Förlossningsberättelse 12 juli 2007 - Del 5

Liten tittade ut med handen ihop med huvudet. Jag gissar att det är därför jag aldrig behövde krysta ut axlarna - när jag krystat ut hela huvudet kom ju allt ut på en gång. När barnmorskan berättar att han kom ut med en hand tänkte jag direkt på Stålmannen. Som han ser ut när han flyger... ;-)

Vi försöker båda skymta vad som sker vid mina ben. Men jag ser inget. Men jag fortsätter att känna den här lilla varelsens nakna kropp mot mig medan barnmorskan skrubbar den med varma handdukar. Och ganska så snart kommer den igång med andningen och den börjar skrika - ett underbart härligt litet pipande...

Än idag sitter känslan kvar av detta. När han kommer ut. Jag minns knappt hur värkarna kändes längre. Men denna stund tar jag med mig för alltid. Då jag fortfarande inte sett mitt barn, men för första gången fått känna på den på utsidan av min kropp.

Allt går så fort. Bebisen läggs upp på min mage och då kommer tårarna. Vilken söt liten bebis. Hej, lille vän, är det du som bott i mammas mage? Vi har längtat så efter dig. Barnmorskan eller om det är sjuksköterskan fortsätter att skrubba lite. Jag tror vi får en ny varm handduk om honom. Sambon får klippa navelsträngen, enligt honom är det som att klippa en gummislang med en jävligt slö sax! Moderkakan kommer ut, jag har inga krystvärkar till detta utan trycker på samtidigt som barnmorskan drar ut den efter att ha tryckt lite på magen(15:06). Vi får titta på moderkakan och barnmorskan visar de bägge fosterhinnorna, samt fram och baksidan. Fascinerande att detta kunnat försörja vårt barn under tiden i magen.

Jag och sambon utbyter lyckliga blickar hela tiden. Sambon försvinner en kort stund från min sida och hämtar videokameran. När han filmar är Liten knappt fem minuter gammal. Och vi vet fortfarande inte vad det blev - flicka eller pojke? I alla filmer håller ju barnmorskan upp barnet direkt och säger att "Grattis, det blev en kille/tjej". Men vi frågade inte heller - det var faktiskt inget jag tänkte på under de första minutrarna. Det var så ofantligt stort. Att vi var klara. Att resultatet blev en egen liten bebis. Efter alla dessa år. Så stort att könet inte spelade någon som helst roll, det skulle bara vara en etikett. Jag tyckte att jag skymtat en snopp när han lades upp på mig, men jag var osäker om det var navelsträngen jag sett.

Men nu lyfter sambon på filten och ett brett flin kommer i hans ansikte - vi har fått en POJKE! (Vad är det med män och deras pojkar egentligen?! *fniss*) Vi trodde ju båda innan att det skulle bli en pojke så det var egentligen ingen överraskning. Däremot kunde jag inte se mig mätt på hans fingrar, på hans små händer. På hans söta lilla ansikte och de tjocka gosiga kinderna. Jag sa till sambon att "han är ju söt ju, på riktigt. Och det säger jag inte bara för att jag är hans mamma". Det var nog en överraskning. Att vårt barn var en sådan sötnos.

Vi får våra armband, Liten och jag. Nummer 1458 - nästan samma som klockslaget han föddes på. Beviset på vi hör ihop. Först fyra dagar senare klipper jag av dem, och det gjorde mig faktiskt ledsen av någon anledning. Jag hade nog kunnat gå med mitt armband länge till. Vårt substitut till navelsträng?

Och sedan gör Liten det som skulle bli en vana de närmaste dagarna - nämligen att kissa på mamma!

Apgar-poängen blir högsta - 9-10-10 - och proverna från navelsträngen visar att den har fått tillräckligt med syre under förlossningen.

Jag blir ihopsydd - sjuksköterskan erbjuder lustgasen igen, men jag vägrar ta den. Jag vill vara klar i huvudet medan Liten ligger på mig. Det gör lite småont, men mest för att jag är så öm i hela området och har svårt att slappna av. Använder mig av profylaxandning igen och försöker slappna av. Jag får 2 inre stygn och en 8-10 yttre. Barnmorskan frågar sambon lite skämtsamt om det ser ut som det gjorde innan, vilket han bekräftar... ;-)

Sambon säger till mig att det såg ut som ett blodbad efter förlossningen. Han stod och kikade lite medan de sydde mig. Blev lite orolig av informationen, men fick sedan vet att jag hade blött oerhört lite - bara 175 ml totalt (75 innan moderkakan tas ut, 100 ml inom 2 timmar efteråt). Det är mer vanligt att man blöder en halv liter - till och med ännu mer.

Barnmorskan som har slutat sitt skift fortsätter ändå hos oss. Han blev tillfrågad när vi satte igång med krystarbetet om han ville bli avbytt så han kunde gå hem, men han ville fortsätta. Nu blev han tillfrågad igen, om en annan barnmorska skulle ta över och sy mig, men han tackar nej till det också. Vilket jag är så oerhört glad över, att han fanns med från början till slut. Att vi slapp byta och få en ny som inte varit med från start. Inte innan halv fem tror jag att han stämplar ut, efter att ha varit och pratat lite med mig om hela förloppet.

Sedan kommer den magiska stunden då Liten ska läggas till mitt bröst första gången. Jag lägger mig på sidan igen och sjuksköterskan hjälper mig att få honom att suga tag. Han tittar upp på mig med sina vackra mörka ögon. Det är första gången vi tittar ordentligt på varandas ansikten. Efter en stund suger han tag och jag häpnas över kraften hos en som precis startat sitt liv.

Jag har alltid föreställt mig detta. Som något större än själva uppläggningen på magen. Jag har gråtit många gånger över tanken om första amningen. Men jag var så omtumlad först att jag inte kände något inom mig. Jag var helt fascinerad över allt vad jag varit med om. Vi lämnas ensamma, men sambon går strax iväg för att ringa våra föräldrar. Först när jag blir ensam blir jag tagen av stunden. Bara jag och Liten. Då kommer tårarna igen.

Barnmorskan kommer in och säger hej innan han går hem vid halv fem. Vi pratar lite om förloppet, speciellt slutet med tanke på hjärtfrekvensens nedgång. Han låter allvarlig och jag kände att "allt gick ju bra". Jag har fortfarande inte förstått allvaret i det hela. Jag berömde honom och tackade honom för att vi fått en så fin upplevelse och att han hela tiden informerat oss om vad som händer och kommer att hända. Han var en glad och humoristisk person, det var lätt att känna sig trygg och avslappnad med honom (och sjuksköterskan).

Sambon försöker få tag i min mamma (mer om det sedan) men det är upptaget hela tiden. När han levererar nyheten till sina föräldrar håller de på att köra av vägen! Strax innan halv fem har våra föräldrar fått veta. Jag ber om hjälp med att byta bröst efter en stund. Att våga lyfta Liten själv är fullständigt skrämmande...

En ny barnmorska kommer in vid fem-tiden för vägning och mätning. Han vägde 3590 g och var 51 cm lång. Liten får på sig sin första blöja, samt en omlott-tröja och gula sparkbyxor. En riktigt stolt pappa står jämte och beundrar. Till slut blir han invirad i en varm filt igen och äntligen får pappa hålla honom. Det var en underbar känsla att se dem. Sambon satte sig ner på en stol och bara njöt. Liten somnade gott i hans famn. Men ovana som vi är att hålla i en bebis så får man snart kramp i armen, så vi la honom ner i den lilla vagnen.

Nu kom även vår fika-bricka in! Först nu kände jag hunger, det är snart 24 timmar sedan jag åt något så vi njuter av våra mackor, te och juice. Liten sover så gott i sin vagn och vi sitter och tittar på honom hela tiden.
En barnmorska, vars man vi känner, kommer in och gratulerar. Det är hon som berättar vad som hände när hon gick på skiftet vid halv tre. Vår monitor blinkade rött och alla som fanns i receptionen bevakade oss. Det gick till och med så långt att det stod flera stycken utanför vår dörr, redo att rycka in så fort barnläkaren hade gett dem klartecken. Så här efteråt känns det lite skrämmande, att linjen är så tunn mellan liv och ..., ja ni vet. Å andra sidan kände jag en extra trygghet i efterhand. Att man tog det på allvar och inte riskerade något. Och då är det ändå fullt upp att göra på avdelningen under den här dagen. Där föll en av mina förutfattade meningar...

Vid sex-tiden får jag duscha, som jag gör med skräckblandad förtjusning. Det är skönt att få tvättat sig, men jag är ju så satans öm i underlivet och vågar inte röra vid det... Men det går bra, och jag duschar riktigt länge. Tar på mig de otroligt sexiga nätbyxorna med tillhörande jätteblöja.

Vid sju skulle vi bli utskrivna och tas till BB-avdelningen, men inte förrän halv åtta kommer de för att hämta oss. Då är vi rejält rastlösa och vill bara in till vårt rum. Det är en bit att ta sig, så jag blir körd i en rullstol med Liten i famnen. Fy farao så häftigt det var, alla som vi mötte tittade på oss och jag var stolt som en tupp! Eller, jag menar en höna. Alla förstod ju att vi var nyförlösta, la huvudet på sne och log mot oss.

Vid åtta-tiden har vi fått vårt rum, och till min gläde har vi fått ett familjerum så att sambon kan sova över.

Nästa fas tar vid i vårt nya liv.

Jag lovar, detta är den sista delen. Om förlossningen.
Tog sex veckor att färdigställa... ;-)