Förlossningsberättelse 12 juli 2007 - Del 3

Vi började gå mot förlossningsdelen på avdelningen. Det kändes som att det var hur långt som helst att gå. Jag vet att det fanns folk runt omkring men jag märkte inget annat (blev förvånad efter förlossningen när jag kördes till BB över allt som fanns där som jag inte sett innan). Jag märkte knappt mer än att det fanns en upphängd stork som jag tyckte var lite kul - just att de HÄNGT den. Jag tror inte de förstår hur jag menade när jag kommenterade det - jag syftade ju till att här får man ingen hjälp av storken utan det är andra som hjälper till att leverera barnet... (alltså hänga i mer dödandets tecken än att man hänger upp något på väggen om ni förstår). I vilket fall kände jag mig ganska ensam när jag gick där, sambon och barnmorskan behövde ju inte stanna hela tiden pga av värkar så jag hamnade på efterkälken. Det fanns inget att hålla sig i så jag lutade mig mot väggarna.

Även om det kändes långt hamnade vi i rum 1, som jag tror de kallade lyxsviten - med bad eftersom jag hade efterfrågat det. Nu gick allt fort. Jag hängde inte med alls vem som gjorde vad, sambon, barnmorskan och sjuksköterskan. Men jag blev avklädd helt och hållet, man satte ctg-banden på mig igen, en kanyl för dropp, id-band, jag fick rabbla personnummer, en gåstol hämtades, för jag vägrade lägga mig ner för det gjorde så ont. Men gåstolen gick inte, den kändes för hög, så den plockades bort snabbt.

Sjuksköterskan tog fram lustgasen som jag först inte ville ta, men så fick jag en värk som var lite jobbig så nästa gång testade jag den när jag stod lutad över sängen. Det tog ju några gånger innan jag kände av något - men det var mer att jag sluddrade än att den hjälpte. Men samtidigt är det så svårt att hinna tänka efter - hade denna värk gjort ondare om jag INTE tagit lustgasen? Man bara körde på...

Man frågade mig hela tiden saker och allt blev väldigt snurrigt, visste inte vad jag ville eller svara på. Men bad kändes helt uteslutet och gå något mer blev det inte tal om eftersom jag behövde undersökas igen. Klockan 10 var jag öppen 5 cm och jag tänkte att skönt - nu är det halvvägs! Men samtidigt funderade jag på hur jag skulle orka. 5 cm på nio timmar - var det minst nio timmar kvar nu då.

Redan innan jag la mig ner fick de problem med att följa bebisens hjärtljud. Bandet på magen halkade ner samtidigt som bebisen roterade runt. Istället fick apparaten in mitt hjärtljud och skärmen blinkade då rött och varnade för att hjärtfrekvensen var för låg. Detta innebar att de helst ville ha mig liggandes. Men inte på rygg...

Problemen fortsatte när jag låg på rygg. Varje gång jag la mig ner skönk bebisens hjärtljud väldigt mycket. Enligt barnmorskan berodde det på att blodtillförseln till barnet klämdes åt när jag låg på rygg, och därför skulle jag ligga på sidan (inte mig emot). Jag låg bara på rygg vid undersökningarna. Att ligga på sidan var otroligt skönt och avlastande.

Jag hade nu krystimpulser (vet ej om man kan kalla det värkar) direkt vid varje sammandragning. Jag frågade barnmorskan hur jag skulle göra - skulle jag kämpa emot eller trycka med? Han sa till mig att om det går ska jag inte trycka utan försöka bara slappna av och låta den ebba ut. I böckerna jag har läst har inte någon tagit upp detta - utan det står bara att när man är fullt öppen då kommer krystvärkarna - och "du känner när de kommer och de går inte att stå emot". Så hade jag ju det redan nu. Enligt sjuksköterskan är det inte vanligt att känna behov av att krysta så här tidigt, men det förekommer. Ibland kunde jag bara flyta med, andra gånger kunde jag inte stoppa min kropp som ville krysta utan tryckte på för fullt.

Vid 11 fick jag droppet inkopplat och då pratade barnmorskan med mig om smärtlindring. Han hade läst mitt förlossningsbrev men han hade två saker att anmärka på. Dels ansåg han att jag behövde smärtlindring för att orka och dels skulle jag inte föda stående eftersom jag var förstföderska och kunde spricka onödigt mycket då.

Vi pratade lite om varför jag inte ville ha smärtlindring och jag berättade om min systers första förlossning och att jag var rädd för att min förlossning skulle dra ut på tiden och att barnet kunde skadas. Han hade förnuftiga motargument till allting och sa (på ett ungefär) till mig att "bara för att du tar smärtlindring innebär inte det att du har misslyckats. Utan det ger er en chans att få en bättre upplevelse av förlossningen". Jag frågade sambon vad han tyckte men han sa att det måste jag få avgöra eftersom det är jag som har ont. Men jag fick ändå känslan av att ha tyckte att jag skulle ta den. Sterila kvaddar ville jag ju inte ha och inte heler lustgasen.

