Distans

Låg och tänkte en del inatt när jag inte kunde somna om efter ett toabesök*. Man får lite distans när man fått ur giftet ur kroppen som ligger och tär. För ett år sedan började jag spraya inför vårt andra färskförsök (IVF). Då grät jag för att jag trodde att jag aldrig skulle bli gravid. Att aldrig få bli mamma.



Och nu har jag legat här och storgråtit för att barnrummet inte är klart. Så nu med lite distans efter gråtandet igår så inser jag att det bara är att gilla läget och försöka göra det så bra som möjligt. Herregud, jag är ju gravid. Jag ska ha barn. Jag ska bli mamma. Under en väldigt lång tid var det något som var helt ouppnåbart. I alla fall kändes det som det.



Jag har längtat så efter barnrummet och trodde att jag skulle gå runt här sista dagarna med ett romantiskt löjligt lyckligt längtade leende i hela ansiktet och stå vid fönstret och blicka ut, trånandes samtidigt som jag håller i en babyfilt och luktar... Men nu blev det inte så. Och samtidigt borde det inte gör något eftersom vi faktiskt lyckades att bli gravida. Och vi ska nu få det vi längtat så länge efter. Så idag känns det mycket bättre. Sambon och jag kramdes en stund innan vi skiljdes åt imorses efter att jag kört honom till jobbet.



Och visst kanske jag är orättvis mot sambon. Han har följt med på alla träffar med föräldrautbildning på MVC. Han har varit med på nästan alla BM-besök. Han har läst Lennart Nilssons bok och fascinerats över bebisens utveckling. Han har under de sista veckorna lyssnat uppmärksammat på allt jag berättar som jag känner och även när jag läst mina böcker och hittat något intressant och läst högt för honom. Men det är det där sista som inte riktigt klickat, förberedelsen till förlossningen. Den som jag vill gå igenom och träna med honom för jag inbillar mig att jag känner mig tryggare då. Men jag inser att väldigt många män har inte ens gjort hälften av det som han gjort.



Problemet är väl att jag ställer (för) höga krav på mig själv. Och i det här fallet går det ut över honom. Han kunde ju säga att han har läst det och det, utan att det var sant. Det hade gjort mig lugnare och jag hade säkert inte märkt att han "fuskat". Istället blir jag ledsen när han blir frustrerad för att jag tvingar honom.



Jag kan säkert tro att mycket av att jag håller fast så med graviditeten har med barnlöshetscirkusen att göra. Målet har hela tiden varit fokuserandet på att bli gravid - så till den grad att det som kommer sedan förmodligen blir en chock. Målet har varit att bli gravid och nu när det tar slut så känns det negativt. Alltså min första reaktion när jag såg blodet igår var så asnegativt. Precis samma känsla som när jag såg första bloddroppen efter varje jävla försök. Tills jag insåg att det i det här fallet inte är något negativt utan talar om för oss att vårt barn är på gång.



Och i morses låg jag och tänkte på att jag kommer att få mens igen när det här är över. Fy fan, även om vi inte försöker aktivt att bli gravida den närmaste tiden så kommer varje mens att föra med sig dessa negativa tankar. Så jag hoppas att amningen håller den borta länge och att när den väl kommer att kroppen har fattat hur den ska fungera så vi slipper uppleva allt det här igen.



Så, det var lite** morgontankar från mig. Eftersom jag sovit som en stock mellan 03 och 07:30 så hann jag inte mer än att duscha innan jag körde sambon, så nu skriker vi båda efter frukost!



* Jag somnade som en gris till avslappnings-cd:n, lyssnade inte ens klart på hela eftersom jag somnade mitt i.

** Det var inte alls meningen att bli så här långt... ;-)