Liten har titt som tätt innan gett oss blöta pussar med munnen öppen. Oftast när man har bett om en puss så sätter han fram pannan. Ett beteende som gärna upprepas gång på gång när jag matar honom. Men mamma pussar så gärna! Bara jag får hinna lassa in en ny sked med mat emellan så.
Men nu formar han istället munnen och kommer fram och pussar oss, nästan så fort vi ber om det. Och sedan skrattar han lite förläget och myser. Här får han i alla fall ingen som biter honom i kinden!
Att kärlek kunde kännas så här stort, det kunde jag aldrig ana. Eller förstå. Och tur är väl det, i sådana fall hade barnlösheten varit ett ännu värre träsk.
2 kommentarer:
Håller med precis! Hade jag vetat innan hur underbart fantastiskt det är så hade det varit 1000 gånger värre!!
Jag brukar säga det ibland- att jag trodde att bli mamma skulle vara fantastisk, men att det t.om var mer fantastiskt än man någonsin skulle kunna ana!
Kram
Jag hade längtat i så många år, att när jag väl blev gravid blev jag lite orolig att jag kanske skulle gå in i en vägg och tycka: Jaha? när bebisen kom. Men min tro att det skulle vara det bästa i livet överträffades med råge - det är verkligen mycket, mycket bättre än jag någonsin kunde föreställa mig!!!
Kram, Annah
Skicka en kommentar