flicka när den väl kommer ut. Då är det en ”it”. Eller som jag också säger; E.T.

Här är jag!

Ni ska inte tro att jag har glömt bort att blogga. Eller att jag saknar något att blogga om. Det är helt fel. Men jag känner fortfarande apatin och identitetskrisen. Om jag skriver något om att jag är gravid – då är det ju som så att jag faktiskt erkänner att jag är gravid.

Låter säkert jätteknäppt. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle känna så här. Så som vi har längtat! Istället borde jag sjunga och dansa, men jag kan inte komma ifrån tanken om att jag är en lögnare.

Jag vet, knäppt. Men det är min blogg och mina känslor. Så känner jag. Jag är så rädd att berätta för världen om att jag är gravid, och så visar det sig sedan att det inte blir något.

Jag mår hyfsat bra. Hungrig hela tiden, illamående större delen av dagarna men inte så jag spyr. Magen har börjat puta lite mer, men jag har inte gått upp i vikt. Jag har känt mig trött i några dagar, men pigg idag igen. Brösten värker.

Men – till mitt liv! Detta har hänt:

Ni kanske minns mitt kryptiska inlägg om det här? Jag vittnade på en rättegång. Nåväl, tack vare vårt eminenta *ironi* rättssystem så fick jag göra det igen förra veckan, vilket upptog ganska mycket tid och tankar. Jag är nu bara så lättad att det är över. För gott hoppas jag.

Min kollega var på besök i fredags. Så nu är nyheten ute på jobbet om hennes graviditet. Och kommentarerna haglade:

Se nu till att smitta Astillbe också!

Nä du Astillbe, ska du dricka vin ikväll? Nej du, du får vara solidarisk mot din kollega och vara nykter!

Jag och kollegan fnissade och hade så himla kul. Jag sa på jobbet att vi på kvällen skulle festa lite – hon tar blanddrickan och jag spriten! Tänk om de bara visste! Vi fick ta enbart blanddricka båda två!

Kollegan sov över hos mig och vi hade mycket att prata om. Hon är ju som sagt sex veckor före mig och hennes mage börjar synas lite. Jag hade jättemycket frågor och vi diskuterade bland annat föräldraledighet. Vi tittade i böcker och jag visade min lilla samling med saker till den lill*. Jag fick en present också, Cocoa Body Butter, till att smörja magen med!

På lördagen åkte vi till Göteborg för lite shopping. Var inne i en mammabutik och kände mig som en räv bland hermelinerna. Folk sneglade på min mage och antog att jag bara var medföljande kompis till min kollega. Biträdet blev lite paff när jag sedan köpte ett linne, men jag har längtat så efter att få köpa mammakläder – tänkte inte gå därinne och komma därifrån tomhänt! :-D Just långa tröjor och toppar är ett hett önskemål just nu.

Hemma är det kaos med renoveringen just nu. En hel våning är riven inklusive kök, så det är nu 3-4 månaders pest och pina som väntar innan allt är på plats och vi har ett fungerande kök igen. Och vi bör vara klara till april, annars blir det svårt med bebis på gång och allt.

Risken finns nu ändå att jag måste berätta på jobbet ganska omgående. Lite mer närmare om det vet jag först imorgon. På fredag räknar jag iaf med att berätta för min andra syster. Sambon kommer att berätta på sitt jobb imorgon. Troligtvis. Vi får väl se vad som händer…

Nu tänkte jag iaf natta mig själv.

Sov så gott!

Vecka 9 (8+6)

Tiden går, även om jag gärna skulle vilja vara i vecka 12 nu.

Men imorgon går jag in i vecka 10. Om en vecka har vi klarat av 25% av graviditeten. Vilket känns helmysko eftersom vi inte märkt av mycket mer än illamående och knappt smält nyheten än.

I Familjeliv står det följande om vecka 9:

Embryot är nu cirka 3 cm och fötterna är ca 2 mm stora. Halsen tar form och käkarna är färdigutvecklade. Munhåla och näsa förenas, öron och näsa kan nu ses och ansiktet börjar totalt sett få mänskliga drag. Känseln utvecklas och embryot kan redan nu få hicka ibland.

I boken Mammapraktika kan man läsa om att embryot nu är stor som en jordgubbe! Nu bestäms det om könsorganen ska bli manliga eller kvinnliga. Svansen försvinner. Moderkakan tar över mer och mer och ger embryot näring, gulesäcken börjar förtvina. Embryots armar och ben blir längre och den kan öppna och stänga munnen!

Helt fantastiskt. Häpnadsväckande.

Ang dilemmat

Tack för alla era kommentarer angående mitt dilemma om att prata med cheferna. Man kan ju säga att ni var ganska eniga! ;-)

Men jag vill bara förtydliga att min kollega inte alls påtvingat mig att berätta, utan det var bara ett förslag från henne så att jag skulle slippa höra kommentarer sedan. Och jag är en velpotta ibland. Det hade iofs varit rätt häftigt att berätta det ihop. Men jag känner mig inte riktigt redo.

Så vi har gjort som så här. Hennes chef kommer ringa min chef och berätta under veckan, så när hon kommer hit vet cheferna redan om det och då läggs inte så mycket fokus på det. Jag själv kommer att behålla hemligheten för mig själv tills nästa år. Näst på tur att få veta är min andra syster som inte känner till vår IVF-cirkus alls.

