Det drar ihop sig. Både bildligt och bokstavligen. Har haft fler sammandragningar under dagen, där magen knutit sig och blivit stenhård. Men det har inte gjort ont och jag har heller inte haft någon mensvärk.
Bebis var otroligt livlig på kvällen och har busat runt. Jag försöker verkligen njuta nu av allt medan det finns kvar, men det gör mig ändå ledsen att varje gång jag sitter och beundrar magens vågor och utbuktningar, att detta kan vara den sista.
Förmodligen är tanken att få en bebis så främmande att jag klamrar mig fast vid graviditeten - den känner jag till och förstår mig på. Och älskar. Men att se mig själv med ett barn, kanske bara inom några få dagar, känns så overkligt. Jag kan inte föreställa mig vårt barn. Inte på ett annat sätt en en älskade busunge som trycker ut rumpa och sina små små fötter och skapar härliga former på min mage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar