Idag har jag verkligen haft en låg period. Liten har sovit bra inatt, vaknade för amning 01 och 04. Vid 06 vaknade han igen och var lite kinkig men jag ammade och tröstade och sedan la jag mig tätt intill och vi sov så gott båda två.
Men så kl 10 vaknade han igen. Jag har ammat så bröstvårtarna känns meterlånga, jag har burit och vaggat, gråtit och känt mig otillräcklig, kelat och pussat. Först klockan 16 somnar han helt och hållet. Och han sover så gott nu.
Jag har letat mig igenom mina böcker, men det var först på nätet som jag hittade lite information:
"Om ditt barn plötsligt vill äta oftare, kallas detta en tillväxtperiod. Vanligtvis kan du förvänta dig att tillväxtperioderna sker när ditt barn är omkring två till tre veckor, sex veckor och tre månader. Amma då bara ditt barn oftare under ett par dagar och så återställs jämnvikten mellan tillgång och behov."
I en av böckerna står det att vid tillväxtperioder så vill de förutom att ammas ofta, bli buret och vaggat samt har svårt att komma till ro.
Detta stämmer till punkt och pricka. Jag har letat efter andra orsaker som torsk, feber, magont, för lite mat etc... Men för lite mjölk, jag vet att han får i sig tillräckligt. Han kissar mycket och ofta samt bajsar.
Vi har haft mysstunder under dagen också, både vaket och nyfiket men även genom att han slumrat lite i knät eller på axeln/bröstkorgen. Men han har däremellan skrikigt i högan sky och jag har känt mig som världens sämsta mamma.
Ja ja, jag vet. Det står i alla böcker att vi kommer att känna så. Men inte gör det saken bättre. Nu KÄNNER jag så, och bara för att alla andra också gör det så innebär det ju inte att jag mår bättre. Bra mår jag när Liten är nöjd och belåten och sussar sött.
Jag försökte ge mig ut på promenad. Kom inte ens 100 m hemifrån, han vägrade sluta skrika. Så nu känns det som att jag vågar inte ta mig ur sovrummet själv med honom ens. Vi har det bäst där inne, jag och han. Där vet vi vad som fungerar och inte. Funderar på om jag ska försöka amma honom oftare och längre, dvs se till att han inte somnar så fort vid bröstet utan äter mer.
Sambon var borta under förmiddagen idag, under det värsta skrikandet. När han kommer hem ska det målas och tapetseras med svärmor. Jag blir ledsen och känner mig så satans frustrerad. Vi bråkar. Jag förstår inte varför vi måste tapetsera nu - gjorde vi det inte innan Liten föddes så kan det gott vänta några månader. Jag behöver hjälp. Avlastning. Sambon vill ha det gjort nu när hans föräldrar är här och kan hjälpa honom.
Och visst är det skönt att få det rent och färdigt här hemma. Men jag får nästan panik ibland när jag inte kan trösta Liten. Även om han gråter långt ifrån hela tiden, så är jag på helspänn all tiden han är vaken. Speciellt när vi har andra runt omkring oss. Först när jag får honom att sova kan jag slappna av. Problemet är att jag tar för illa vid mig. Och för att jag blir alldeles uppjagad i hela kroppen så fort han skriker. Kanske känner han min oro och blir orolig själv? Och när han skriker och jag inte kan trösta känner jag mig som världens sämsta mamma.
Jag vet. Han knappt två veckor gammal.
Gick ner i tvättstugan och grät av mig. När det var klart gick jag upp till sambon och löste av honom från Liten. Tapetseringen blev klar och Liten somnade till slut. Sambon och jag mäklade fred.
Imorgon åker sambons föräldrar hem. De har varit till stor hjälp men det är svårt samtidigt att få ihop vårt nya liv samtidigt som vi har nattgäster. Det känns som det är för många människor runt omkring, och med tapetklister och gipsdamm överallt gör inte saken bättre.
För min egen del har jag börjat blöda mer igen. Jag har ruskigt ont i bröstet jag inte använder vid amning , fortfarande sammandragningar i livmodern (idag och igår) och har grymt ont i baken efter nr 2.