Men det ska bli underbart att träffas (m kollegan)! Så fort vi har avklarat jobbet så ska vi göra stan och julshoppa lite för att sedan ha en trevlig kväll ihop med en annan kollega/vän. På lördag blir det lite mer shopping. Det ska bli kul att för första gången få sitta face-to-face med en annan gravid och fnissa och jämföra lite! :-D

Helt fantastiskt!

Livet är bra märkligt och underbart ibland! På morgonen fick jag ett underbart SMS – vännen T har lyckats igen på egen hand* där IVF-behandlingarna gått bet! Spontan graviditet två gånger inom bara loppet av 3-4 månader!

Tyvärr gick det inte så bra förra gången, men den här gången ska det sluta lyckligt! Jag är nämligen helt övertygad om att jag ramlade över T av en enda anledning – vi ska bli mammor ihop och bilda barnvagnsmaffia i S-byn och knuffa folk ur trottoarerna!!!

Jag är så erhört glad för er skull!
Och det ska gå bra den här gången!

Var sin sommarbebis - det kan inte bli bättre!


* Nåja, herr T var nog med på ett hörn också! ;-)

Helgrapport

Har mått illa hela helgen och jag har verkligen försökt att äta lite och ofta. Men frukosten var så himla god idag att jag åt mycket. Så efter någon timme var det bara till att gå och ställa sig och göra en kopp med ingefärs-te.

Man hör ju om morgonillamående, men för mig är det helt tvärtom. Mår jag illa på morgonen beror det på att jag är så himla hungrig. Illa mår jag 30-60 minuter efter att jag har ätit oavsett tidpunkt på dygnet. Eller om jag är igång, typ med julstädning som idag. Jag blir lätt andfådd och flåsar. Måste komma igång och motioner, hur ska vi annars få ut den???

Åt en större portion på kvällen. Med lite chilinötter efteråt. Sedan kände jag mig så fruktansvärt trött. Och så kom illamåendet som ett brev på posten. Tacka vet jag clementiner.

Min lillasyster har varit jättegosig i helgen. Hon har klappat magen flera gånger och lagt huvudet mot den och krama mig/den. Det är en sådan häftigt känsla! Första gången blev jag alldeles överumplad, men sedan jag blev alldeles varm i hela kroppen. Det är faktiskt något där inne!

Så vem fan bryr sig om lite illamående?! Det gör mig ändå lycklig!
;-)

Vi gjorde en snabb shoppingtur på stan igår, sambon och jag. Jag var främst ute efter gardiner till sovrummet. Men så såg jag att i en affär att de fortfarande sålde de limegröna handdukarna jag köpte i somras, så jag köpte några extra mindre handdukar. Och i somras bestämde jag mig för att bara köpa för två personer, jag kan inte hålla på att handla för att vi kanske blir fler i familjen, så det blev två stora badhanddukar. Men nu tog jag även en duschhandduk i syfte till bebisen (handduken är jättemjuk och skön) och när jag stod där i kassan såg jag även en limegrön barnhandduk med huva, med några broderade nallar på! Den slank med direkt!

Har ordnat med en trådback i vår nya garderob där jag har lagt alla saker som jag köpt och även kläderna från min lillasyster, ihop med vul-bilderna. Det har blivit en fin liten hög nu, men när jag tittar på den kan jag fortfarande inte förstå att det är sant...

Ni minns filmen ”Little Shop of Horrors”? Med den köttätande blomman?

Det är jag.

FEEEEEEEEED MEEEEEEEEE.

:-D

Äta lite och ofta

Överallt står det så i instruktioner till gravida. Ät lite och ofta. Och lyder jag det rådet? Jo, för det mesta, men inte idag. Var besviken på all kass mat så jag åkte iväg och köpte mig en KEBABRULLE!

Den var jävligt god ska jag säga. Så efter halva var jag proppmätt. Men det var så gott så jag såg till att få plats med en tredjedel av den sista halvan.

Fy fan.

Efter en halvtimme var jag vrålhungrig igen. Men så började jag må illa. Väldigt illa. Så illa att jag på eftermiddagsfikat fick hålla mig på mitt rum och hoppas att inte spy. Eller att ingen skulle märka att jag spydde i papperskorgen. Men jag klarade mig!

Phu!

Åkte förbi affären och köpte te med ingefära, citron och kamomill. Det fungerade faktiskt och efter en liten stund gick det över. Tur det eftersom vi skulle åka till Göteborg på kvällen…

Pucko

Började dagen genom att radera en InDesign-fil. Kunde dagen börja bättre?!?! Jag var klar med den – har suttit i tre hela dagar och gjort klart detta dokument på 24 sidor! Rusar till IT-avdelningen. Servern jag har lagt den på görs back-up enbart på fredagar. och det på fredag KVÄLL!

Satan! Tur var hade jag gjort PDF på skiten så det gick faktiskt rätt bra att lägga in allt igen eftersom jag redan ”tänkt ut” layouten och fixat bilder – men det tog hela dagen. Tid jag skulle ägnat annat åt.

Ibland är jag rätt bra klantig. Nästa gång ska jag inte spara på den servern utan på den vanliga file-servern som tas back-up på varje dag…

SUCK!