Tidigare har både jag och sambon mest sagt "han" om bebisen. Det känns så opersonligt att säga "den".
Vi har också ett namn som vi kallar den. Men på sistone har vi halkat in på "den" igen. Eller också så säger vi allting två gånger. "Hej lilla gubben" blir ett tillägg med "Hej lilla gumman" när vi vaknar på morgonen och ser att Liten vaknat ihop med oss. Vi är numera ganska osäkra på könet.
Så länge Liten är i magen är det en kille. Men med det menar vi inte att det är lika med en kille som kommer ut. Utan vi tänker på den som en kille där inne, medan den varelsen som kommer ut, snarare är svårt att få grepp om att det är en och samma person som den som varit där inne hela tiden.
Låter det knäppt?!
2 kommentarer:
Inte alls! Spännande att se sen vad det blir...
Liknande tankar hade vi faktiskt! Man har otroligt nog svårt att fatta att just den bebisen som ligger i ens famn, har legat och jäst inne i magen! Det är ett mirakel, tycker jag! Lycka till!
Skicka en kommentar