Julafton

Sambon och jag har ett upplägg sedan några år tillbaka, där vi firar jul tillsammans, vart annat år hos varandras föräldrar.

Så tack och lov, behövdes ingen diskussion om vart Liten skulle få fira sin första jul någonstans. Det är ändå 30 mil mellan våra föräldrahem, så det är inget man kan kombinera på samma dag direkt.

Iår var det så dags för min familj. Med två nytillskott - Liten och hans fyra månader äldre kusin. Tillsammans med den fyraåriga äldre kusinen utgjorde dem en bra grundkänsla för julen. För mig är julen framför allt en barnens högtid, och alla barnlösa år har gjort extra ont just vid julen. Och åren dessförinnan, när inga barn deltog i våra familjers julfirande, har det känts som något saknats.

Sambon var tomte, en riktigt bra tomte faktiskt. Dock såg han ut att komma direkt från ett fylleslagsmål, herregud vilken ful mask han hade! Liten reagerade inte så mycket på hans utseende, blev bara lite orolig i början för det blev sådant ståhej när tomten kom.

Liten fick en hel del julklappar, mestadels kläder och leksaker. Men han var mest intresserad av pappret och snörena! ;-) Men dagen efter lekte han med allting, fascinerades av alla ljud och blinkande lampor.

Det var en helt underbar julafton. Äntligen. Nu känns det fullkomligt. Jag förstår nu vad folk säger med att livet får en annan mening. Det har den verkligen fått.

Gott Nytt År!

Vet inte när jag får tid att gå in här igen, så för säkerhets skull så passar jag på att önska er alla ett

gott slut och ett gott nytt år!

Återkommer med ett inlägg om 2007. Men som ni säkert förstår har det här året varit det allra bästa i mitt liv. Och jag bara njuter. Vilket jag kommer att fortsätta med, hela nästa år. Hoppas jag.

Censurerad

Tja, jag skrev ett inlägg och svarade tre av personerna på en av Expressens artiklar. Inlägget togs sedan bort helt!

Förmodligen för att jag vägrade uppge min adress, den har inte Expressen med att göra. För så jävligt var ändå inte mitt svar, även om det osade ur öronen när jag skrev det.

Skit samma. Jag känner till verkligheten. De andra kan dra åt... ;-)

Tand på gång?

Liten har inte dregglat speciellt mycket som bebis. Förrän nu. Det rinner floder ur hans lilla mun och han har fått stora illröda märken på sidan av och nedanför halsen.

Så nu har hans duktiga mamma inhandlat tre stycken dreggellappar. Ser lite bussnyggt ut på honom.

Funderade efter en liten stund om han dregglat något idag och bestämde mig för att känna på tyget, efter att ha burit den i mindre än en timme. Dyngsur.

Fick höra idag att det mesta tyder på tänder när de dregglar så här mycket vid denna ålder. Det kan förklara att han höll på att gnaga sönder min knoge igår - han är stark min son!

Jädrans ungar

Vaknade klockan 05 imorses - av fyrverkerier och smällare. Mopeder som gasade sönder gatan och billarm som gick igång.

Var finns deras föräldrar???
Var finns respekten för andra???

Mera morrande

Och varför skulle samhället inte bekosta IVF:er? Vårt samhället grundar sig ändå på att vi är solidariska mot varandra. Vilket jag tycker är helt rätt. Att så många kommenterar Expressens artiklar med att vi inte ska använda skattepengar till att hjälpa barnlösa, det skrämmer mig.

Om inte samhället vore uppbyggt på det här sättet,

* Varför ska man kunna få göra aborter gratis? När jag gick i skolan på 90-talet och läste barnkunskap fick vi veta att en abort kostar samhället 20 000 kr.

* Operationer av fetma, lungor, hjärta etc. Varför ska vi betala för att folk inte kan sluta äta, dricka eller röka? Har man ställt till det för sig borde man väl få betala själva? Om jag aldrig blir sjuk, varför ska mina skattepengar gå till vården? Eller om jag aldrig drabbas av cancer, varför ska jag bidra till forskning?

* Bryter man benen i fjällen får man väl skylla sig själv? Hade Gud velat att vi skulle åka skidor hade väl våra fötter sett annorlunda ut?

* Släcka bränder... ja, har man glömt släcka sina ljus, varför ska jag betala för att brandkåren kommer och släcker branden? Nä, låt det brinna och sedan självdö.

* Om jag nu inte hade fått några barn - är det då rätt att jag ska behöva betala för att era barn går på dagis och skola?

* Ja, och det här med att Viagra går som läkemedel. Det är jag också med och betalar. *no comments*

Ja, ni förstår. Listan kan bli lång. Några fler saker vi kunde klarat oss utan om vi skippar solidariteten? Lägg en kommentar.

Linda Skugge ska hålla sin mun stängd

När man inte vet vad man pratar om tycker jag att man ska hålla sin mun väldigt stängd.

Det tycker jag att Linda Skugge ska göra.

Hon verkar tro att kvinnor vaknar en dag 30+ och bestämmer sig för att skaffa barn. Hon förstår inte att man försöker att skaffa barn i en jävla massa år innan man får någon hjälp. Innan man inser att något är fel och man söker hjälp. Hon inser inte att i vissa delar av det här landet har det förekommit så många som 7 års kö för att få landstingsfinansierad IVF.

Säg att man är 25+ när man börjar försöka. Man hamnar i utredningssvängen efter något år - en del försöker lite längre själva. Testar det ena och det andra. Hos väldigt många par hittar man inte ens en orsak till barnlösheten (en cirka en tredjedel av fallen). Till slut blir man uppsatt i kö för IVF. Eller så sparar man under en längre tid för att få ihop 30-50 000 kr (Linda kanske har det på kontot direkt?!) för att kringgå kön (eller om man redan har ett barn tidigare). Är det så jävla konstigt att de flesta av oss som gör IVF är 30+?

I Lindas värld så verkar man förstå med en gång den dagen man vaknar upp och vill ha barn om det kommer fungera normalt eller inte. Men vi andra lever inte i den världen. Vi lever i verkligheten.

Till er alla

Jag önskar er en underbart härlig jul!

Nästa år...

... ska jag vara klar med all julklappsinslagning när dagen före julafton inträffar.

Jag ska ALDRIG mer sitta uppe sent på kvällen och slå in julklappar.

Det säger jag varje år...

Orolig förnatt igår

Jag tappade räkningen på hur många gånger Liten vaknade igår kväll. Flera gånger var han jätteledsen och stora tårar rullade ner för kinderna. Vid tolv gav jag upp och la honom jämte mig i sängen, efter amning och näsdroppar (han var då helt igenslammad - därav oron?).

Sedan sov vi ända till halv fem innan det var dags för amning igen.

Hade funderingar på att lägga honom tidigare ikväll. Jag skulle börja med en halvtimme och sedan succesivt lägga tidigare, så att han skulle sova senast kl 20. Men så blev det inte. Liten var superpigg och hade sovit en kort stund vid 20. Istället så skrattade han och skrek medan pappa och farbror J busade med honom. Ammade honom vid 22 och därefter var han som vanligt pigg igen. Men jag la honom i sängen, och efter lite bus där och sedan lite gnäll så somnade han. Och han har faktiskt bara vaknat en gång bara.

Så nu undrar jag om jag istället lägger honom "för tidigt"?

Det är så svårt varje gång våra rutiner ändras, det tar en stund innan de nya sätter sig. Och knappt hinner de väl sättas innan de byts ut de också...

Förändringar

Rutinerna med Liten ändras ständigt.

Nu tänker jag främst på kvällsrutinen. Tidigare har han alltid somnat vid bröstet på kvällen och jag har sedan lagt honom, först i vår säng och senare i hans egna. När han vaknar för amning har jag flyttat över honom till vår säng.

Jag jublade när han började sova båda 6, 8 och 10 timmar utan att vakna. Men sedan blev det bakslag, för ungefär 2 månader sedan. Då började han vakna varje eller varannan timme. Åt och åt och åt.

För två veckor sedan har han nu börjat sova lite längre igen på natten, 4-6 timmar i stöten (samtidigt som han helt plötsligt äter mindre*). Men dessförinnan vaknar han redan efter 1-2 timmar, ofta får jag amma honom då. Därefter sover han sina 4-6 timmar.

Och nu vill han inte somna vid bröstet längre, jag har alltid ammat honom i soffan framför tv:n. Nu ska han istället leka en halvtimme innan jag lyckas söva honom med nappen.

Så från igår så har jag börjat med att gå upp i sovrummet med honom, ammar i vår säng och lägger honom sedan i sin säng. Det är inte alls populärt så det är en del tårar nu. Gråter han inte så sätter jag på mobilen, smeker honom på huvudet och pussar godnatt. Därefter går jag ut, sätter mig vid datorn i rummet jämte. Så fort han gråter (inte gnäller) så går jag in.

Men båda kvällarna slutar det med att jag häver ner mitt huvud mot hans och smeker huvudet eller ryggen. Ja, för han ligger alltid på sidan igen, nästan som i framstupa sidoläge. Han sluter ögonen direkt och pressar sitt huvud upp mot mitt så han ligger som i en båge.

Men nu förhoppningsvis så sover han en timme, eller kanske till och med sex. Klockan tre har varit standard nu ett tag för nattamningen.

Själv river jag i julkartonger, letar tomtekläder, julstrumpor samtidigt som jag tvättar, manglar och plockar rent allmänt.

* Ganska länge ammade jag honom en gång i timmen, båda brösten. Nu ammar jag varannan igen som innan tillväxtperioden, och oftast bara från ett bröst.

Två dagar kvar

till julafton och det är fortfarande en hel del att göra. Varit inne i stan i flera timmar, men fick inte uträttat speciellt mycket ändå.

Till råga på allt vaknade jag imorses klockan 04 av att jag höll på att kräkas i sömnen... Rusade upp på toaletten men det gick över, i alla fall det mest akuta. Somnade om efter en stund, men när jag vaknade var jag fortfarande ganska illamående och såg till att ha en plastpåse i närheten.

Var orolig hela förmiddagen för att jag fått vinterkräksjukan eller något annat. Jag som *peppar peppar* aldrig varit magsjuk. Men det blev bättre och bättre under dagen, men helt borta är det inte. Det känns som det gjorde för ganska exakt ett år sedan, som om jag vore gravid. Vilket jag vet att jag inte är nu.

Förhoppningsvis klarar vi oss. *håller tummarna* Det vore värsta mardrömmen att bli sjuk precis så nära inpå julen, när jag suttit och väntat på att få pengar för att få handla klart någon gång...

