Tiden på BB

Torsdag 12 juli
Vi kommer till vårt familjerum vid åtta-snåret på kvällen. Sambon var tveksam först till att stanna över, han hade gärna åkt hem och sovit. Men så här efteråt tyckte han att det var det bästa - att stanna kvar. Annars hade han missat mycket och förmodligen känt sig lite utanför.

Jag lägger ner Liten i hans lilla vagn och vi börjar installera oss. Sambon har inte fått tag i någon som kan släppa in våra katter, så han åker iväg hem en stund. Jag lämnas själv med Liten, det känns inte skrämmande eftersom det finns personal, men otroligt spännande. Ett nytt äventyr har börjat!

Jag tar ett foto på Liten och skickar iväg sms till de närmaste. Sedan börjar jag med att ringa min mamma. "Hej mormor", säger jag när hon svarar. Då börjar hon stortjuta i telefonen och det går inte att prata med henne på en liten stund! ;-)

Saken är den, att hon idag 15:30 ringde mig både hem och till min mobil. Hon har lämnat ett meddelande där hon undrar vart jag är. Vi har sagt till dem tidigare att vi meddelar när vi åker in, därför trodde hon inte att vi var på BB, men allt gick så fort så vi hann aldrig med det. Och först när vi åkte trodde vi ju att vi skulle bli hemskickade. Pappa, som fick veta vid 9-tiden att vi var inne, ringde inte och meddelade mamma för han trodde hon sov (hon jobbar natt)! Strax efter hon lämnat meddelande på min telefon får pappa tag i henne och berättar att vi är på förlossningen. Då sätter mamma igång och ringer runt till ALLA för att berätta att vi åkt in på morgonen. Därför var det upptaget när sambon ringde dit vid 16:15. Istället får vi ju tag i pappa precis innan han slutar jobbet. Och pappa får till slut tag i henne för att berätta att det var klart vid 15... ;-) Gissa vem som fick börja ringa om till ALLA igen?!

När vi har lagt på ser jag att det har ramlat in massor med gratulations-sms, men jag tror inte att jag hinner med att svara på några. Ringer istället båda syrrorna, men en av dem får jag inte tag i förrän dagen efter.

Jag tror att Liten vaknar till, för jag går och byter min allra första blöja på honom. Full med bebisbleckbajs. En barnmorska kommer in vid 21 och pratar lite. Sedan kommer sambon och vi går ut med Liten till matsalen och äter smörgåsar, helt vanliga men som var alldeles ljuvligt goda. Här börjar min mani med apelsinmarmelad och ost! Jag är jättehungrig, det känns som ett stort hål i magen. Detta var första saken vi gjorde gemensamt, som en familj. Jag var så upphetsad, förmodligen är en genomförd bra förlossning rena uppåt-tjacket! Borde man inte varit trött? I vilket fall går vi och lägger oss sedan. Men jag ligger länge och bara tittar på Liten som ligger med sitt ansikte bara några centimeter från mitt.

Fredag 13 juli
Under natten tror jag att jag ammar en gång, och ytterligare något försök på tidig morgon. Liten låg och sov mellan oss och jag vet inte hur många gånger jag vaknade - bara slog upp ögonen och tittade häpnadsväckande på den underbara lilla varelsen mellan oss. Naturligtvis också för att kontrollera att han fortfarande andas.

Sambon går ner på morgonen till sjukhusets affär och köper två nya mössor till Liten - han har fullt med rester i håret så den han haft sedan är alldeles smutsig. (Jag trodde att nyfödda skulle ha mössa hela tiden vilket jag senare på eftermiddagen får veta är helt fel). Han köper även en nalle med snuttefilt till Liten! Jag njuter av att se sambon vara pappa - han är redan nu mycket förändrad mycket tycker jag. Gosar och pussar på bebisen hela tiden och kan inte få nog av honom. Sedan åker sambon till jobbet några timmar för att avsluta - han har nu tre veckor semester framför sig.

Jag tycker att det är svårt med amningen. Liten är stirrig och det är svårt att få honom att ta ett bra grepp. Därför är jag så glad när han får ett grepp att jag inte tar bort honom, även när han suger fel. Och det gör grymt ont i livmodern varje gång jag ammar. Ber sambon köpa alvedon, men får sedan Panodil och en starkare tablett av sköterskan.

På förmiddagen är det fotografering för webbisar, men jag ammar och blir otroligt stressad. När han väl släpper taget om bröstet så skyndar jag mig att byta om på honom och rusar ut. Redan en otroligt stressad mamma. Jag är alldeles genomsvett när vi kommer ut. Och livrädd för att han ska börja gråta - hur ska jag trösta honom? Ingen säger att jag ska ta av honom mössan (alla andra tog av sina), jag är så stressad och kommer in först för att bli fotad och blir bara glad när fotograferingen är över och att han inte skrikigt något.

Efter fotograferingen får jag äntligen tid att äta min frukost. Sedan sover vi en stund och missar lunchen. Sambon kommer vid 14-tiden, även han lägger sig och somnar jämte Liten. Det är väl det vi gör mest på BB, är inne på rummet, antingen gosandes med bebisen eller sovandes jämte den. Fortfarande strul med amningen.

På eftermiddagen äter jag middag - första gången jag är utan Liten. Fast han är väl 50 m bort eller så! ;-) Men det var skönt att få komma ut ur rummet, äta och läsa tidningen. Sambon åker iväg hem för att släppa ut katterna och hämta lite saker. När han kommer tillbaka äter vi kvällsmat.

