Dag 36 - Apati

Känner mig lite smått apatisk. Har inte kunnat gråta, är jag kall? Har det här gått så långt så jag inte längre klarar av att sörja? Senaste månaderna har jag brutit ihop och storgråtit, men när det är gjort så reser jag mig, stark igen att fortsätta.

Jag kan ju inte bara lägga mig ner och ge upp. Det går ju inte. Då kan man snacka om att inga barn blir gjorda.

Jag måste erkänna, att även om jag tycker att den sista veckan före BIM (beräknad icke mens) är skitjobbig och det tar ordentligt på psyket, så tar jag mig små stunder där jag njuter av att jag kan vara gravid. Oftast försöker jag tvinga bort de känslorna, stänga av dem eller bara ignorera dem. För jag vill inte hoppas för mycket. Men ibland sipprar de igenom mina barriärer. Speciellt tidigt om mornarna, då ligger jag och funderar mycket och kan lägga handen på magen och bara hänge mig. En liten låtsaslek. Mamma, pappa barn.

Och som alltid när sanningen slår en i ansiktet, så känns det tomt i hjärtat och tomt i magen. Och jag känner mig så otroligt ensam. Vi är två om detta, men smärtan känns på något sätt bara min. Även om sambon försöker trösta så är ensamheten så påtaglig ändå.

Jag berättade för mamma och pappa igår att de kan släppa tummarna för den här gången. Jag ser på dem att de inte riktigt vet hur de skall tackla mig. Eller den information jag ger dem. Det finns en osäkerhet i deras ögon. Men jag är glad att de vet, och de är ett stort stöd till mig ändå. Det har de alltid varit.

Nu vill jag i alla fall sova de närmaste nätterna. Vet inte när jag sov bra en hel natt senast. Vaknar ofta. Ligger vaken länge. Katten får i alla fall sällskap och är glad åt mina vakna stunder, då kryper hon tätt intill mig och kurrar. Undra när hon skall få en liten människa i huset som jagar runt henne för att få klappa och dra lite i svansen...