Lustgasen, jag vet ärligt talat inte om den hjälpte mig. Jag vet inte ens om någon höjde den när jag berättade att jag inte tyckte att den tog något. Det enda som hände var att jag kände mig något yr och sluddrig. Kanske blev jag lite mer pratig också, jag vet inte. Jag tror inte heller att jag sa något dumt pga av den...

Jag trodde att jag hade MÅNGA timmar kvar. Jag hade sovit 1½ timme under natten. Jag hade sedan 10 timmar tillbaka haft värkar med två minuters mellanrum. Barnmorskans ord lät så trygga att jag bestämde mig för att ta ryggmärgsbedövning.

Och när jag bestämmer mig för något vill jag ha det med en gång. Jag har fruktansvärt dåligt tålamod. Men jag har hört från så många hur de har fått vänta på narkosläkaren - upp till en timme. Därför blev jag väldigt förvånad när han ganska så snart dök upp! Jag hade även hört hur hemskt ont det gör att ta EDA så jag ropade på sambon för jag ville hålla hans hand, jag var ganska rädd. Men det gjorde faktiskt inte speciellt ont, det stack bara till lite. Då var det mer obehagligt när läkaren kände på min ryggrad med fingrarna. Vad som däremot var jobbigt var ju att ligga med benen blickstilla - jag fick nämligen en värk precis då.

Klockan var 11:30 när narkosläkaren hade satt klart EDA:n på mig. Jag märkte ingen omedelbar förändring, det kom nog smygandes. Men helt plötsligt kände jag mig så lugn - och vaken. Jag var helt plötsligt mer medveten om vad som hände i rummet - jag hade återvänt till verkligheten igen kändes det som. Sjuktsköterskan sa redan innan jag själv märkt något att jag såg mer levande ut i ansiktet! Och nu när jag tittat på kort och film så kan jag hålla med. De jobbiga värkarna försvann med krysningen kvarstod, men nu var den lättare att hantera då jag kunde koncentrera mig enbart på den istället för på värkarna också.

Sedan kom barnmorskan in för en ny undersökning 11:45 - då visade det sig att jag redan var öppen 9 cm! På mindre än två timmar hade jag gått från 5cm till nästan fullt öppen! Jag var väldigt överraskad. Men problemen med att övervaka barnets hjärtfrekvens kvarstod och för att få bättre kontroll på situationen önskade barnmorskan spräcka fosterhinnan och sätta en skalpelektrod. Han frågade om jag gick med på det, förmodligen skulle håltagningen på fosterhinnan sätta igång slutfasen lite tidigare än om vi väntade in på att kroppen skulle göra det själv.

Vem tackar nej till snabbare förlossning? Vi förstod ju nu att vi inte skulle hålla på ett halvt dygn till, speciellt efter sista rapporten. Barnmorskan hade då uppskattat det till att vi skulle vara klara bortåt 17-tiden, men nu skulle det förmodligen bli ännu tidigare.

Så man tog hål på fosterhinnan (11:45) men jag kände inget av det, inte ens att det rann ut vatten. Tyvärr glömde jag att fråga om det var fostervatten som jag hade haft avgång på under morgonen. Skalpelektroden sattes på huvudet och barnmorskan sa att huvudet befann sig ca 4 cm från slidmynningen. Det kändes inte speciellt långt kvar tänkte jag då. Och jag var mest förvånad över att jag inte kände att den fanns där.

När barnmorskan kände på Litens huvud, sa han att "här var det hårigt". Sambon frågade då lite överaskat - menar du Astillbe eller bebisen?! Jag skrattade, det var skönt att få skratta lite nu när jag mådde så bra.

Efter en halvtimme var det så dags för en undersökning till. Det visade sig bli den sista för att se hur öppen jag var. Kl 12:15 var jag fullt öppen! Vi var så otroligt förvånade, så fort det har gått! Jag hade ingen ånger för att jag tagit EDA:n ändå, jag mådde så bra nu och kände mig väldigt tillfreds. Jag såg fram emot krystningarna och kände äventyrslustan som kom tillbaka och allt kändes spännande - och otroligt tryggt.

Nu var jag även ganska trött och kände mig dåsig. Jag frågade sambon om han inte var hungrig, vilket han naturligtvis var. Nu var ju ett bra läge för honom att smita iväg till cafeterian för det skulle ju ändå ta ett tag innan sista fasen drog igång.

Under tiden passade jag på att sova.