Imorses blev jag jätteledsen när sambon var för trött för att hjälpa mig att byta blöja... Han undrade om inte jag kunde ta det... Förmodligen var han knappt vaken...
Dum som jag var sa jag inget utan blev arg och grät, fixade blöjbytet själv. Och jag var så trött att jag höll på att somna vid om-amningen, sittandes. Liten vaknade 01:15, jag ammade honom 3 ggr innan han till slut somnade om 02:45. Vaknade igen 05:30.
Han förstod själv sedan och bad om ursäkt direkt när han vaknade. Jag har blivit överöst med pussar hela dagen som kompensation, men jag är ändå ledsen. Om en vecka börjar han jobba och då måste jag ta allt själv. Det är så skrämmande. Det är väl därför jag överreagerar.
Har tänkt försöka åka till jobbet och hälsa på men vet inte om jag vågar ge mig ut själv. Tänk om han skriker och jag inte vet vad som ska göras???
Herregud, trodde aldrig att jag skulle känna sådan här osäkerhet.
Men här hemma är vi trygga.
Här fungerar det.
3 kommentarer:
Nu har jag läst ikapp en hel del. Härligt med lite nya inlägg!! Hur mysigt som helst ser det ut med sjalen, jag älskade det med Ella och tänker om möjligt börja ännu tidigare med den nya lilla parveln.
Jag tycker att du ska röra på dig utanför er trygga sfär när du/ni känner dig redo. Hälsa på på jobbet kan du göra när som helst, känn ingen press. Ta kanske små svängar först och lite längre efter hand.
Ha liten i sjalen under jackan och ta små turer. Först ut i vardagsrummet :) och sen kanske lite längre!
Tänker på er massor.
KRAMAR
Jag upprepar det jag skrev tidigare. Stanna hemma så länge du vill. När du är redo kommer du att känna det.
Av någon anledning tror man att det alltid kommer att vara på samma sätt, och att ifall man inte kommer ut, så kommer det aldrig att gå. Men så är det inte. Helt plötsligt kommer allt att kännas tryggare och lättare!
Jag och Kattpappan hade en deal. Jag ammade på nätterna, och han bytte blöjor, även när han jobbade. Du har också ett heltidsjobb, du måste vara någorlunda utsövd och klar i skallen när du ska ta hand om det värdefullaste ni har, er lilla bebis.
Jag känner så mycket igen mig i det du skriver. Mitt allra hetaste tips är att prata med varandra. Hela tiden. Mycket. Om vad ni känner och hur ni mår. Det hjälper nåt oerhört. Och får en tajtare tillsammans när det är tungt och man känner sig osäker. Var starka, ni är två och ni har en underbar liten knatte. Kommer att gå kanon!
Skicka en kommentar