Snacka om hormoner #2

... när man höggravid blir idiotförklarad när man berättar att det är mysigt att höra ens partner snarka. "Det känns tryggt" kläckte jag kvittrande ur mig i våras. Jag som alltid annars har irriterats på hans snarkningar, helt plötsligt gillade jag dem.

Nu, utan några graviditetshormoner finns det inget som gör mig så galen på natten än att höra hans snarkningar...

Tätt intill

Så sover vi bäst, både jag och Liten. Tätt intill.

När jag lyft över Liten till oss, så lägger jag mig alltid tätt intill honom. Många gånger av rent praktisk nytta, för att förhindra att han ramlar över på mage, eftersom han ligger på sidan.

En del gånger har han varit orolig, men direkt när vi lägger oss så här så lugnar han ner sig på fem röda. Samma sak när han var skrikig efter senaste sprutan. Det är en otroligt skön känsla att kunna ge honom trygghet och att han visar tillbaka att jag gör rätt. Att det är vad han behöver. Att han får det han behöver.

Sedan är ju frågan - hjälpa eller stjälpa? Jag vill ju ge honom trygghet och stabilitet, lugna och sköna nätter. Men samtidigt vill jag inte vara en mamma som håller sitt barn intill sig för hårt och vägrar klippa navelsträngen.

Men så länge det känns bra för oss och det fungerar så gör vi så här. Jag sover otroligt avslappnat med honom intill mig, istället för att ligga och vänta på att han ska vakna så jag får amma och lyfta över honom. Men jag inser att det kommer snart en tid när vi väcker och stör honom, så att det blir oundvikligt att han ska sova i sin egna säng hela natten, och snart även i sitt rum.

Men när den dagen kommer, så kommer ändå alltid min säng att ha en plats för honom när han behöver den.

Datorhelvete

Min dator kraschade igår... Satt uppe till midnatt för att försöka få iordning på den. Fick hjälp att göra en recovery, men det innebar att jag förlorade allt installerat, alla mina mail, alla favoriter och alla filer som fanns under Mina dokument.

Som tur är sparar jag inte många filer under Mina dokument, så förlusten är inte så tung. Det mesta ligger på andra hårddiskar. Men det har tagit tid. Hela dagen idag har gått åt till detta, tid jag skulle använt för att jobba och pynta det sista inför julen. Och det var många program som skulle installeras om.

Något som gör mig riktigt arg är PS Elements. Har lag ner massor med timmar att tagga ca 2000 bilder. Och jag har skrivit över informationen till bilderna. Men nu när jag ska hämta det så har den tappat nästan alla taggar. Morr. Vet inte om jag orkar göra det en gång till. Jag förlorade nämligen ganska mycket när jag uppgraderad till version 5.0. Men jag hade ju inte trott att jag skulle krascha en så ny dator, för jag var på väg att göra en säkerhetskopia på allt, men ville bli klar med alla korten sedan Liten föddes. Och jag var så nära, hade bara 2-3 veckor kvar att gå igenom... Dubbel-morr.

Håravfall

Nu har det börjat. Jag tappar hår!

Kan man få hoppas och tro att det är de grå håren som ryker först?!

Snacka om hormoner #1

... man vet att man har massa lugn-och-ro hormoner när man lite lätt lyfter på ögonbrynet och konstaterar att det bara är 10 dagar till julafton och att nästan alla julklappar INTE är köpta, nästan INGA tomtar är framme, ingen en eller julgran köpt, det hade ju varit kul att baka lite julgodis, fixa ett julkort med Liten på eller se över julgranslådan.

*gäsp*

Mañana...

Urk...

Vaknade kl 02 inatt av att halsen var helt igensvullen och torr. Jag var visst inte alls på bättringsvägen. Gick upp och drack vatten, sköljde ner två alvedon.

Men jag har ingen feber eller annat, så det måste bara vara den där jäkla avfuktaren. Nåväl, Liten står ute och sover (är inne på sin fjärde (!) timme nu), och det är rejält fuktigt ute så han får en bra dos med det nu.

Liten ammades vid 03 och sedan som han ända till 08 igen! Helt underbart. Själv låg jag vaken (igen, för tredje natten) till halv fyra och tyckte väldigt synd om mig själv.

Otröstlig

Det blev problem igår kväll av sprutan. Vi hade varit på stan sent igår och Liten stod och sov i sin bilstol när vi kom hem.

Han vaknade vid halv åtta - varm, hungrig, täppt i näsan och alldeles till sig. Jag fick honom inte lugn till att ta bröstet eftersom han fick problem att andas då. Gav honom renässansdroppar i varje näsborre. Direkt löstes snoret upp och jag använde till Litens stora missnöje tops för att få ut några rejäla kråkor. Han var fortfarande otröstlig, men vad skulle jag göra? Jag visste ju att han var jättehungrig och om han ändå grät så kunde jag passa på att göra det lättare för honom att andas.

Han tog bröstet till slut i alla fall. Eller båda. Men sedan fortsatte det. Han skrek, grät och snyftade. Sambon och jag turades om och vi gjorde allt för att trösta honom. Vi bar på alla möjliga sätt och vis. Vyssjade. Sjöng. Buslekte. Vaggade med napp. Jag till och med satte honom i stolen och gav honom efterättspuré för första gången (mango) och han tystande faktiskt en stund*. Tills jag skulle torka av honom handen som åkte in i munnen... Då började det igen.

Vid nio tog jag honom in i gästrummet som vi har på nedervåningen och la mig ner med honom tätt intill. Han tystnade direkt. Han blundade och bara låg där. Sög på nappen och andades väldigt häftigt. Länge. Efter en lång stund började han andas djupa långa avslappnande andetag. Då slappnade jag också av och somnade.

Men han vaknade igen efter en timme, och då började det om. Men nu passade jag på att byta blöja och sätta på pyjamas. Lyckades amma och han somnade om igen när jag la mig tätt intill igen. Hade inga som helst planer på att lägga över honom i hans säng inatt, han behövde få känna trygghet. Upprepade vid halv tolv igen, och sedan sov han till klockan tre.

Idag har det inte märkts något på honom direkt. Lite gnällig kanske, genom att han inte velat sysselsätta sig för länge med samma sak under förmiddagen. Men annars har han skrattat och varit den buskillen han brukar vara. Fick ju aldrig gett honom några näsdroppar igår, inte fått några idag heller.

*Han älskar matleken.

BVC-Besök 5 månader

Så är det redan dags igen för kontroll. Och spruta nr 2.

Jag kände mig olustig redan när jag gjorde iordning honom för att åka, för att jag visste att han kommer bli arg och ledsen på grund av sprutan. Att hans egen MAMMA tillåter någon att göra honom illa. Löjligt, jag vet. Men så kändes det. Och sprutan är ju faktiskt i förebyggande syfte. Men ändå.

Men det gick bättre än förra gången att ta sprutan. Jag var mer förberedd och hade petat in både napp och roade honom med en favoritleksak. Han blev visserligen både arg och ledsen, men det gick över snabbt den här gången.

Berättade för BVC-sköterskan att jag läste om nattskräck (hade aldrig hört talas om det innan) för några veckor sedan. Och när jag läste om symptomen så stämde det såväl in på Litens beteende som han haft 2-4 gånger eller vad det kan vara. Jag har bloggat om det tidigare, att han vaknat panikslagen och varit helt otröstlig. Fast i artikeln talade man aldrig om att så här små barn kan få det, men enligt BVC-sköterskan kan det mycket väl ha varit det eftersom man inte vet så mycket om det. Vad man vet är att mycket små barn drömmer mardrömmar, speciellt när de har fått många nya intryck under dagen som gått. Ska gå tillbaka och se vad jag kan hitta för information om dessa dagar, om vi gjorde något speciellt. Första gången var han runt fem veckor gammal. Men det känns skönt att ha fått en trolig förklaring på något vi inte förstod oss på.

Vi pratade även en del om mat och sömn. Liten sover ju numera ca 40-60 min inne per tillfälle (3 ggr per dag), medan om jag lägger honom ute kan han sova 3-4 timmar. Han verkar inte må dåligt av något av det, dvs får för mycket eller för litet sömn. Sedan har jag inte vågat ha honom ute pga täppan heller. Men BVC-sköterskan tyckte gott att vi kunde ha honom ute så att han fick sova mer och det var ingen fara om han var täppt i näsan, snarare tvärtom.

Och angående täppan som bara blivit värre på honom, så blev vi rådda att ge Nezeril inför natten. Höja kudden (redan gjort) och så ska det gärna vara FUKTIG luft! Tjena, så bra då att vi har en avfuktare igång (visserligen inte i sovrummet men ändå). Renässansdropparna kan vi ge hur många gånger som helst på dagen. Så vi ska testa med Nezeril ikväll.

Själv tog jag Otrivin imorses och det känns som att mina halsproblem är borta!

Förresten så sträckte Liten upp armarna mot mig idag och visade tydligt att han ville jag skulle ta upp honom! Första gången! Och sedan ligger han och tittar på mig på morgonen och väntar på att jag ska vakna och titta på honom... :-D

5 MÅNADER / 22 veckor
Vikt: 7 220 gr (6 435 gr)
Längd: 66 cm (64 cm)
Huvud: 45 cm (43,5 cm)

Lucia

Idag har Liten fått följa med mig till jobbet för sitt första Luciafirande. Han var väldigt intresserad av människorna runt omkring, det fanns gott om sådana. Både genom att det var många som deltog i firandet, men också många kollegor som kom fram och hälsade och pratade lite. Brinnande ljus stod också högt på listan.

För en gångs skull hade jag en nöjd och glad bebis på jobbet. Han har ju alltid varit ledsen och missnöjd där, kanske känt av att mamma varit stressad. Flera där tror ju att han alltid skriker, och så är det ju inte alls. Visst skrek han mycket i början, speciellt på kvällarna. Men inte sedan.

Idag visade han tydligt två saker - att han blev rädd för en del män och att han blev blyg och vände bort huvudet mot mot och borrade ner sitt ansikte i min axel.

För övrigt har jag sovit dåligt inatt. Legat vaken efter nattamningen utan att kunnat somna om. Halsen känns dessutom värre.

För övrigt, mera, så gick det bra med Liten på sambons julfest igår. De kom hem efter att ha varit borta i ganska exakt 2 timmar, Liten hade kinkat lite men det var nog för att det var för varmt för honom.

Ensam hemma...

Känns jättekonstigt. Är hemma själv. Sambon tog med Liten till sitt jobbs julfest och ska vara borta i två timmar. Det har gått en timme nu.

Känslan är helskum.

