Jag har verkligen inget att blogga om. Visst, jag har en del saker som jag känner att jag aldrig hunnit med att skriva ner, men det är tomt i skallen och jag har ingen ork. Jag är så trött på att alla andra blir gravida och inte jag. Att alla andra gör behandlingar och inte jag. Att alla andra får mens men ändå är gravida. Men inte jag. Att jag inte tror att vi kan fixa detta "natuligt". Att ha mens igen. Att känna mig okvinnlig och oattraktiv. Att vara gnällig och inte hitta energin igen. Att våren inte kommit. Att det är så långt till nästa IVF. Att det varje dag på jobbet diskuteras om barn och barnbarn som är på väg eller nyligen har blivit födda.
Jag missunnar inte mina arbetskamrater. Men det skär i hjärtat. De "roliga" sakerna som kommer på mejlen - innehåller ofta söta bebisar med någon kul grej. Men varje gång jag ser en bebis, en barnvagn, hör andra prata så påminns jag om vår hopplösa situation. På jobbet vill jag vara alert och engagerad. Inte tyngas ner av detta hela tiden.
I trädgården är det enda stället där jag verkligen njuter av livet fullt ut och mår bra. Där är skallen helt urblåst på allt vad bebisar heter.
Så nu skall jag packa ihop och se vad allt regn har gjort i min trädgård, kanske har snön sjunkt såpass mycket på något ställe att en endaste liten snödroppe hittat fram?
2 kommentarer:
Jag känner igen hopplösheten. Man känner sig överkörd, förbikörd, helt j*vla tillplattad, helt enkelt.
Och jag har ingen större tröst att ge än att det kommer andra dagar så småningom. Då det är du som kör om, över och förbi.
Stor, varm kram!
Kramar!
Jag känner precis detsamma. Vad man än gör finns där en söt bebishistoria, någon som är gravid, någon som pratar om sin baby eller någon babyprodukt det görs reklam för.
Och allt tar jag som en personlig förolämpning, varför får inte vi vara med och leka. Vi som är så förberedda och som skulle vara så bra? Det gör ont, men på något sätt måste man ta sig igenom det!
KRAM
Skicka en kommentar