7 kommentarer:
Vill bara säga att jag lider med dig! Jag ryser vid tanken på att tapetsera med en tvåveckors bebis! Hade varit bättre om svärföräldrarna hjälpt er med markservicen så att ni kunde hjälpas åt med den lille, om jag får säga min mening. Och jag tyckte också att det var urjobbigt att ha gäster mer än i en och en halv timme när bebisen var nyfödd, och nattgäster bara vägrade vi första halvåret! Jag förstår vad du menar när du säger att du behöver hjälp och avlastning, men blir samtidigt lite beklämd - ni är två om detta. NI behöver hjälp och avlastning. Varför är bebisen bara ditt projekt helt plötsligt? Ber om ursäkt om jag missuppfattat, jag ser ju inte hela bilden. Ibland går det bara inte att göra på det idealiska sättet när en massa verklighet kommer emellan, jag vet. Alla vill heller inte samma sak. Men JAG skulle känt mig jätteensam i samma situation! Hoppas det blir bättre nu när tapeterna är uppe och svärisarna har åkt, och så kanske tillväxtperioden går över också. Det kommer alltid att dyka upp urjobbiga dagar, men du hanterar det galant tycker jag, kämpa på så kommer det njutardagar framöver. Stor kram från Mammut
Ge det tid! Jag vet, det står i böckarna och så. Men man känner ju som man känner. Liten är ju inte gammal alls ännu. Och du har inte varit mamma så länge, klart du är på helspänn :-) Det är vi nog alla när de är så där små och ömtåliga. Det tar tid att vänja sig. Vid mammarollen, hur ens barn skriker. Att det är okej att ens barn skriker. Du kommer att slappna av när ditt barn skriker bland folk. Det kommer att kännas bättre. Ge det tid. Tänker på dig!
Stanna inne i sovrummet om det känns bäst så.
Ni har så många år framför er när ni kan göra annat, just nu behöver ni bara lära känna varandra alla tre och hitta bra rutiner så att vardagen fungerar!
Det kommer att bli jättebra, och jag är säker på att Liten får precis vad han behöver! Att du mår dåligt när han inte är nöjd är så klart jobbigt för dig, men det är som det ska eftersom du använder dina sinnen till att känna av hur Liten har det, och det är precis det du ska göra när han är så liten.
Första tiden är stundtals lite kämpig, men det låter som att ni klarar av den med bravur!
Det är typiskt att karlar ska börja tapetsera, jobba extra och annat sådant när man har en liten hemma. Det är som att det är deras grej, att liksom boa och fixa för familjen. Säg till honom om det blir för mycket på dina axlar.
Det tar ett tag att få rutiner som Kattmamman säger. Men det kommer att ordna till sig snart.
Jag minns när Prinsen var mindre. Bärselen användes flitigt och jag har ammat på alla möjliga parkbänkar och pendeltåg, till och med en provhytt hoppade jag in i en gång;)
Anna-Bell
Jag köpte en bärsjal (funkar mycket bättre än selen för mig) och i den trivs lilla flickan bra och somnar varje gång! Den är av trikå, fem meter lång och heter Tricot slen. Finns på babylonia.be.
Undrar också varför det är så viktigt att tapetsera. Ni är två om bebisen! Och det räcker med så lite för att man som mamma ska få ny kraft. En-två timmar när någon annan tar hela ansvaret för bebisen, så är man som en ny människa sedan!
Den första tiden med bebis är tuff, det är långt ifrån bara guld och gröna skogar. Jag minns så väl första tiden med Hugo, tårarna sprutade på mig flera ggr om dagen för att jag kände mig så otillräcklig och dålig som mamma när han bara skrek och skrek och jag inte kunde trösta, jag vågade knappt ta mig utanför dörren. Men sen efter ca tre månader var det som att vända på en hand, allt blev så oerhört mycket enklare och jag kände mig tryggare i min mammaroll, du kommer oxå att märka att du känner dig mer säker på dig själv ju äldre lillprinsen blir.
Nu med andra barnet är allt så mycket lugnare och enklare, så den här ggn har jag inte alls upplevt det som jobbigt, men det kan ju oxå bero på att Hanna är en mycket mer lätthanterlig bebis än Hugo! :-)
Sen kan jag väldigt varmt rekommendera boken "Växa och upptäcka världen" om du inte redan har den, den beskriver de olika utvecklingsfaserna barnet gör sitt första år och är verkligen helt suverän! Hugo följde den till punkt och pricka! Ett längre referat hittar du här: http://www.barnsidan.se/cldoc/65.htm
många kramar från Anki
just det vad gäller referatet så är det lätt att missa att de olika stegen beskrivs utförligt under enskilda länkar som ligger i den högra spalten på sidan(Upplevelser, Mönster, Nyanser, Händelser, relationer, Kategorier, Sekvenser)
/Anki
Skicka en kommentar