Men jag tar tillfället iakt och jobbar vrålhög musik strömmar ut från datorns högtalare. Men är man knäpp när man hör barnskrik hela tiden?! Jag vänder mig hela tiden om mot dörren och förväntar mig se sambon där med en skrikande Liten, och som irriterat undrar om jag inte kan ”sänka den där skitmusiken”.

Jösses. Vad man är paranoid…

Telefonsamtal med MVC

Har pratat med en barnmorska på MVC idag. Kan inte säga att jag blev klokare.

Jag berättade att jag hade haft rejält ont i några dagar nu. Och att jag haft värk länge tidigare, som berodde på den snabba förlossningen.

Värken kunde bero på att jag precis fått mens, att det är svullet och extra känsligt. Jag ska avvakta några dagar, göra knipövningar och sedan kontakta Gyn för rådgivning.

5 månader

Liten har redan hunnit bli 5 månader!

Hipp hipp hurra!

Satt och tittade på honom, vi satt båda på golvet. Tittade in i hans gråblå ögon och han stirrade djupt in i mina med ett leende på läpparna.

Det är faktiskt så jag fortfarande inte kan fatta att det här är sant. Och vilken tur vi har haft med allt. Just nu känns det lite räckmackigt faktiskt.

Men det är ju med en viss sorg som jag nu räknar ner antalet månader som är kvar att amma. Bara en månad kvar med helamning. Jag hoppas att jag kan få amma morgon och kväll fortsättningsvis också. Jag älskar att amma, jag har hela livet på mig att dricka vin.

Mens

Idag kom mensen till slut. En cykel på 31 dagar blev det.

Jag har fortfarande väldigt ont i bäckenbotten, ska ringa till MVC imorgon.

Vaknade imorses och kände mig som att Sahara flyttat in i min mun. Vi har en fuktskada här, så nu står en avfuktare och suger ut allt luft i huset känns det som. Jag har fått problem med hals och näsa på grund av den och jag inbillar mig att Litens täppa blivit värre också.

Och den ska stå på, dygnet runt, i 14 dagar...

Värk och trötthet

Jag har idag fått en sådan grymmevärk i bäckenbotten. Det har snart gått fem månader sedan förlossningen, borde inte jag vara återställd då? Har varit borta hela dagen och fick värk på den tidiga kvällen - när jag kom hem har jag haft så ont att jag varit tvungen att sitta, klarade inte av att bära på Liten och samtidigt stå upp.

Mensen har konstigt nog inte dykt upp än, borde kommit senast idag. Känns som en besvikelse att den inte kom i lördags, det känns redan som att ta ut besvikelsen i förskott på att min kropp inte kommer att komma igång och fungera normalt.

Sista tiden har jag också varit grymt trött. I helgen somnade vi tidigt och sov länge, men jag är fortfarande som en död när jag vaknar, oavsett på natten för amning eller på morgonen för att stiga upp. Liten har ju börjat att vakna oftare igen sista månaden, jag som vande mig vid att han kunde sova 6-8 timmar på raken.

Det blev lite missräkning med Litens sovande idag, så han sov i vagnen 19-20, men han somnade ändå ca 30-60 min senare än vanligt, hade befarat att det skulle vara ännu senare. Så nu har jag precis lagt över honom i hans säng, och jag tänker följa efter, nåväl, ner i min säng iaf.

Natt på er!

Preventivmedel

Sambon och jag bestämde ju oss för två månader sedan att vi inte skulle ha något preventivmedel när vi skulle återuppta vårt sexliv. Ett syskon önskar vi mer än gärna till Liten, och "händer det" så är det bara kul. Och billigt. ;-)

Men nu har jag funderat mycket på det här. Jag vill inte bli gravid nu. Jag längtar visserligen efter att få vara det igen, att få känna denna fantastiska känsla av något som växer i en. Men det vore fulltsändigt orätt mot Liten att bli gravid snart igen.

Jag vill njuta av min son som jag längtat så efter. Jag ville inte ha en ny mage igen att gå upp i, eller ett litet krävande barn. Tids nog, men inte riktigt än.

Det innebär att jag är orolig inför den omvända psykologin. Att varje månad vara orolig för att ha blivit med barn. Hur rimmar det med fyra års sorg vid varje cykels slut?

Samtidigt känns det förmätet av mig att ens tro att jag kan bli gravid igen. Å andra sidan vill vi inte förlora massa tid på meningslöst försökande heller. Och det skulle vara hur häftigt som helst att älska för att bli gravida och sedan lyckas. Själva. Utan alla dessa människor i vita rockar.

Det kommer tids nog. Just nu ligger föremålet för vår kärlek och dyrkan och sussar så gott i sin säng, i sina nya lakan för dagen. Om några timmar kommer han vakna och flyttas över till mamma, där vi sover tätt intill. Såvida han sover bättre inatt vill säga.

Jag vill få igång min menscykel ordentligt. Sedan kommer jag nog att ringa och be att få insatt en kopparspiral. Men först vill jag veta hur min mens är nu och om jag fortfarande får dras med all värk. Åtminstone vill jag vara skyddad under den perioden som jag fortfarande är mammaledig. Kanske kan man ta bort den till sommaren eller om max ett år.

I vilket fall tänker jag inte ta några hormoner. Åtminstone inte i syfte att förhindra mig att bli gravid.

Täppt i näsan

Igår morses märkte jag att Liten var täppt i näsan när jag ammade honom, han ville inte alls ligga kvar efteråt och gosa som vanligt. Men täppan försvann under dagen.

Igår kväll vaknar han vid 23 och är jätteledsen och gråter. Stora tårar rullar ner för kinden. Han är återigen täppt i näsan och det går inte att sova för honom, så jag letar fram både näs-fridan och näsdroppar. Som vi aldrig använt innan.

Nu är det så att min son hatar när man pillar honom i näsan. Han blir fullständigt vansinnig. Direkt. Så näs-fridan fick jag strunta i ganska så snart. Men innan jag ens han komma till hans näsa med dropparna skrek han något som förfärligt grymt att jag började gråta. Att behöva utsätta sitt barn för det här, tvinga fast hans huvud för att få in en ynkla liten droppe.

Nåväl, det gick till slut. Jag kunde inte hålla honom mig nära nog efteråt. Han snyftade och snyftade. Sambon tog honom en liten stund och det dröjde inte många sekunder innan han skrattade mot mig. Minnet av vad jag gjorde var som bortblåst. Likadant med hans täppa. Klockan var nu midnatt och vi somnade faktiskt nästan med en gång vi lade oss igen, men den här gången la jag inte Liten i hans säng, utan jämte mig, på en förhöjd huvudkudde.

Imorses vaknade vi först vid halv tio! Ammade vid 05, och sedan har vi somnat om igen. Liten var då återigen täppt, och den här gången gick det smidigare att ge honom en droppe, lurade honom lite medan han låg och tittade på ljuset i fönstret.

Täppan är borta igen. Vet inte om det är någon förkylning på gång, för han är inte snorig över huvudtaget. Det är bara igenslammat långt in i näsan.

Ett bad ikväll kommer nog göra susen hoppas jag, så sover han säkert jättebra ikväll.

Slutar misshandla min blogg

Jag är förvånad att så många fortfarande kommer hit efter min snart 5 månader långa misshandel. Men nu får det vara slut, annars har jag ingen läsare kvar. Hur kul är det att önska er god jul i februari?!?!

Jag kommer att börja publicera direkt nu, men meddelar när jag uppdaterat det gamla om det finns någon som är intresserad. Främst gör jag det för min egen skull.

Tack för att ni står ut med mig.

Mensig

På kvällen när jag gick hem från vännen T började det värka i magen lite smått. Funderar om mensen kommer några dagar tidigare? Först hade jag hoppats att jag skulle slippa den nu när jag ammat så mycket, men eftersom jag hade en dunder ägglossning för två veckor sedan så lär den ju komma som ett brev på posten.

Vi får se, på lördag ska den komma om det är 28 dagars cykel, fast jag brukar ju alltid ha 30 dagar.

Och jag kan slå vad, att innan sommaren så är jag och vännen T synkade igen i våra cykler. Av någon konstig anledning, trots behandlingar, uppehåll i behandlingar och missfall så hamnar vi alltid i fas med varandra. Min son var beräknad till den 11 juli, hennes dotter nästan exakt en månad senare.

Litens dop

En underbar son.
En underbar pappa.
En underbar präst.
Två underbara faddrar.
En underbar kyrka och underbar ceremoni.
Underbart kalas.

Är det då konstigt att jag idag, dagen efter, är fullständigt lycklig? Eller helt slut…. :-D

Vi velade ju lite fram och tillbaka om vi skulle ha dop eller inte. Till en början diskuterade vi det inte ens. Sedan började alla fråga femtioelva gånger när dopet ska vara och inte om vi ska dop. Och bjöd in sig själva… ;-)

I början på oktober lossnade det. Vi hittade en form som skulle fungera för oss – en speciell kyrka och en speciell präst. Kyrkan bokades men prästen avböjde… och efter några turer fick vi äntligen en präst. Som visade sig vara helt underbar! Vi hade då hunnit diskutera både katolskt dop, byta datum, byta kyrka eller namncermoni. Men inget av dem alternativen kändes bra (allra minst den barska katolska prästen som ville kalla in sambon på förhör…).

Jag har hållit i den mesta planeringen. Provbakat. Fixat inbjudningskort och program. Bokat. Beställt. Lyssnat på sånger. Dessutom är det advent, så i veckan fick jag julstäda huset, fram med adventsakerna, och förbereda för huset fullt med gäster.

I fredags när jag slöt ögonen efter all stress så snurrade huvudet. Precis som när man går och lägger sig efter en fest och inte alls tycker att man är onykter. Men direkt när man sluter dem snurrar det till och man måste panikartat öppna ögonen för att kontrollera att världen står stilla.

När vi kom hem igår så var vi trötta hela högen. Men jag är så glad och lycklig för att vi ändå gjorde precis så här till slut. Det blev mer lyckat än jag vågade hoppas på. Att få stå där framme i kyrkan med 40 av våra närmaste släktingar och vänner, efter den här långa kampen. Det var obeskrivligt. Det är en stor klump i mitt bröst när jag tänker på det.

Jag är så tacksam för alla som kom och som gjorde detta till en underbar fest, Litens allra första. Många körde 50-60 mil (t&r) för att delta. När man står där så inser vi plötsligt hur viktig vår son redan är. För fler än bara oss. Där sitter stolta mor-och farföräldrar med tårar i ögonen. Mostrar och farbror. Min farmor, mormor och morfar som fått uppleva detta med oss. Vännerna T och A som stöttat, tröstat och glatts med alla upp- och nergångar. Och övriga släktingar som firar med oss.

