Lugnet har infunnit sig här hemma. Bara svågern kvar nu. Visserligen var sambon borta (igen) under förmiddagen, då Liten kinkade och hela tiden ville bli buren på. Idag känns det som han har magont, det bubblar rejält inne i magen och efter det så skriker han. Men idag känns det bättre, förmodligen lite mer utsövd idag (ammade 01,05 och 07).
För första gången har jag gett mig iväg hemifrån en längre stund (2 timmar). En gång tidigare har jag varit och handlat (bara några km härifrån). Men nu åkte jag iväg in till stan. Först till Babyproffsen där jag köpte en sjal och en mobil. Jag har bestämt mig för att köpa en sjal för att lättare kunna bära på Liten - jag tror mer på sjal än sele när de är nyfödda. Vi har redan en BB-sele, som sambon använt, men jag vill ha något där Liten somnar gott.
När jag sedan är och (stor-)handlar så får jag nästan panik. Överallt hör jag barn. Skrika, prata, jollra... allt möjligt. Min kropp reagerar instinktivt och blodet sjuder i kroppen. För att kunna slappna av så sätter jag på radion i mobilen och stoppar in hörlurarna i öronen för att stänga ute allt ljud. Men barnskriken går igenom, fast jag tror att en del av dem är inbillat.
Precis när jag betalat ringer sambon och frågar vart jag är. Då har Liten precis vaknat och jag hör honom skrika i bakgrunden. Mina bröst värker till med en gång och jag känner att de börjar rinna. Slänger mig i bilen och kör fort hem! Önskar att det fanns något amnings-blåljus eller dyligt man kunde slängt upp på biltaket för att få undan all trafik framför...
Men sambon hade testat med ersättning för första gången. Liten tog flaskan vid första försöket och efter en liten stund hade han förstått hur det fungerade! Grannarna som precis var inne för att gratulera häpnades över att det gick så bra.
En sak som jag regerade på första gången jag var iväg utan Liten var den stora skillnaden mot att ha magen. Ingen ser att jag precis fött barn. Det syns inte att något alldeles speciellt har hänt mig, det står ju inte direkt i pannan. Med magen var det ju uppenbart. Nu när jag är iväg utan Liten - vem kan då se?!
Så stolt och sprickfärdig som man är vill man ju stanna alla och säga "Jag har blivit mamma, titta här är min bebis, visst är han söt?!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar