Dag 30 - Tro

Jag är inte direkt troende. Vad menar jag då med det? Jo, jag har mina bestämda åsikter om högre makter. Men jag ogillar mycket att det kyrkan "lär ut". Jag tror på att det finns någon där ute. Men denna någon kan inte råda över allt som sker. Det gör vi i största grad själva. Jag tror på att vi kommer hamna någon annanstans efter detta liv. Jag tror att det vi gör i det här livet spelar viss roll för vårt nästa.

Men nu tänker jag inte fördjupa mig i detta. Vad jag vill komma till är att det händer att jag ber på kvällarna. Inte särskilt ofta. Men ibland känner jag att det var längesedan jag skickade iväg en bön. Det är så jag känner, att man skickar en bön - en önskan om något som ligger utanför min egen kontroll. Jag ber om att våra nära och kära skall få vara friska. Och leva länge. När min pappa var sjuk bad jag ofta. Och jag har bett många gånger att vi skall lyckas med att bli gravida. Att vi skall orka och att vårt förhållande klarar den här kampens påfrestningar - inte minst mitt hormonstinna humör! När jag har kommit in i en kyrka, protestantisk eller katolsk spelar ingen roll, tänder jag ett ljus och sänder en stilla egoistisk bön om ett eget barn. Jag har till och med satt mig framför en helig bild av Madonnan i ett katolskt land vi besökte, och bad henne om hjälp.


Oavsett vad man tror så är det skönt att få den stunden av stillhet. Visst, man kan defintivit snacka om att gripa efter halmstrån, men samtidigt så är detta något jag inte kan råda över. Jag har ingen kontroll över detta. Därför hoppas jag att någon annan där ute kan ha något att säga till om. Och nu när jag känner mig så ensam och liten, som man gärna gör i slutet av cykeln, så kommer det små önskningar från lilla jag att få min allra högsta önskan uppfylld...