Jag vet inte hur många gånger jag tackade prästen igår. Eller tackade och kramade alla deltagare. Det känns som att det här inlägget hade kunnat bli hur långt som helst. Av tacksamhet och lycka. Med två tårar i ögonvråna.

Själva dopceremonin höll vi i en gammal kyrka, helt perfekt för mig och sambon, då vi delar ett brinnande intresse för historia, och älskar att titta på gamla kyrkor, ruiner etc. Faddrar var min syster och sambons bror. Sambon läste föräldrabönen och jag dikten ”När du sover” – den är helt underbar och stämmer in fullständigt på vad jag känner av att ha Liten sovandes jämte mig, tätt intill på nätterna. En vän till sambon sjöng ”Stilla Natt”, ”Sparvöga” och ”Tryggare kan ingen vara”. Helt underbart det också…

Efter ceremonin bjöd vi på lättare lunch, fika och tårta. Liten fick jättemycket fina presenter, det kändes som de aldrig tog slut… Jag ska ta kort och dokumentera allt till honom, så att han har det när han blir äldre. Själv blev mina dopsaker stulna när jag var liten, därför är det viktigt för mig, att även om han inte har sakerna kvar när han blir äldre ska ha få veta vad han fick och av vem.

Och Liten? Han var helt underbar. Jag befarade att det skulle sluta i kaos pga av övertrötthet – tiden i kyrkan stämde inte alls med hans nuvarande sovvanor. Han fick kanske 10-20 min sömn under förmiddagen. Han tittade vaket i kyrkan och pratade och skrattade åt prästen. Tittade uppmärksammat åt det håll varifrån pianot och sången kom ifrån. Lekte och sög på sina små ljusblå snören, i pappas dopklänning som farmor en gång sytt. Vi hann till och med ett varv runt och hälsa på alla under kalaset efteråt innan Liten slocknade i sin bilstol och sov där mitt i allt sorl.

Liten och jag somnade vid 21-tiden igår kväll. Helt slut. Och Liten som sovit så krattigt nu sistone sov faktiskt i 6 timmar innan han vaknade för mat. Inatt sov han jämte mig, hela natten lång. Vaknade vid 05 och 07 för mat igen, somnade direkt om. Jag fick också sovit mycket, men det känns som jag behöver sova mer. Låg vaken inatt efter amningen och funderade på om fler än vännen T fick en sten i maten från salladsbladen…

Åh, just nu känns livet verkligen på topp. Hjärtat sväller över när jag ser på Liten. Jag är så stolt över honom och över alla komplimanger han fick igår. Över hur söt han är, att han skrattar och är vaket med. Att han var en fröjd att se på i kyrkan.

Min son.

Ingen mens nu heller

Jag som var så säker på igår att mensen var på gång. Inte en droppe har kommit. På förmiddagen idag hade jag lite känningar, men det försvann.

Mysko.

Ev präst på gång...

Sambon ringde Katolska Kyrkan, eftersom han är katolik genom sin mamma. Men där hittade de honom inte, trots att han är döpt en gång i katolska kyrkan.

Prästen var oerhört barsk och krävde ett möte med sambon för att denne ska gå med i Katolska kyrkan. Sedan kunde vi diskutera dop.

Eh, det här känns helt fel...

Präst efterlyses!

Nu har vi ringt runt till både vår nuvarande församling och den förra vi tillhörde. Inte en enda präst kan ställa upp och döpa Liten, det verkar inte bara vara dagen det är fel på utan hela månaden.

Vi ville ju så gärna döpa Första Advent.

Och ärligt talat känns det som väldigt svalt intresse. Jag trodde att präster var präster för sitt kall och såg det som en ära att bli ombedd för ett dop (av bekanta). Istället ska allt vara så krångligt och de måste ta ledigt en vardag för att jobba helg.

Ett dop tar 30 minuter. Med resa och ombyta max en timme.

Besvikna.

Trött och ledsen

Liten har skrikigt mycket idag. Han har vägrat sova och har varit rejält ilsk i perioder, blandat med lek och skratt.

Nu på kvällen vägrar han ta bröstet, han är för förbannad för det. Han bara skriker och skriker och vi turas om att bära runt på honom. Efter en timme lyckas vi äntligen få honom att ta ersättningen. Då börjar sambon anklaga mig, då Liten girigt suger i sig flaskans innehåll. Har jag ätit lunch? Har jag druckit tillräckligt? Har jag ammat honom över huvudtaget idag?

När jag säger att jag visst ätit lunch så säger han att jag ljuger. Jag har ätit fem smörgåsar till frukost. Jag har ätit en stor portion med ris och fiskgratäng till lunch. Jag har druckit flera glas med saft, vatten och juice. Jag har ammat honom i princip varje timme och JAG VET hur min unge ser ut när han har ammats och är nöjd.

Morr.

Men nu kommer den

Jag fick faktiskt aldrig mensen ändå häromdagen. Men jag är helt säker på det nu. Jag har börjat få mensvärk. Så nu kommer den istället, 5 dagar efter blödningen.

Och det stämmer även överens för jag hade en ganska jobbig pickande värk på vänster äggstock, för cirka två veckor sedan.

Fan för mensen. Men samtidigt är jag fruktansvärt nyfiken för hur jag fungerar nu.

Det tog inte längre tid

De tog inte längre tid än 3 månader.

Nu på morgonen kunde jag konstatera att jag nog fått min mens tillbaka. Fan. Jag trodde jag skulle slippa eländet åtminstone fram till jul.

Mens för mig är bara negativa minnen och så kommer det alltid att förbli. Även de månaderna vi inte aktivt försöker bli gravida kommer alltid att medföra dessa känslor.

Kan ju konstatera att den där djävulska mensvärken jag brukar ha har uteblivit. Jag kände lite svagt drag igår, men reagerade inte på det för så har det varit till och från.

Så nu måste vi diskutera. Preventivmedel och syskonförsök. Vi som inte ens är i närheten av att ha sex igen...

Nytt personbästa igen!

Liten sov inatt nästan 10 timmar!!! Närmare 9 timmar och 40 minuter. Från 20:10 till 05:50.

Nu har han för första gången sovit en hel natt!

Helt jävla underbart!

;-D

Rekord!

Liten sov inatt 8 TIMMAR!

20:30 till 04:30!

Helt underbart!

Mera om magknipen - fibrer/fullkorn

Liten har ju fått Minifom ganska ofta på sistone. Och den hjälper verkligen när han får den. Magknipen kommer nämligen när han får bröstmjölken i magen, vilket innebär att han skriker mycket vid bröstet.

Jag har testat att utesluta många saker. Mjölk. Ost. Yoghurt (m musli). Glass. Lök. Ingen stark mat alls. Inget kaffe eller te. Ingen potatis. etc

Nu i helgen köpte jag riktigt mörkt bröd, och Liten fick jätteont. Så jag frågade BVC-sköterskan idag om det kunde vara fibrerna som gör det. Hon hade inte hört talas om det, men sa att jag skulle testa. Så det bar av till affären sedan för att köpa massa ljust bröd. När han fick ont från youghurt och muslin så trodde jag ju att det var yoghurtens fel.

När han ska bajsa trycker han på för kung och fosterland och blir alldeles röd i ansiktet. Och han bajsar ca en gång var 6-9 dag. Så hans mage är rätt så trög.

Ska bli intressant att se om jag har rätt. För nu måste det bara bli bättre.

Mammaträff nr 2 och föräldraledighet och barnvakt

Idag hade vi en psykolog på besök. Vi pratade en del om anknytning och om uppdelad föräldraledighet. Baserat på det hon sa, så känns det som att jag och sambon ska ändra lite i våra planer.

Jag går hemma våren ut. Sedan är vi långlediga båda två hela sommaren och sedan börjar jag jobba heltid efter semestern, då tar sambon vid och är hemma hela hösten. På det sättet slipper Liten få för stora förändringar på en och samma gång.

Sambon ville nämligen från början "bara" vara hemma sina 60 dagar. Men det tog inte lång tid innan han ändrade sig. Innan Liten föddes skulle sambon vara hemma 2 dagar i veckan i några månader. Ganska så snart efter han föddes, vi pratar bara några få dagar efteråt, ville han vara hemma på heltid.

Jag tyckte att heltid 2 månader, där jag har semester under en månad, är för lite tid för honom. Han kommer att ångra sig sedan. För en vecka sedan anmälde vi Liten till barnomsorg, med start 1 augusti nästa år. I helgen ändrade vi oss och sambon vill vara hemma i ett halvår på heltid. Så barnomsorgen ska flyttas ett halvår och jag har ändrat min fp.

En annan sak som poängterades väldans mycket var det här med barnvakter. Att nu har vi varit mamma och pappa så länge att vi måste tänka på oss själva och fixa en barnvakt, för middag, bio eller sex.

Sällan. Där är jag och sambon överens. Vi har nada behov av barnvakt. Vi har varit tillsammans i tolv år och gjort en massa saker innan. Vi har kämpat i flera år för Liten. Inte fasiken vill vi lämna bort honom redan efter tre månader för att göra sådant vi haft tolv år på oss att göra?! Det är säkert annorlunda för de som har barn innan eller inte varit tillsammans speciellt länge. Vårt behov är att göra saker tillsammans som en familj, något varit oss förvägrat under så lång tid. Det innebär att vi försöker att ha ett någorlunda socialt liv där vi anpassar oss efter varandra.

Så kanske kanske, ska Liten få se fotboll senare i höst. Vi får se. Annars stannar mamma hemma och ser det på tv.

Sällsynt företeelse

Ikväll har pappan, Liten och jag varit på långpromenad. Det har varit jättefint väder idag, men nu när solen gick ner blev det riktigt kallt. Men det var underbart att komma ut och röra lite på sig, speciellt ihop med pappan också.

Tyvärr händer det alldeles för sällan. Det är nog bara tredje gången eller så vi går ihop här i byn.

Det bästa jag vet

Är att ligga jämte Liten i sängen och bara titta. Jag kan ligga där och beundra honom hur länge som helst.

På kvällen har han somnat i vår säng när jag går och lägger mig. Ligger och tittar på hans ansikte, de långa ögonfransarna och den söta lilla näsan. Ser hans jämna andetag.

På morgonen är det fullt av liv i ögonen och han sprattlar runt i sängen. Vi busar, ylar mot taket och jag belönas av massor med leenden. Bästa stunden på hela dagen.

Mysdag med myskille

Idag har pappan varit bortrest på konferens. Så vi har myst själva. På förmiddagen skrattade han med ljud inte mindre än tre gånger!!! Har ju knappt gjort det 1 gång i veckan innan ju!

