Sover bättre

Det hjälpte att gnälla. Jag sover som en stock hela nätterna (nej, jag behöver fortfarande inte kissa på nätterna med några få undantag) och jag mår hur bra som helst när klockan ringer på morgonen.

Yogapass ikväll, det lär ju inte göra saken sämre direkt!

BM-Besök v37

Idag var jag ensam iväg och träffade BM. Tycker det är tråkigt att sambon inte följer med, att han bara lägger det på mig. Å andra sidan var det skönt att få prata själv med BM också om tankar och funderingar.

Vi pratade bland annat om min vestibulit och vad man kan göra för att minska problemen när jag ammar. Som det var förra gången så gjorde det ju något så djävulskt ont att ha sex, slemhinnorna var sköra till tusen. Men jag ska ta och testa östrogen, ska bara prata med dem på apoteket först vad som kan kombineras ihop med amning.

Pratade även om bristen av sex, och hur glad jag blev efter förra gången då det inte gjorde något ont alls. Hon la ingen värdering alls i sambons avståndstagande utan frågade mig istället hur jag kände mig. Det är ändå skönt, för jag vill inte varken hos bm eller här på bloggen, svartmåla honom eller tala illa om honom på grund av det. Utan bara ventilera vad jag känner inför det.

Sedan blev det ånyo prat om förlossningen. Jag känner när jag tog fram mitt förlossningsbrev från 2007 att det är naivt. Nu vet jag ju att det absolut inte blir alls som man tänkt sig, för oss blev det ju så bra ändå. Brevet är långt… har börjat ta bort delar, och ska radera mer. Korta ner. Men jag vill ändå ha med informationen om att jag vänder inåt vid smärta och att jag är en kontrollfreak som hela tiden vill höra vad som sker – men jag ska inte behöva fråga om det hela tiden utan det ska komma naturligt.

Jag ser fram emot förlossningen, att få en ny erfarenhet av det här som är så otroligt häftigt. Smärtan är ju knappast något jag längtar över, men att få ta del av detta igen, det är obetalbart och det häftigaste man kan vara med om.

Kanske kan jag våga ta upp barnet själv på magen den här gången?

Sover dåligt

Sista nätterna har jag sovit jättedåligt. Jag vaknar varje timma, somnar oftast om men sover oroligt. Känner mig inte alls utvilad när jag vaknar på morgonen. Ser fram emot att få köra ett yoga-pass på torsdag, kanske kan det hjälpa lite. I torsdags var det ju inget pga av att det var helgdag ju.

Egoistisk

Svärfar har blivit dålig igen och vi slängde iväg oss till svärföräldrarna i onsdags – slog rekord i packning/stängning av huset. Svärfar fördes akut till sjukhus för operation efter hjärtinfarkt.

Operationen lyckades och han har nu fått komma hem. Vilket känns oerhört skönt. För jag har så dåligt samvete för att jag blir egoistisk. Och tycker att inget får förstöra den här sista tiden med bebis i magen, inte ska få dunkla vårt barns födelse och den glädje det för med sig.

Föda för tidigt

Grannen har ju fått båda sina barn för tidigt. Så det har blivit naturligt att det blivit en hel sel snack kring detta. Det har gjort mig nojjig till tusen och jag har insett att jag mer och mer oroar mig för att den ska komma tidigare. Och varför oroar jag mig? Jo, för jag har SÅ MYCKET ATT GÖRA KLART INNAN!

I am so stressed… ;-)

BM-besök v35

Idag följde faktiskt sambon med på besöket vilket gjorde mig jätteglad. Vi spelade in hjärtljuden igen, så nu har jag två inspelningar med den här bebisen. Full fart på den lilla rackaren!

Idag blev det en del prat om komplikationer. Jag berättade för BM att jag och vännen T suttit tidigare i veckan och pratat om förtroendet för förlossningsavdelningen, och trots att vi båda haft komplikationer, så har vi större förtroende för dem än innan. De är duktiga och vi litar på att de tar rätt beslut.

Men så var det ju en artikel i tidningen om en mamma här som höll på att förblöda och man trodde att hon inte skulle klara sig. Sådana händelser får ju tankarna att sätta igång, det är inte bara med barnet det kan tillstöta komplikationer – det kan även hända mig något, och jag kan faktiskt dö om det vill sig riktigt illa. Pappa var mycket illa berörd av samtalsämnet, och påpekade det flera gånger sedan under dagen att vi pratade för mycket om det här.

Men jag tycker det är viktigt. Trots min skräck för att dö så måste vi prata om det. När jag väntade Liten så var jag beredd att dö för honom, vid förlossningen. Men nu finns han och jag vill inte missa hans liv, bara tanken nu får mig att må fruktansvärt dåligt. Så nej, jag har ju inte samma känsla inför den här förlossningen. Men jag kan å andra sidan inte fokusera på något annat än att vi ska vara friska och att allt kommer gå bra.

Vidare berättade BM att andra barnet brukar vara lite större och väga lite mer. Får vi en tjej så kan vi räkna med att hon kommer väga ungefär lika mycket som Liten gjorde, blir det då en kille så blir det något/några hekto till.

Farliga gåstolar

Angående artikel i AB. Sunt förnuft säger jag. Att slå larm om gåstolar och prata om totalförbud, dra mig baklänges.



Varje förälder måste väl för tusan själva se över hur situationen ser ut i sitt hus och testa gåstolen. Liten fick testa sin i butiken, och han älskade den fullkomligt. 6½ månad rattade han den extremt bra från början. Vår stol är en av de underkända och jag förstår mig inte på det - spärren fungerar på vår och har alltid gjort. Minsta lilla tröskel så har han fastnat.



Gåstolen köpte vi INTE för att han skulle lära sig att gå. Herregud, vem fan tror att ett barn börjar gå då? Nej, vi köpte den för att det skulle vara ett stimulerande verktyg för honom, och vi hade ju naturligtvis ingen aning om vilken hit det skulle bli.



Vi har Chiccos gåstol och den är full med knappar och annat som låter och spelar. I vårt kök kan man gå runt - han har sprungit runt runt runt där hela tiden. På tredje dagen klarade han av att gå runt utan att stöta emot någonstans, alltså att svänga i god tid. Gåstolen användes i cirka sex månader och vi ångrar inte en sekund att vi köpte den. Hade den inte haft spärren hade vi ändå en grind på plats, så någon fara för att störta ner för en liten trappa har inte funnits.



På BVC förfasar man sig över gåstolen och när jag råkade stolt berätta hur duktig Liten var i sin gåstol, hans glädje och tillfredsställelse att för första gången ta sig någonstans själv, fick jag rejäla bannor. Kändes som man hade köpt ett djävulens verktyg. Han skulle börja gå så mycket senare och bla bla bla.



Liten tog sina första riktiga steg vid 1-årsdagen och en månad senare övergav han krypningen för att gå mestadels. Jag tvivlar på att det har något att göra med gåstolen - och om det hade det så spelar det ingen som helst roll om det drog någon månad på tiden - för att tiden med gåstolen har gjort det värt det. Att gå vid 13 månader anser jag vara fullkomligt normalt. Om han nu egentligen skulle ha börjat med detta tidgare - då ligger nog hans snabba krypning närmare istället. Han var blixtsnabb på att krypa och slog alla med hästlängder. I somras var det så härligt att se honom sätta fart på stranden rätt ut mot vattnet ett tiotal meter bort. Det var många som vände sig om mot honom och log när de såg honom storma fram på alla fyra. Och stannade han när han nått vattnet?! Icke - han fortsatte rätt ut tills någon av hans föräldrar fick stopp på honom och vände honom inåt igen...



Hejja gåstolen säger jag!

Otymplig?

När jag ser mig i spegeln får jag nästan en chock. Jag känner mig inte så stor som jag ser ut. Jag känner mig inte alls otymplig utan upplever magen som mycket mindre än den är.

Sista veckan har jag gått ner 1 kg. Känns väl inte riktigt bra. Jag äter hela tiden, har till och med ätit fisk 4 ggr förra veckan! Rekord! Jag som inte ens brukar äta en gång per vecka. Jag har alltså gått upp nu mindre än 3 kg…

Grannen, som också är gravid, och ska ha 1½ vecka innan mig, har en lite mindre mage och är mindre än mig för övrigt. Svärmor sa i helgen att hon såg ”vital” ut, vilket gjorde mig ledsen för det innebär att jag ser tjock ut… Nu var det säkert inte så hon menade, men hon jämför ju oss – och om hon ser vital ut, vad är då motsatsen som jag ser ut? Hon har inte gett mig en komplimang över min mage som t ex min familj gjort.

Dålig sömn och mardrömmar

Jag har haft en frist nu på ett par månader där jag har sovit underbart bra, somnat om enkelt och inte behövt gå på toaletten på natten. I helgen var jag uppe två nätter men sedan har jag klarat mig igen.

Men jag sover som en kratta. Jag är lättväckt och när jag väl sover djupt drömmer jag fasansfulla mardrömmar – det gjorde jag förra perioden av dålig sömn också. Under en tid nu har jag känt mig otrolig pigg på kvällarna tack vare min goda sömn, men nu märker jag att jag är tröttare och har lägre blodsocker på kvällarna än tidigare.

Vecka 33

Barnet
När man mätt aktiviteten i hjärnan har det visat sig att det händer saker även när barnet sover. Kanske drömmer det redan. Nu kan barnet skapa röda blodkroppar och underhudsfettet lagras. Bebisen uppfattar ljus och mörker, natt och dag. Om barnet kan fokusera blicken redan i livmodern är forskare inte helt eniga om. Några hävdar att barnet lär sig fokusera först under första till andra levnadsmånaden.
Vikt 2 200 gram.

Jag märkte i helgen att när jag lyfte upp tröjan för att få lite sol på magen, då blev det rejält med fart där inne! Man tycker ju ändå att den inte borde uppfatta så mycket ljust när den har huvudet så långt ner.


Mamma
Ditt magmått (symfus-fundus) är nu 29-34 centimeter. Det varierar något beroende på barnets storlek och fostervattenmängden. Huvudsaken är att magen växer. Tänk inte för mycket på vikten, tänk istället på vad du äter och att du äter nyttigt. Ladda med kolhydrater inför förlossningen. Mycket grönsaker är också bra och ett par frukter om dan. Många tänker på förlossningen nu.

Ett par frukter om dagen?!?! Hur i helskotta ska det gå till? Jag är glad om jag kommer ihåg att äta en i veckan!!! Däremot dricker jag otroligt mycket vatten, det är gott. Får i mig rätt mycket grönsaker. Smaskar på en del godis – även om det inte är mängder – så är det ändå varje dag.

Förlossningen tänker jag på en hel del. Men jag ser fram emot den, tycker att det ska bli skithäftigt att få vara med om det här igen.

Liten hälsar mer än gärna på ALLA

Liten älskar att säga ’Hej’ till allt och alla! Idag var vi i affären och han satt gladeligen i kundvagnen och ropade ’Hej’ och ’Hej då’ till varenda kotte i affären. Och när man springer fram och tillbaka i en liten affär, ja då är det ju några som hinner få mer än en hälsning från honom!

De flesta blir glada och ler och hälsar tillbaka. Men så finns det de där surmupparna som nästan blänger på en för att man har inte har ett barn som syns men inte hörs. När han blir för högljudd säger jag självklart till honom att inte ropa så högt, men varför ska jag hyssja på mitt barn att inte vara glad och hälsa på folk?!

Fast det blir ändå lite lätt pinsamt, men det är nog för att jag är hans raka motsats och vill helst inte synas, speciellt i mataffären – där går jag in, gör det jag ska, och går ut. Har fått höra flera gånger att folk har sett mig i affären eller hälsat men jag har inte märkt av dem…

Yoga och kärlek

Jag älskade ju att gå på yogan med Liten i magen. Det var vår, varmt och skönt ute, ganska så soligt i maj 2007. Av en händelse ramlade jag in på deras hemsida ikväll och det visar sig att de har en gravidyoga kurs som börjar på torsdag!!! Det är ju för bra för att vara sant. Den är lite senare än innan, vilket innebär att Pappa får ta hand om kvällsbestyr och läggning av Liten.

Men jag känner att jag måste förbereda mig mentalt. Jag behöver få den här tiden med Mini, det känns som att jag inte kunnat fokusera på bebisen i magen något alls, utan redan nu ”hänger den bara med”. Jag är inte riktigt införstådd med att jag ska bli tvåbarnsmamma och att jag faktiskt ska föda barn om lite mindre än två månader.

