Förlossningsberättelse 12 juli 2007 - Del 2

När jag klev ur bilen utanför ingången började jag återigen gråta. Vi fick stanna flera gånger på denna korta sträcka, från parkeringen in på avdelningen, vid varje värk som kom. Klockan var nogstrax efter sju när vi kom in, vilket i efterhand var väldigt vältajmat eftersom det precis var bytt personal. Vi blev mötta av en vänlig och lugnande kvinna, jag tror att det är samma sjuksköterska som vi hade under hela dagen. Hon visade in oss i ett undersökningsrum där vi väntade till barnmorskan kom. Jag kunde inte sitta eller ligga ner och stod hela tiden lutad mot stolar, sängar, handfat etc.

Efter en stund kom en barnmorska som det visade sig sedan att vi hade under hela dagen. Vi fick en manlig barnmorska, vilket i efterhand kändes så himla bra. Jag reflekterade inte alls något över det då eller fick några känslor om att det skulle vara varken positivt eller negativt. (Under våra behandlingar har jag faktiskt föredragit manliga läkare framför kvinnliga, framför allt för att de är de mer varsamma och lyhörda). Jag var fullt upptagen med att ta hand om värkarna, som inte gav mig någon ro alls. Jag blundade nästan hela tiden, både under och mellan värkarna. Men jag var ändå fullt medveten om vad som skedde runt omkring mig och jag svarade på alla frågor.

Först berättade vi lite hur förloppet varit, och varför vi valt att åka in tidigare. Sedan lyssnade han på bebisens hjärtljud utfirån magen. Därefter fick jag på mig utrustningen för att mäta barnets hjärtfrekvens och mina värkar. Detta skulle göras liggandes i en halvtimme - helst hade jag velat stå upp men barnmorskan sa att det var bäst om jag låg ner och gärna på sidan.

Jag tänkte att jag får väl försöka stå ut. De första 20 minutrarna gick hyfsat men sedan började jag få panik, jag ville bara ställa mig upp, klarade inte av att ligga ner längre. Pinade mig igenom den sista tiden. Sambon såg på skärmen när nästa värk var på gång, redan innan jag kände den själv. På så sätt kunde han förvarna mig så jag tog ett djupt andetag och försökte slappna av extra mycket för att vara beredd att ta emot värken. Fortfarande var trycket mot ändtarmen enorm. Men att ligga på sidan var tusen gånger bättre än på rygg.

Jag älskar beröring och massage. Men jag trodde aldrig att jag skulle hata det så mycket som under värkarbetet. Jag ville inte att någon skulle ta på mig, massera eller klappa mig. Barnmorskan klappade mig på benet mitt under en värk, det var då jag upptäckte att jag inte ville ha någon massage, fy farao så obehagligt det var. Men snälla jag sa inget. Däremot sa jag till sambon snällt (hoppas jag) vid ett senare tillfälle, men jag hade ju tidigare sagt att jag ville ha massage så han blev nog lite förvirrad men gjorde som jag sa. Mellan värkarna gick det bättre. Istället låg jag och höll sambon i handen. Jag tyckte att det var skönt att han pratade med mig även om jag kanske inte alltid svarade eller var väldigt fåordig.

När barnmorskan kom in igen kunde han konstatera att bebisen mådde bra och att jag hade regelbundna värkar med 2 minuters mellanrum. Jag fick order om att gå och kissa och sedan lägga bindan på tvättfatet. Eh, först blev jag väldigt osäker, det kändes jätteskumt - hallucinerade jag redan?! Vad skulle han med min binda till?! Jag minns inte om jag lyckades kissa (enligt sambon gjorde jag det), jag vet bara att det tog grymt lång tid där inne eftersom jag fick flera värkar. Bindan lämnade jag kvar och tog en ny.

När jag kom ut igen fick jag dra ner byxorna för att barnmorskan skulle se hur långt öppningsarbetet hade kommit. Undersökningen gjorde ganska ont faktiskt. Kanske var jag för spänd? Livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen fyra centimeter. Även fast jag var beredd på mycket mindre kändes det som en besvikelse. Hur skulle jag palla detta i kanske 20 timmar till? Klockan var nu ca 8:30.

Barnmorskan sa till mig att jag inte fick slänga några bindor! Varför?! Och varför ville han ha den jag la på tvättfatet? Jo, för han ville lukta på dem! Jag brast ut i ett befriande asgarv och sa till honom "att det var det sista jag trodde jag skulle få höra en man säga"... Fick veta att fostervatten har en speciell doft - därav anledningen! ;-) Även fast det sipprat ut en hel del vätska så trodde han inte att det var fostervatten - lukten saknades. Frågan var nu om vi skulle bli hemskickade eller inte. Eftersom det var ont om plats var vi tvungna att vänta i väntrummet. Förmodligen skulle en läkare titta på mig för att se om fosterhinnan brustit eller ej.

Nu följde närmare en timme av fullständig pina. Värkarna blev ännu mer kraftigare. I väntrummet fanns bara låga möbler och det var svårt att hitta en bra ställning att stå lutad på. Sitta ner gick ju inte. Kom på efter en stund att vi hade ju faktist TENS:en, som sambon plockade fram och satte på mig. Det lindrade en del tror jag, åtminstone hade jag något att pilla med och något annat att tänka på. Som tur var fanns det ett draperi vi kunde dra för så vi kunde få det lite mer privat.

Efter en stund kände jag att nu måste jag verkligen bajsa. Tog mig in på toaletten där jag upptäckte att jag börjat blöda en hel del (undersökningen tidigare gjorde ganska ont, antog att det var pga av den jag blödde). Naturligtvis kom det inget på toaletten men jag fick min första krystimpuls där. Jag kunde inte stå emot den och blev ganska skärrad. Krysta redan nu??? Det har det inte stått om i några böcker...

Vid 10 kommer barnmorskan tillbaka och säger att de har bestämt sig för att ta in oss på ett förlossningsrum, de misstänker nämligen att det är riktiga förlossningsvärkar. Jag sa inget då, men tänkte för mig själv dels att "det visste jag väl" men också lite skrämt ödmjukt "om detta inte varit riktiga - hur känns då riktiga värkar???". Sambon berättade för barnmorskan att jag hade fått en krystimpuls och även börjat blöda. Här tar nog sambon vid mer och sköter ganska mycket av kommunikationen, även om barnmorskan hela tiden informerade mig om vad som skedde. Jag bara flöt med.