Jag har alltid känt mig lite besvärad när jag håller i en bebis som börjar gallskrika. Obekväm. Rädd för att ha gjort något fel - eller för att göra något fel. Att den inte tycker om mig.
Igår firade vi min pappa som fyllde år och hela familjen var där. Fick gosat lite med nya systersonen som nu är 1½ månad gammal. Han tycker inte riktigt om mig - han började gråta båda gångerna han kom till mig.
Men, utan att jag tänkte på det, så fortsatte jag hålla honom och prata med honom. Gick runt och klappade honom lugnande i baken. Och jag lyckades faktiskt. Andra gången somnade han till och med jättegott hos mig och jag satt med honom en bra stund i famnen. Det var så mysigt.
Det var först efteråt som jag reflekterade över vad jag gjort. Att jag inte lämnat honom tillbaka till syrran och ryckt på axlarna och sagt att han vill nog ha tutte eller blöja. Jag visste ju att han var nybytt och syrran påtalar när det är dags för mat.
Är det någon medfödd instinkt som nu börjar komma upp till ytan?! Den verkar inte fungera på män iaf, för sambon ryggade baklänges när jag föreslog att han skulle få hålla en stund - han verkade rädd för att om den började gråta hos honom också.
Men fadersinstinkten den kommer, det vet jag!
;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar