Jag börjar fundera på varför jag är så nöjd med att ha bebis kvar i magen. Varför är jag inte som de andra på FL som längtar efter sina bebisar och är så avis på alla vars bebisar nu pluppar ut? Varför blir jag nästan panikslagen över att den snart kommer ut?
Varför är jag så nöjd med min mage och min kropp? Jag längtar inte efter att få sova en hel natt. Eller att kunna gå upp mitt i natten utan att stöna för de första stegen gör så ont i ryggen. Eller att få sova på magen. Eller mina gamla kläder. Eller att kunna plocka smultron i landet utan att behöva ha vetekudde på kvällen.
Jag fullkomligt älskar att vara gravid. Jag älskar uppmärksamheten och jag älskar den intimitet som jag delar med en okänd varelse som buffar i min mage. Och trycker på mina revben på nätterna. Jag älskar att fortfarande varje dag upptäcka nya saker, känna nya saker både fysiskt och psykiskt.
Jag älskar att gå runt och pyssla, gå i affärer och titta på saker och köpa fint till Liten. Jag tycker om att få höra att det strålar om mig, att jag har en vacker mage. Att känna att sambon är stolt över mig och vårt barn, att allting går så bra.
Men varför känner jag inte samma längtan som alla andra verkar göra?
---
Sedan har många förutfattade meningar (som jag gnällt över innan) hur man mår som gravid.
Sambons pappa ringde i helgen och sa igen "Åh, nu är det snart dags, visst ska det bli underbart att det snart är över?". Jag har fått dessa kommentarer så ofta nu att jag blev irriterad och påpekade igen att JAG MÅR BRA och jag kan tänka mig att VARA GRAVID I 6 MÅNADER TILL.
Sambons mamma undrade i lördags om jag inte kunde sjukskriva mig för att jag berättade att jag var så trött i fredags (enda dagen jag inte mått speciellt bra på jobbet sedan i november pga graviditet). JAG MÅR BRA.
Min egen mamma fortsatte kommentera min STORA mage i lördags. Hon har sagt sedan i februari att jag är jättestor... Sambon tog upp det själv när vi kom hem och han sa att han visst inte tyckte att min mage var speciellt stor. Det är en vecka kvar och jämfört med många andra så tycker han att jag har en fin och normal mage.
På jobbet kommer kommentarerna hela tiden också och alla förutsätter att jag har krämpor, knappt kan gå och bara längtar tills den kommer ut. Det känns skönt att döda diskussionen genom att säga hur jävla bra jag mår.
---
Men återigen. Visst längtar jag efter att få känna bebis på magen. Att få se dess ögon. Räkna tår och fingrar. Säga hej. Se om det är en liten kille eller tjej. Få komma hem och presentera för katterna. Visa dens rum och den fina sängen (med de svindyra lakanen). Att få amma. Titta på de viftande små händerna. Ligga i sängen med sambon på var sin sida om Liten och bara beundra.
Men varför vill jag då inte att graviditeten ska ta slut?
2 kommentarer:
Jag kände likadant. Tror det är mer så när man inte har några krämpor. Och att det är lite sorgligt att det snart är slut på den där speciella vänta-första-barnet-eran. Tyckte jag i alla fall. Kanske lite också för att det är sånt antiklimax att föda och sen är liksom den långa graviditeten över. Bara så där. Men också superhäftigt att få sin lilla bebis på magen och inse hur pluttig h*n faktiskt är! Peo var en minimini jämfört med vad jag trott :-)
Jag känner igen mig, jag med. Men när väl Lilla My hade kommit ut så saknade jag inte att vara gravid på flera månader. Sedan kom dock känslan. Jag blev nostalgisk över mammakläderna och hade svårt att låna ut dem, jag tittade på magbilderna och jag tänkte och mindes. Jag tyckte att det var underbart att vara gravid och hade gärna kunnat vara gravid ett par månader till! :-)
Som det känns nu så var graviditeten en skön egotripp. Alla brydde sig om MIG, att jag skulle må bra, att jag skulle orka, att jag strålade. Sedan hamnar man i skymundan och blir matmaskin och packåsna (ingen hjälper en att bära längre, så där kommer man med tre väskor och en unge på armen medan sällskapet glatt vinkar åt barnet!)
Men, som sagt, graviditeten handlade om mig och när barnet kommer ut är det barnet nu och för all framtid. Det är oändligt mycket större. Det är det häftigaste jag varit med om.
Ser fram emot att få höra hur du kommer att känna. Snart är det dax! KRAM
Skicka en kommentar