Hälsade på mina föräldrar. Där fick Liten titta på fotboll på tv med morfar vilket han gillade - hela sittern gungade febrillt av hans rörelser! Höjde sittern till mellanläget nu och helt plötsligt blev Liten intresserad av leksakerna som sitter på!

På kvällen badade vi länge ihop. Mysigt!

Under förmiddagen sov han lite i min famn, vilket fortsatte under kvällen i över två timmar. Han snuttar i en timme och dåsar emellan innan han somnar in för natten.

Utvecklingsfas 12 veckor

Det är lite svårt det där med utvecklingsfaserna. En del saker tycker jag han är tidig med, andra lite senare.

Han vill ha bröstet ofta och är lite klängig - vill inte sitta för sig själv utan vill sitta med mig. Han sitter gärna i mitt knä, något som var helt otänkbart för mindre än två veckor sedan. Jag har börjat nu med att avsluta min frukost med honom i knät, vilket han verkar gilla att få sitta med oss vid bordet. Men han tittar mycket intresserat på oss vad vi gör, antingen från sittern eller någons knä.

Börjar somna tidigare på kvällen, redan vi 20 nu, vilket vi inte varit beredda på då vi brukar byta om på honom för kvällen då. Istället har jag fått göra det bytet på natten när han vaknar för första amningen.

Han ler otroligt mycket och charmar fullständigt sönder mamma, speciellt kvällstid. Fortfarande magont och gråter av gaserna (pruttar mycket när han har ont).

Han visar sedan tre veckor tillbaka när han blir glad över något, genom att sprattla till, t ex i babysittern, och spärrar upp ögonen och gapar med munnen - ser rejält busig ut! Visar samma när jag ska ta upp honom eller när han tror att jag ska ta upp honom (t ex bara lutar mig över honom). I sittern har han nu börjat med att "trycka på-låta" (som han skulle bajsa men ändå inte...) och spänner ut benen rakt ut.

Han är inte intresserad av sitt babygym. Inte heller tycker jag att han vänder sig om, efter varifrån ljudet kommer, så mycket än. Fungerar inte helt med att dra upp honom till stående eller sittande än.

Han kan sluta gråta när han vaknar på dagen då jag kommer fram och pratar med honom och tar upp honom. Men inte alltid. Och vill inte ha nappen så ofta som innan och jollrar mindre.

Tillväxtperiod 3 månader

Det är inget snack om saken, Liten är i ännu en tillväxtperiod. Han har sedan i måndags eftermiddag velat ha mat jämt. Konstant. Hela tiden. Han är som en igel på bröstet, och sover helst med bröstvårtan i munnen så han kan ta sig en slurp halvt i sömnen, för att åter somna in i sin dvala.

Kollade upp när nästa tillväxtperiod är, och där stod det - runt tre månader.

Andra gången som bröstvårtorna är ömma sedan förlossningen. Ibland känns de som de är typ flera centimeter långa, utdragna och såriga. Men så tittar jag på dem och de ser ut som vanligt. Men för säkerhets skull har jag tagit fram bröstvårtskrämen igen - jag kan verkligen rekommendera Medelas kräm.

Han verkar dock ganska lugn, somnar nu ofta vid bröstet, ibland dåsar han bara till en kortare stund, eller som igår då han somnar för natten i min famn. Igår ville han hela tiden vara hos mig, ville inte leka själv eller sitta en längre stund i babysittern. Idag har det varit tvärtom, så han har suttit i sittern både när jag åt frukost och duschade, och tittade på fotboll på tv:n medan jag åt lunch. Han har lekt lite med sina nycklar, men mest intressantast för honom har varit att försöka trycka in näven så långt det går i munnen... samtidigt som han mmmm:ar hur gott det är! :-D

Blöjbyte

Jag har hela tiden fått skjuta fram blöjbytet. Han brukar ju vakna vid 01-02, och det är då jag brukar göra det nattliga bytet. Men så började blöjan vara torr.

Så jag sköt fram det till 03-04. Sedan började den vara torr då också. Så jag sköt fram det igen. Nu gör jag bytet vid 06 och inte ens då är den speciellt kissig. Dessutom gråter han förtvivlat när jag byter (fungerar inte inte amma-byta-amma längre). Ändå får jag dåligt samvete för att jag inte byter.

Och tänk om han behöver ett byte en natt. Och så har jag vant av honom att få ett blöjbyte nattetid.

Ah, det är väl bara en släng av det vanliga dåliga-mamma-samvetet. Det finns ju barn som sover hela nätterna ju utan att få ens möjlighet för ett byte. Såvida de inte väcks då förstås.

Mammaträff nr 1

Revansch!

Idag var det dags för första föräldraträffen på BVC. Jag har sett fram emot det länge, det skulle bli intressant att få träffa andra mammor härifrån byn. Något både jag och sambon pratat om sedan barnlöshetstiden - att förhoppningsvis utöka sin umgängeskrets eftersom vi inte kände någon här*.

Men jag blev besviken. Alla kände redan någon där så jag kände mig utanför direkt. Tre av dem hade redan barn sedan innan, det gör det lite svårare att känna igen sig i dem - de har ju gjort detta innan. Men det är några träffar kvar, så jag har inte gett upp om att detta ska bli annat än bra.

Vännen T och Vännen S har hamnat i två andra grupper, ska bli intressant att höra hur de upplevde det. Men vi har ju redan kontakt och ska förhoppningvis fika ihop nästa vecka.

Just det ja, revansch undrar ni säkert med ett frågetecken. Jo, jag tänkte på det misslyckade fikat häromveckan i Göteborg, då allt gick åt skogen och Liten inte alls var med på noterna. Idag var han nog den mest exemplariska ungen av dem alla! Han log och skrattade i början, var väldigt intresserad av en liten tjej vid sidan av honom. Sedan satt han lugnt i mitt knä och lekte lite med sina leksaksnycklar. När han började visa tendens till kinkighet, då la jag honom till bröstet och han tog det direkt utan problem**. Och sedan hade han den goda smaken att somna vid bröstet - jag lyfte upp honom så att han låg med magen på min bröstkorg - där han sov ända till träffen var slut! Jag var så stolt över honom!!! :-D Och lättad...

Temat idag var barn och säkerhet. Visst har vi varit noga med det vi har valt, att det skall vara säkert. Bilbarnstol, babysitter, barnvagn, säng, skötbord, leksaker etc. Många saker känns självklara. Men det som fick mig orolig var att om Liten sätter i halsen eller ätit något farligt (längre fram).

Idag är det ju ingen större fara när de sätter i halsen eller kräks, de har bra skyddsmekanismer för detta. Men sedan... Jag kände att jag har glömt sådana saker som man fått utbildning på med första hjälpen och HLR. Men men, jag ska inte ta ut problemen i förskott.

Men är det någon vits med att skrämma upp oss?

* Nu har vi ju vännen T och hennes familj, och vännen S som jag träffade på BVC i somras.
** Det har varit svårt många gånger att amma honom utanför hemmet, speciellt om det är ljust, och det är lite rörigt runtomkring (pratigt).

Utveckling

Sambons föräldrar har varit hos oss i helgen och fått ta del av Litens utveckling.

Liten blir mer och mer duktig att sitta i mitt knä, t ex vid matbordet. Han tittar sig nyfiket omkring på de andra runt oss och trivs bra.

Han sover fortfarande oroligt och ligger en bra stund efter nattamningarna och sparkas och fäktas en stund innan han kommer till ro att somna igen. Han fäktas även en hel del i babysittern på dagarna, han har en otroligt busig och galen min när han gör det och sittern hoppar upp och ner hela tiden.

Han gillar sin prasselbok och idag griper han tag om den med båda händerna för första gången, vrider och tittar på den.

I vanlig fall sover han inte mer än 30-45 min i 2-3 omgångar under dagen. Men igår sover han inte mindre än tre timmar ute i vagnen.

Liten har haft rejäla magknip i helgen och fått Minifom. Lyckades lugna honom igår kväll med att ha honom på min bröstkorg, då utstötte han små belåtna läten... Vid sängdags somnade han tätt intill mig. Tror att han även har stort behov av närhet, kanske för att det inte är som det brukar vara nu när vi har nattgäster. Men för första gången har jag fått ge honom Minifom under natten. Han har aldrig haft magknip nattetid innan natten till idag. Vi sov hela natten tätt intill och han somnade till och med om efter varje amning utan att ligga och fäktas en stund efteråt. Vaknade för amning med intervaller om 2½ timme hela natten. Efter en lugn dag utan magknip så får både jag och Liten det på kvällen...

Premiär idag med BB-selen och Liten framåtvänd. Det gick väldigt bra, helt över förväntan faktiskt.

Barnrummet

Ni som har hängt med ett tag vet hur besviken jag var över att barnrummet inte han bli klart, pga av diverse olika saker. Typ som att jag och sambon hade olika prioriteringar...

Vi har ställt iordning det bra nu, det mesta är på plats, bland annat byrå, bokhyllor, skötbord och en ny garderob.

Med tre dagar kvar till BF hittade jag ju äntligen gardiner till barnkammaren som jag gillade. Det var panelgardiner i löpmeter. Som passade både till rummet och oavsett kön.

Då sista gardinstången kom på plats under gårdags kvällen så blev jag lite sugen vid 22-tiden att börja med gardinerna. Jag kunde ju iaf börja klippa till längderna. Och sicksacksy kanterna. Och fålla. Sy kanalerna... Och så var jag plötsligt i full gång och inte ett dugg trött! Jag tänkte att jag håller på så länge det går bra eller tills undertråden tar slut.

Kl 00:45 var fortfarande undertråden inte slut men alla fyra längderna var klara - inklusive en liten duk!

Ska se om jag kan ta en bild och lägga upp!

Liten vaknade dock redan 01:15, gissa om jag kände mig fullständigt mörbultad! Den lille spelevinken började le mot mig efter amningen, fullständigt klarvaken. Fick lite småpanik över att han inte skulle somna om igen. Men vid 2-tiden sov vi så gott igen. Vaknade för amning vid 05 och 07 igen, så det har varit segt idag.

Sömnen

Igår sov Liten ganska oroligt, svårt att komma till ro och sova. Vilket gör att det blev en dag med joller och skratt blandat med en hel del kinkeri. Han roas bara kortare stunder och äter dåligt/mindre än tidigare.

Men så blev det revansch och han sov sju timmar i sträck inatt! Jag blir ju så förvånad varje gång jag ser på klockan hur mycket klockan har hunnit att bli när han vaknar! Det är andra gången som han sover så här länge i ett svep. Han sover fortfarande mellan oss hela natten. På dagarna försöker vi nu lägga honom i hans egna säng istället för soffan eller barnvagnsliften.

Idag känns det även som jag ammat lite oftare än igår och Liten äter bra. Sista dagarna har han börjat kunna sitta i mitt knä, vilket han inte varit så förtjust i tidigare (såvida han inte suttit mot mitt knä med ansiktet vänt mot mig då jag ligger i soffan). Har även gjort ett första försök idag att stäcka sig efter mobilen över sängen.

På kvällen när vi badade honom började han sprattla som en tok efter en stund i vattnet! Hans ansiktsutryck är helt underbart, han ser helt manisk ut och sprattlar så det stänker vatten överallt. Och han älskar det!

Hello...

dålig hy och bye bye beauty...

Jaha, sedan en vecka tillbaka är det ju bara att konstatera att finnarna anfaller igen. Kan inte påstå att jag saknat dem de senaste, tja, 9-10 månaderna.

Och nu ska man visst börja tappa massa hår också.

Jippie...

Min son - vänsterhänt?

Jag funderar på om Liten kommer att bli vänsterhänt?

Han har nu börjat suga på handen (och mmmm:ar högt och ljudligt när han gör det, precis som det är det godaste som finns...!) och det är alltid vänsterhanden. Höger hittar inte dit.

Samma sak nu när han igår för första gången riktigt började greppa om en leksak, och förde den till munnen. Med vänster hand.

Kan man redan nu tolka att han blir vänsterhänt? Varken jag eller pappan är vänsterhänta. Han har ju huvudet mest åt vänster hela tiden, kanske det spelar roll.

Sedan läste jag en sak i en bok, om vilken sida de helst ligger på med huvudet. Det visade sig att de är högerhänta om de gör så. Liten ligger åt andra hållet.

Mongonmys

Varje morgon ligger Liten och jag i sängen och myser. Han är en riktig solstråle om morgonen och ler mot mig hela tiden.

Koncentrerat ligger han och fäktar med armar och ben, och ålar runt 45 grader i sängen. Vi pratar, sjunger, gosar och ammar.

Nu för tiden brukar den här stunden uppgå till en timme. Vilket känns som ett rejält bränsle för dagen.

Amning

Vi nattammar fortfarande, men det känns inte speciellt jobbigt. Jag ammar oftast en första gång mellan 00-02, sedan sover Liten 3-4 timmar för att sedan ammas igen. Därefter vaknar han mellan varannan till varje timme för mat.

Eftersom han sover mellan oss är det enkelt att bara lägga honom till bröstet liggandes. Ibland händer det att jag somnar före han är färdig... men han sköter det så bra själv! Men genom att jag inte behöver gå upp - och framför allt att han somnar om utan gråt gör att sömn-avbrottet är väldigt kort och jag själv somnar oftast om ganska fort.

Magknipen han har - de har aldrig inträffat på natten. Så någon Minifom har aldrig varit aktuellt att ha då. Och det är inte vid varje amning han får Minifom heller, de dagarna han har knip. Det beror på hurdant det gick under förra amningen och under den nuvarande. Sista dagarna har han dock fått dropparna varje dag, ca 5-6 ggr. De hjälper då han skriker när han precis börjat amma, som om mjölken när den kommer ner i magen, orsakar smärta.

Amningen verkar gå i perioder, men det verkar också vara helt normalt. Ibland vill han äta mer, ibland mindre. Ibland otålig för att det inte rinner så snabbt, andra gånger kan han suga fast man funderar på om det finns en endaste droppe kvar. Just nu fungerar det bra och han äter mycket och bra.

Utveckling

Liten sover ända till 04:30 idag! Vilket är helt underbart skönt! Jag har märkt en skillnad nu med nattamningen - innan låg han och fäktade med armar och ben och/eller kämpade emot sömnen, så jag fick alltid klappa eller smeka honom lugn/till sömns. Och varje gång orolig att han för en gångs skull inte ska somna om (undrar varför jag har sådan tur varje gång - någon gång borde det ju ta slut tänker man...). Men nu börjar han somna om betydligt lugnare.

Älskar fotboll på tv! Gillar mer och mer att titta. Men vet ej hur bra det är för sådana här småttingar att titta på tv...

Idag satte jag honom i babysittern i babygymet, så att han kom åt leksakerna sittandes. Och idag har han inte bara sträckt sig efter den och slagit på den, utan han har också greppat den och försökt föra den mot munnen!

Liten har magknip till och från fortfarande, men idag går amningen hur bra som helst med hjälp av Minifom. Han äter väldigt bra nu.

Idag tog vi det andra badet tillsammans... mysigt till Liten helt plötsligt blir otröstlig och det blir ett snabbt och abrupt slut på det hela...

Somnar i min famn för natten... underbart.

Katastrof...

Ja så känns det iaf. Om gårdagen.

Jag hade det på känn faktiskt. Visst, det är lätt att säga i efterhand. Men morgonen hemma var ganska ok, men Liten var ganska mammig faktiskt och ville helst vara med mig och att jag skulle prata med honom. Sista två dagarna har han sovit en hel del och skött sig mycket själv, så han hade nog mer mamma-behov idag.

Först åkte vi till sambons jobb och hälsade på. Som alltid är det stekhett där och om det är något som Liten reagerar på så är det värme. Då blir han ilsk och skriker tills man tagit av honom. Jag tog bara av honom hans kofta men när man bär på honom samtidigt och han får ta del av andras kroppsvärme... ja, då blev det kinkigt. Men det var inte så farligt, vi skulle ändå gå precis när han började gråta.

Funderar på hur jag ska göra med amningen och känner att vad jag än väljer så blir det inte bra. Men jag väljer att låta honom sova och ammar honom när jag parkerat i Nordstan. Han protesterar lite när jag lägger ner honom i vagnen men när jag väl börjar köra blir det tyst. Tyvärr somnar han inte... Gör ett snabbt besök på H&M där jag köper lite kläder till Liten, och letar sedan upp ett skötrum för blöjbyte.

Anledningen till Göteborgsbesöket är att vi ska fika med den gamla IRIS-gruppen, dvs de som är gravida eller fått barn, på vårt standard-café. När jag kommer dit vill Liten inte längre ligga i vagnen (som jag ändå inte kan ha intill bordet). Men han är först på ett strålande humör och ler och skrattar till de andra tjejerna. Men sedan tar hungern över. Och gråten.

Efter lite meckande får jag i honom ersättning, men inte ens 50 ml tar han (att amma var inte att tänka på). Det är för stirrigt runt omkring (det brukar annars vara ganska tomt med folk när vi varit där, men naturligtvis inte idag). Det är också varmt och jag får ta av honom byxorna och bara ha honom i bodyn. Jag blir stressad över att det sitter några och dricker vin och äter mat precis bakom oss. Hur kul är det med en skrikande bebis bakom sig då?! Jag pratar visserligen med en av dem sedan och det verkar inte som de blivit störda av honom...

Men jag tar och går ut och går med honom. Direkt när vi kommer ut så tystnar han och somnar. Efter en 20 min är vi tillbaka och jag chansar och köper fika. Men han vaknar snart igen - förmodligen för att det blivit för varmt under täcket. Men jag ville inte ta av honom det, det var ganska dragit vid dörren varje gång den öppnades. Han låg fortfarande bara i sin body.

Försöker ge honom mer ersättning men då börjar gallskriket och då känner jag att nu är det helkört. Innan var han bara lite skrikig och tystnade ändå när jag bar på honom. Men lite känner jag min son allt. Nu är han trött, vrålhungrig, varm och obekväm i en ny stirrig miljö. Och han har även magknip. Slängde i mig mitt te och packde ihop. Och det är väl nu jag känner av den bekanta stressen igen. Och man känner sig så värdelös igen - ens barn skriker. Varför skulle jag utsätta honom för detta? Varför stannade vi inte hemma? Och så vidare...

Direkt när vagnen börjar röra på sig i cafét mot dörren så tystnar han. Han är tyst och lugn ända tills vi kommer in i Nordstan igen, då börjar har smågnälla lite, men inget gallskrik. Somnar så gott i bilen efter att tyst suttit och tittat på allt ljus ute i den kolsvarta Göteborgskvällen.

Jag trodde jag var coolare än då, att jag mognat mer under dessa två månader. Jag vet att jag inte borde känna så. Och jag har idag fått snälla kommentarer från vännerna T, Betty och Lalli. Som utan att jag eg sagt så mycket ändå förstår hur jag kände det. Tack vänner! *puss och kram*

När jag kom hem var jag så ledsen att jag kunde börja gråta. Jag var helt slut och höll på att somna på soffan. Liten blir ammad och sedan ompysslad av pappa som sjunger/trallar för honom och Liten skrattar! Han skrattar även med ljud, vilket inte händer så där jätteofta.

Borta bra, men hemma bäst.

Bebisfika

Jag skrev tidigare i somras om att jag träffade en mamma på BVC, med sin lilla tjej. Nu har vi äntligen träffats tillsammans med vännen T på en bebisfika här oss mig.

Det var jättemysigt! Vi hade bestämt för fika, men de stannade ända till 17:30, så nästa gång tänkte jag att jag får fixa ihop någon lunch till oss också.

Så nu har Liten fått två lekkamrater, två små tjejer L och E. Nu 10 veckor samt 4. Fotade dem tillsammans liggande på golvet, så kan vi ta nya kort med jämna mellanrum och se hur de utvecklas.

Härligt härligt! Nu känner man verkligen av myset, det är mer avslappnat, speciellt när jag fått träffa andra mammor också, med samma undringar och bekymmer. Helt plötsligt inser jag att jag är fullständigt normal!

:-D

Utveckling

Liten börjar somna allt tidigare nu, hux flux. Innan har han somnat vid 23, sedan har det sakta blivit tidigare och tidigare. Nu är vi nere i klockan 20. Vilket vi inte alls varit förberedda på och fått väcka Liten för blöjbyte och pyjamas.

Han börjar intressera sig mer för leksakerna i babygymet. Men han greppar inget - han försöker inte ens nå dem eller slå på dem. Han bara ligger och tittar. Men det är ett stort steg framåt, för innan vägrade han ens att ligga där. Men om något hamnar i hans hand, t ex min tröja eller bh vid amningen, då drar han gärna i dem.

Han suger mer och mer på händerna. Senaste tilltaget är att försöka få in HELA näven i munnen. Sött tycker mamma som sitter och myser bredvid.

Liten härmar oss nu ibland genom att räcka ut tungan och gapa med munnen. Pappa har börjat trallsjunga för Liten när han sitter i sittern och han är fullkomligt hänförd över att titta på pappans minspel och ljud. Idag var Litens svar häpnadsväckande - det var precis som han försökte sjunga med!

Liten är väldigt fascinerad av tv:n och det är bara fotboll som gäller (gissa om han kommit till rätt familj!). Jag gissar på att det är det gröna gräset som han gillar att se. Men han kan sitta länge i sittern och titta, man ser hur mycket han gillar det eftersom han fäktar mycket med armar och ben när det är något han gillar - och hela sittern gungar rejält.

Liten har aldrig varit så förtjust innan att sitta i vårt knä. Men det har blivit lite ändring med det, och för varje gång sitter här där lite längre.

Liten kan fortfarande le när han somnar in, men det sker inte alls lika ofta som innan, tyvär.

Liten har börjat leka med maten! Han har sista veckan börjat använda tungan mot bröstvårtan när han ätit sig mätt, förmodligen för att känna. Men han busar samtidigt som han gör det och ler och böjer in huvudet mellan axlarna.

Han kämpar fortfarande emot sömnen, vilket vi märkt av ända sedan han föddes. Som ikväll. Mamma vet att han är trött och behöver sova. Och han är nära att somna in många gånger, men så plötsligt rycker han till och spärrar upp ögonen. Många gånger har vi gått och lagt oss med honom för att få honom att somna lugnt.

Första badet

Ikväll har jag och Liten badat ihop för första gången! Det var mysigt. Fast ändå kändes det inte helt självklart att hoppa ner där näck med sin bebis. Kan inte förklara varför? Precis som att det inte passade sig. All medias skriverier om pedofilism kanske?

I vilket fall, efter en stund kunde vi båda njuta av badet. Vi har ett stor badkar så Liten åkte runt och vi plaskade och det såg ut som han njöt av det. Vi badade i över en halvtimme, sedan fick pappa komma och ta upp honom så att han inte skulle förvandlas till ett russin!

Finns det något mer underbart...

än när man sover tätt intill sitt barn (förutsatt att den ligger stilla då förstås! ;-) ) och känner doften från dess lilla hårkalufs.

eller

än när man slår upp ögonen och ser att en bebis ligger och tittar på en. Och när bebisen ser att mamma är vaken blir den jätteglad och börjar skratta.

Vilket underbart sätt att vakna på!

Största fasan

Min största fasa med Liten är inte att han ska sluta andas, att jag trillar med honom i trappan eller över våra nätverkskablar som går över golvet, eller på något annat sätt gör fel. Utan det är att någon ska ta honom. Sno. Kidnappa. Stjäla. Så jag vågar aldrig släppa honom ur sikte när jag t ex är i stan. Aldrig. Jag kan inte ens lämna honom utanför vårt postutlämningsställe här och springa in snabbt.

Men visst kollar jag honom då och då så att han fortfarande andas. Det hör nog till moderskapet tror jag.

Men de sista två dagarna har jag varit extremt nojjig. Jag vet när det började men kan inte riktigt förklara varför. Jag grät efter att ha sett ”Höst i New York” och efter det har jag blivit mer nojjig för allt. Orolig.

Samma sak var det i slutet av graviditeten. Jag tänkte på sådant jag läst från USA. Där de slagit ner en höggravid mamma och skurit ut hennes baby.

Yscha.

Kommunikation och fotboll

Ända sedan Liten föddes har jag hållt i hans hand vid amning. Ibland har han varit upprörd och då har jag smekt honom på handryggen (tips från BB). Men oftast är det skönt att bara hålla.

När jag ammar håller han i mitt pekfinger. Då för jag upp hans hand mot min mun och jag pussar handen.

Nu är det tvärt om. Liten håller upp sin näve mot mitt ansikte när vi ammar, och vill att jag ska pussa på hans hand...

Vilket underbart sätt att kommunicera på...

Liten har börjat intressera sig lite för tv:n. Och vad är det han gillar?! Jo - fotboll!

Ang amningen så har vi ammat ofta idag, och det har gått bra, fram till kvällen. Han blev väldigt upprörd, men till slut kunde jag vagga honom till sömns i hans sitter.

Hans pappa ringde nu ikväll - hans andra natt ifrån oss. Han berättade att han höll på att börja gråta av saknad när han visade sina vänner bilder på Liten i mobilen... Jag önskar att vi kunde vara tillsammans jämt. Men då lär man ju sig aldrig vad saknad är...

Svartsjuka?

I böckerna står det gärna om att mannen kan känna svartsjuka mot barnet, för att kvinnan ägnar det all sin uppmärksamhet och kärlek.

Men är det bara mannen som kan känna så? Jag kan känna saknad och i viss mån bli ledsen över att det inte finns tillräckligt med kärlek så det räcker till mig också. Alltså, förstå mig rätt. Jag tror visst att sambon älskar mig. Men han visar det inte utan riktar den mot vår son istället.

Jag vill inte kalla det svartsjuka. Vår son förtjänar all den kärlek vi kan ge honom. Men det är ändå som så att jag kan känna mig lite svältfödd emellanåt. Och vill krypa upp i en varm famn och bara känna mig älskad.

Sambon har öppnat upp sig fullständigt mot Liten och är väldigt kärleksfull i både ord och handlingar. Men ibland får jag känslan om att det är mamma OCH pappa OCH barn. Jag vill ha en mer treenighet. Mer VI. Mer att jag och sambon tillsammans njuter av vårt mirakel – att vi inte glömmer bort vår kärlek till varandra. Att inte känna mig utanför när sambon gosar med lillprinsen.

Kanske är det en omställning för mig. Från att ha varit gravid och bärande på ett litet mirakel. Till att bli mamma. Att inte vara så speciellt längre. Jag tyckte det var jättejobbigt första gången jag var och handlade ensam efter att Liten föddes. Innan såg man ju att det var något speciellt med mig - att jag var gravid. Nu ser ingen att jag har blivit mamma, om inte Liten är med mig.

Sambon ger mig gärna en puss, t ex när han ska åka till jobbet. Men den sker i samband med att han ger Liten en också. Inga spontana kramar eller komplimanger. Jag vet inte om jag är speciellt bättre heller. Några få gånger har jag kunnat krama om honom, men oftast håller en av oss Liten, stressar runt eller så orkar vi helt enkelt inte.

Liten ligger mellan oss i sängen, så det blir inte ens att vi håller om varandra som vi alltid gjorde innan. Men jag vill inte flytta honom till hans säng ännu på natten. Jag vill att han ska känna närhet och trygghet.

Sex är inte att tala om ännu. Jag tror inte att någon av oss är speciellt intresserad av det än. Dessutom har jag lite rester kvar av blödningen plus att bäckenbottenmuskeln fortfarande gör ont. Just nu känns ett normalt sexliv ganska avlägset, men jag antar att det är lite konstigt i början. Sedan är det väl som att cykla?!

Underbart väder med picknick

Efter BVC-kontrollen var Liten på strålande humör, satt och jollrade i sittern medan jag packade för en picknick. Med vännen T och hennes dotter.

Det har varit underbart väder idag. Klarblå himmel och 16-17 grader. Vi gick ner till stranden och satte oss. Tyvärr fick vi inte njuta så länge, båda barnen var lite kinkiga. Men den stunden vi fick var helt ljuvlig! Jag längtar redan efter nästa sommar.

När vi kom hem förstod jag varför Liten varit så kinkig. Hunger. Oro. Jag satt med honom i knät och ammade från halv fem till sju på kvällen! Han tog några korta sovpauser, och det var lite gråt ibland. Satt en omgång till mellan halv nio och tio. Det är mysigt att bara sitta så nära varandra, men till slut känns det i både bröstvårtor och skuldror.

Idag har Liten varit ledsen - det har varit mer ledsen-gråt än tjut/skrik. Darrande underläpp. Vet inte varför han varit så orolig, främst på kvällen. Oroligheten är nog anledningen till att han velat vara så nära ikväll, och snuttat mycket.

Men känslan när man kan trösta sitt barn är helt underbar.
Oslagbar.

BVC-Besök 2 månader (9 veckor)

Idag har jag och Liten fått en låt ihop! The way I are, med Timbaland. Idag var han ledsen och då satte jag på låten och dansade med honom. Han tystnade direkt! Det är ett härligt gung i den, perfekt för att dansa med en liten bebis till.

Idag var det dags för 2-månaders kontrollen med tillhörande läkarkontroll. Allt såg bra ut, förutom att han är väldigt platt på ena sidan av huvudet. Vi måste få honom att ligga mer med huvudet åt andra hållet. Det innebär att jag måste byta plats i sängen. Träningen att ligga på magen har redan gett resultat på endast fyra dagar. I måndags kunde han knappt lyfta upp huvudet, nu håller han upp huvud och rygg jättebra, vilket han visade för läkaren. Och ännu bättre för pappa på kvällen.

Berättade om mina problem med amningen, att han skriker ibland. Främst på kvällarna. För det mesta fungerar ju amningen bra, men det är desto jobbigare när den inte gör det. Fick inget vettigt svar, kändes som jag pratade med en vägg ärligt talat...

9 VECKOR
Vikt: 5 545 gr (5 210 gr)
Längd: 58,5 cm (58,5 cm)
Huvud: 41,5 cm (40,5 cm)

2 månader!

Liten är redan 2 månader gammal!!!

Tiden går verkligen supersnabbt!

Morgonen började inte bra, en stor kaskadspya i sängen, precis som förra lördagen hos svärisarna. Men igår åt jag inget konstigt?

Ikväll var det problem igen med amningen - Liten är hungrig men vägrar ta bröstet. För hungrig? För trött?

Han försöker allt oftare få in handen i munnen, men koordinationen är inte den bästa! Han är för söt ut när han försöker föra händerna mot munnen, men missar och hamnar vid örat... Munnen hittar till handen, men inte tvärt om!

En annan sak som jag reageat på är att han får ont när han slår sig. Innan har han petat sig i ögat, rivit sig, slagit emot min axel med huvudet m m, men inte reagerat direkt på det. Nu börjar han illvråla när han får ont, bland annat då han slagit i min axel, slagit i foten i skötbordets kant, slagit handern mot leksakerna på sittern och rivit sig, detta bara idag och igår. Har känseln ökat så dramtiskt?

P-piller och vestibulit

Detta har jag sagt hela tiden.

När jag bestämde mig för att bli fri från vestibuliten sökte jag efter information överallt för att se vad jag kunde göra. Bland annat hittade jag information om att p-piller kunde vara en av orsakerna.

Jag slutade samma dag. Det var den 17 januari 2003.

Första leendet mot främmande

Idag var jag med min syster på sjukhuset.

Plötsligt vänder sig en undersköterska mot Liten där han sitter i bilstolen på golvet och ler mot honom. Då börjar han tokflina tillbaka och skrattar mot henne! Så stolt jag blev över den här underbart söta bebisen - han är ju min!!!