Förra gången vaknade jag upp någon gång runt vecka 32 och slukade böcker och började även då på yogan. Det är väl dags att jag vaknar nu och börjar bearbeta mig själv. Jag känner mig även skyldig Mini att verkligen ta tillvara på den här sista tiden då den är i magen, och låta oss knyta an ordentligt.

Fast när jag ser Liten, glad och skrattandes kommer gåendes mot mig, då får jag sådana skuldkänslor. Att jag ska älska någon mer. Att han inte ska få min fulla uppmärksamhet. Att jag inte alltid kan lägga ifrån mig allt vad jag har för att trösta honom eller hjälpa honom.

Kärleken till Liten är så stor och jag älskar att vara mamma till honom. Allt det jag har längtat efter har uppfyllts med råge och mer än så där till. Jag har insett att kärleken inte kommer att delas, att de ska få hälften var av det jag har idag. Utan att den kommer att växa sig ännu större och starkare för varje barn vi får. Det känns både skrämmande och spännande.

När jag var mammaledig kunde jag känna att det knöt sig i bröstet och att hjärtat var så fullt av kärlek att nu finns det inte plats med mer. Men så plötsligt en dag, så känner man bara att det är starkare och större – och man tror återigen att det inte kan bli mer. Men det blir det. Jag kan inte förklara det bättre i ord, det är så fantastiskt att det måste upplevas självt. Jag har pratat om detta med mina mammavänner och de vet precis vad jag pratar om – vilket är skönt, att någon förstår.

Älskar att vara gravid

Idag fick jag frågan från svärfar om det inte skulle bli skönt att ”bli av med den där magen”. Nä, det tycker jag inte alls.

Jag älskar att vara gravid, jag älskar min mage trots att jag känner mig otymplig och tjock. Men det är en sådan mysighetsfaktor att känna detta lilla liv inom mig, att medan jag sitter och jobbar får en liten buff som påminnelse om verkligheten, om vårt andra kärleksbarn. Ännu ett sommarbarn med allt som hör till. Att få en möjlighet att uppleva det som hände oss 2007 igen.

Flera pratar här om Vätternrundan. Att cykla i 10-12 timmar. Fy fan säger jag, och påpekar att jag hellre föder barn, det tar ungefär lika lång tid (för mig). Då ser folk på mig som jag är galen. Då får jag väl vara det då. Jag hatar att cykla om det inte är en skön cykeltur en sommarkväll i Varberg, men föda barn är nog det häftigaste som jag vet.

Ja, självklart om allt går bra. Annars blir det ju precis tvärtom. Men jag kan inte gå och vara orolig att något ska hända. Att det ska bli som förra gången med Litens hjärtljud och beredskapen på att ta ut honom fort. Nej. Stefan Holm hade aldrig hoppat så högt som han gjort under sin karriär om han inför varje hopp skulle fundera på om han inte skulle riva.

På samma sätt är det för mig. Jag ska föda barn och det kommer att gå jättebra. Händer det något känner jag mig tryggare än förra gången, för nu vet jag vilken kompetent och underbar personal som jobbar där. Jag överlåter till dem att bedöma situationen, vad det än blir. Sambon är också mer insatt med den förra erfarenheten.

Synd bara att jag är 34, jag hade velat föda MÅNGA barn! :-) Nu måste jag bara övertala Pappa om ett tredje barn, men det vill jag vänta med i tre år, dvs ett extra år mot den här gången.

Äntligen!

Tro det eller ej men vi har inte haft sex sedan Mini gjordes. Jag mådde piss resten av året och sambon höll sig undan. Sedan hade vi en inneboende i två månader, och vi fick aldrig något privatliv.

Sedan har vi nog massor med ursäkter; trötta, för mycket annat ”måste-göra” omkring oss, jobb, stor mage, minskad sexlust… Vi har hela tiden sagt att vi ska , men får inte tummen ur.

Men jag har känt en enorm saknad, och tror att vi behöver den för att få vara något annat är mamma och pappa en stund. Ömhet, kärlek och intimitet. Men så äntligen, ingen planläggning utan det blev helt och hållet en impulsgrej trots svärföräldrar i huset – en hederlig snabbis. Det var över snabbt men känslan lever jag på desto längre.