Jag har rätt kul åt min mage - petar man på den så dallrar den som den vore av jello! :-D

Lördag 14 juli
Amningen fungerar inte bra. Jag blir otroligt stressad av att Liten skriker när han är hungrig och är så strirrig att han inte får bra tag om bröstet - jag har inte tillräckligt tålamod för att lära honom. Jag ligger vaken och är orolig för hur det ska gå nu när vi ska skrivas ut idag och skickas hem. Bröstvårtorna börjar värka rejält och de ser ut som en skidbacke efter att han har sugit. Jag har till och med väckt honom under natten för att det inte skulle gå för lång tid mellan amningarna.

Vi får första läkartiden. Sambon har redan börjat bära ut en del saker till bilen och vi har packat klart allt. Tji fick vi. Det visade sig att Litens blodsocker var alldeles för lågt - 2,0 där gränsen är 2,6 men det bör ligga på runt 3,0. Så vi blir utskrivna tidigast dagen efter (söndag).

Jag blir tillsagd att amma honom med en gång så mycket det går, sedan ska han få ersättning. Jag ska amma var tredje timme dygnet runt, och då ska även nya prover för blodsocker tas.

Kl 13 är värdet 3,1.
Kl 16 är värdet 2,7.
Kl 19 är värdet 3,6. Inga mer prover tas ikväll. Fortsätter att amma var tredje timme.

Kl 14 tas prover för gulsot som visar på dåliga infektionsvärden. Ett nytt prov tas om två timmar senare som visar sig vara bra.

Eftersom amningen inte fungerat bra ber jag till slut om hjälp. Slutar med att försöka vara fröken Duktig. Jag blir visad och övervakad. Sakta men säkert börjar det fungera. Förmodligen beror Litens stirrighet tidigare på det låga blodsockret. Och att han var varm av att ha på sig mössan...

Sambon är riktigt frustrerad över att vi tvingas vara kvar en natt till. Jag är bara lättad - jag är orolig för amningen. Dessutom har ju han åkt hem en stund varje dag - så jag pikar honom att om det är någon som har rätt att vara frustrerad så är det jag! Han åker hem en stund under eftermiddagen för att släppa in katterna och ge dem mat. Jag missar lunchen idag igen då jag och Liten hellre sover en stund. Sambon kommer sedan med massa gott godis, dricka och baguetter. Jag är fortfarande konstant hungrig och sockersugen. Är dock orolig för att allt ska ju ut också... Törstig hela tiden, går ofta på toaletten och kissar.

På eftermiddagen går jag även på amningsinformation, önskar att jag kommit iväg på det dagen innan istället. Det hade nog hjälpt mig en hel del - nu kände jag mig mer säker och lugnare än tidigare.

Vi hade planerat att bada Liten på lördagkvällen hemma, främst för att få bort resterna från hans hår. Nu när vi blev kvar på BB en natt till ber vi om att få bada honom. En barnmorska hjälper oss och visar hur vi ska hålla. Det går jättebra och Liten verkar trivas i vattnet. Ja, fram till han bajsar då alltså! :-D Så det blev ett kort dopp, men nu är han helt ren.

På kvällen myser vi lite i ett av dagrummen framför tv:n. Liten sussar så sött i sin vagn jämte oss. Nu börjar den mysiga familjekänslan infinna sig. Det vi längtat så efter.

Söndag 15 juli
Problemen med amningen har fortsatt under natten men börjar ändra sig under morgonen. Liten verkar plötsligt mycket lugnare och harmonisk. Och jag har inte lika ont i bröstvårtorna vid amningen längre. Dessutom har det "riktiga" bajset börjat komma igång. Jag fick återigen tabletter inför natten, mot värken i livmodern. Men de hjälpte inte. Eller jag vet inte. Det gjorde väldigt ont - hur ont hade det gjort om jag inte tagit dem?! Men å andra sidan är det positiv värk - livmodern drar ihop sig.

På förmiddagen tas nya infektionsprover. Kl 13 får vi meddelandet om att proverna ser bra ut och vi får äntligen åka hem! Från och med nu får Liten själv bestämma när han vill äta, dvs jag behöver inte väcka honom var tredje timme om han sover.

När vi står utanför hissarna med vår gigantiska packning pirrar det ordentligt i magen. Jag tittar på Liten som sover i bilstolen på golvet. Pappas snuttefilt ligger jämte. Herregud, får vi verkligen ta med oss honom hem? Ett tag funderade jag allvarligt på om inte någon skulle komma springades och ta honom i från oss.

Men han är vår. Och vi tog honom hem.

På vägen genom sjukhusets korridorer möter vi återigen folk som ler mot oss, kikar ner på Liten. Någon vågar till och med slänga ut sig ett Grattis när de passerar oss. Jag passar på och går in på Apoteket och köper febertermometer, näsdroppar, bröstvårtsskydd och en massa annat.

Jag vet inte vem av oss som är stoltast när vi går hem.
Förhoppningsvis Liten.
För att han fått komma till oss.

---

Födelsedata 2007.07.12:
Vikt: 3590 gr
Längd: 51 cm
Huvudomfång: 36 cm

2007.07.14
Vikt: 3325 gr
CRP: 20

2007.07.15
Vikt: 3355 gr
CRP: 8