Liten har alltid verkat så reserverad mot andra människor än mig och sambon. Vilken skillnad! Nu börjar det hända grejor här!

Förresten var det första besöket på sjukhuset sedan Liten föddes. Det var märkligt att gå där igen, det var så mycket intryck och känslor som ramlade över mig. "Där stod vi och väntade", "där gick vi", "där kan han" etc etc.

Nappflaska

Jag har verkligen svårt för en sak.

Att låta Liten ta nappflaska.

Det är inte så att han har något emot det. Tvärt om. Han slukar girigt i sig, och trots att jag precis ammat honom kan ha ändå dra i sig 100 ml.

Igår när jag kom ner till sambon och Liten (som skrikigt en stund och vägrat ta bröstet), gav sambon honom ersätting i flaska. Helt plötsligt så känner jag mig LEDSEN, ÖVERFLÖDIG och UTANFÖR .

Är jag knäpp? Som inte ser till mitt barns bästa här utan blir självisk och ledsen när inte det jag har räcker eller duger?

Nåväl. Jag är dessutom också orolig att han skall sluta suga på bröstet om han får för mycket flaska. Eller börjar suga fel. Han suger ju helt annorlunda nu än tidigare, vilket beror på nappen som han numera har alldeles för ofta (jag var emot det i början men är den som ger honom den mest nu). Ibland börjar han suga på bröstet som om det vore en napp men han brukar oftast öppna upp munnen sedan och gör det rätt.

Ni kanske undrar varför han får flaska. Det är inte speciellt ofta. Nu fick han visserligen i lördags och igår, men två gånger på en vecka är inte ofta förekommande. Max en tror jag. Men kanske skulle han ha fått det oftare ändå. Ibland är han tvärilsk på kvällen och vägrar ta bröstet. Det kan bero på att han är för hungrig, eller för förbannad. Eller att det inte kommer tillräckligt snabbt ur bröstet eftersom amningarna oftast är tätare på kvällarna. Och när han har sina tillväxtperioder så växlar behovet så fort att produktionen inte hinner med. Dessutom när han har sina nätter då han sover längre, då går det väldigt lång tid mellan amningarna, vilket kanske också påverkar.

I vilket fall kan jag inte låta bli att bli ledsen. Jag älskar verkligen att amma, även om jag inte jublar varje gång. Men det är enkelt. Och jag har det alltid med mig. Jag tror på att innehållet är bra för honom. Och jag älskar intimiteten som vi delar. Vilket jag då även borde unna min sambon men har svårt för...

Att amma är något som jag längtade efter något så otroligt under barnlöshetstiden. Bara tanken att en gång få mitt barn lagt till bröstet för första gången fick mig att börja gråta.

Men självklart, är Liten hungrig och jag inte kan förse honom med tillräckligt mycket bröstmjölk, så är det ju självklart att han ska ha ersättning istället. Så långt låter jag det aldrig gå att jag sätter mig själv före.

Men visst blir jag lite ledsen i ögat av det.

Träning på mage

Idag har vi börjat träna att ligga på mage och hålla upp huvudet. Och det var svårt, men Liten var jätteduktig.

Han låg en bra stund - längre än vad jag trodde han skulle orka, och jollrade till och med en del. Till saken är den att Liten har haft en enormt stark nacke ända sedan födseln. Han har hållt upp det bra, t ex när han ligger på vår bröstkorg eller vi håller honom mot axeln. Men vi har honom nästan aldrig liggande på mage.

När han inte orkar mer visar han sitt missnöje och får istället ligga på rygg. Nu ska vi försöka att träna varje morgon.

Idag visade han förresten ett stort intresse för sina fötter! Han har dessutom bjudit på många leenden och skratt.

Första natten utan pappa

Sambon är i Stockholm och har tittat på Sverige-Danmark. Första natten utan oss. Vår första natt utan honom.

Liten fortsätter att äta ofta. Vaknade 03, 05, 07 och 09 för mat. Låg och myste innan vi gick upp - han fäktar fortfarande livligt med armar och ben.

Men sedan händer något. Liten blir till synes av ingen anledning otroligt skrikig och vägrar vara i babysittern eller BB-selen. Somnar till slut mot min bröstkorg i 1½ timme. Han vaknar vid 14, jag ammar, men sedan fortsätter skriket. Eller skrik är fel. Han gråter. Han är väldigt förtvivlad, det kommer tårar och han låter väldigt ledsen. Det skär i hjärtat...

Jag lägger oss båda i sängen och vi sover i två timmar. Han snyftar innan han somnar...

Men sedan hämtar vi sambon vid 16:30 och Liten är mest nöjd, skrattar och ler - även med ljud! Är bara lite skrikig strax innan nattningen, annars går allt bra.

När jag läser om utvecklingsfasen vid 8 veckor, så är det mycket som faller på plats. Men ibland undrar jag om jag inte inbillar mig när jag vet vad det är jag ska leta efter?! Men jag försöker att skriva ner och anteckna de saker som skiljer sig mot hur det normalt brukar vara.

Idag var en sådan dag.

Tomt i brösten

Efter promenaden idag ammade jag nästan konstant mellan 15 och 18. Sedan sover Liten en timme. När jag sedan ska amma igen känns brösten helt tomma. Men trycker jag på dem så kommer det ut mjölk.

Men Liten skriker vid bröstet. Kommer inte ut tillräckligt fort? Han har känts hungrig hela dagen och nästan kastat sig över bröstet, eller sugit girigt på nappen.

Vi prövar att ge ersättning och han tar direkt 100 ml.

Men varför känner jag mig så dålig???

Ännu ett mål uppfyllt

Idag var jag och vännen T ute för första gången på barnvagnspromenad ihop. Ännu ett mål uppfyllt.

Vi sa några gånger, när det såg rejält nattsvart ut för oss, att en dag ska vi gå här i byn, bilda barnvagsmaffia och knuffa ner pensionärerna från trottoaren.

Så idag var det äntligen dags. Vännen T med dotter dök upp hos oss på morgonen och frågade om vi inte skulle med på en promenad. Självklart! Och vilken underbar känsla det var! Att detta verkligen är sant! Att vi lyckades till slut båda två - och nästan samtidigt!

Fast några pensionärer såg vi aldrig röken av.

Mera konstaterande

Jag är jävligt kass på att göra mina knipövningar. Testade idag igen att knipa av strålen.

Hände inte ett dugg.

Besöket avklarat - Utvecklingsfas 8 veckor

Äntligen hemma! *lättad*

Nu har vi avklarat första dagarna i Litens liv där vi inte varit hemma... det gick väl sådär. Mest tycker jag det för att jag inte klarade av att slappna av. Sambon har en helt annan uppfattning. Och hans är säkert mer verklighetstroget än min hormonstinna upplevelse.

Vi var hos svärpäronen i helgen, tre nätter. Tack gode gud iaf att de, utan att vi sa något om det, överlät sin dubbelsäng till oss. Jag blev så otroligt lättad av det. Tack vare att nätterna fungerade bra kändes det rätt så hyggligt.

Men Liten var stressad över allt det nya och det gjorde mig stressad. Inte blev det bättre när han började storkräkas för första gången på fyra veckor och sedan vägrar ta bröstet. Man blir rätt uppjagad då... Bläddrade lite i min dagbok och hittade en annan gång då han kräktes - jag hade ätit färskpotatis då. Så numera är det struket från min äta-lista.

Första kvällen gallskriker Liten länge. Vi turas om att bära runt. Han somnar till slut utmattad på mitt bröst, efter att sambon och jag blivit ovänner. Vilken bra start... Han vaknar morgonen efter som en solstråle mellan oss. Han börjar fäktas med armar och ben den här morgonen (Utvecklingsas 8 veckor) och håller på så en bra stund. Det ser komiskt ut och han håller på väldigt länge. Likaså har handen hittat munnen och han suger frenetiskt. Svårt att veta om han gör det för att han är hungrig eller ej - men jag testar mig fram och han vill inte ha mat. Så det är väl ytterligare ett steg i utvecklingsfasen. Han log ofta till mig och fick till och med fram ett skratt med öppen mun och ljud! Det känns som han utvecklas jättemycket bara de sista dagarna.

Plötsligt kräks han på morgonen i sängen, och det bara väller ut. Kan inte förstå att så mycket vätska kan få plats i den lilla kroppen. Jag blir alldeles förtvivlad. Eftersom brösten kändes tomma igår - hur ska det nu gå när jag måste amma om honom igen?! Men Liten bara ler och vi ligger kvar och myser en stund (ja, vi flyttade oss bort från spyan). Men under dagen fortsätter han att skrika vid bröstet - han börjar äta men skriker sedan. Jag är på helspänn och kan inte slappna av. Tänker hela tiden på hur jag ska göra nästa gång jag ammar. Först på kvällen är jag i alla fall säker på att det är maknip och han får Minifom. Och blir en helt annan bebis... Lugn och go. Däremot är han orolig vid sänggåendet, så jag ligger jämte och tröstar. Vi somnar båda två...

Andra morgonen tror jag inte att det är sant när jag tittar på klockan för första amningen. Liten har sovit rekordlänge - sju timmar i sträck! Han har för första gången sovit hela natten! Från halv elva till halv sex! Fortsätter att ge honom Minifom under dagen, amningen fungerar bra. Däremot har han börjat småkräkas vid rapning, något han inte brukar göra. Han sover mycket under dagen, och lyckas sova sig igenom en ström av besökare... som var besvikna för att han inte var vaken, men mamma var så glad så... :-D

Sambon och jag talade ut lite. Jag förklarade för honom hur stressad jag upplever situationen. Han tyckte inte alls att Liten skriker mycket eller att det är jobbigt. Men jag förklarade för honom, att då jag inte kan slappna av när Liten är go och glad och jollrar, så upplever jag det som jobbigt hela tiden. Och om han skriker och någon annan bär på honom, ja då är jag ändå på helspänn. Han verkade förstå nu hur jag mår och det känns skönt. Det förklarar ett och annat i mitt beteende under helgen...

Hemresedagen blev lite mer skrikig, förmodligen pga av magknip. Vi stannar till i Ullared efter en lugn och fin bilresa hem, men det gillar inte Liten, så det blir en väldigt snabb tur där inne. Förmodligen blev den då också ganska billig... ;-)

Vi kom tillbaka igår kväll och idag har han varit hur go och lugn som helst. Just nu ligger han i sin egen säng och lyssnar på spedosan - något han inte brukar vilja göra annars, utan vill inte sova om vi inte ligger jämte honom. Jag skulle väl säga att vi båda är lugna. Det är skönt att vara hemma där man har sina små rutiner och alla saker tillgängliga.

Phu!