Ja så känns det iaf. Om gårdagen.
Jag hade det på känn faktiskt. Visst, det är lätt att säga i efterhand. Men morgonen hemma var ganska ok, men Liten var ganska mammig faktiskt och ville helst vara med mig och att jag skulle prata med honom. Sista två dagarna har han sovit en hel del och skött sig mycket själv, så han hade nog mer mamma-behov idag.
Först åkte vi till sambons jobb och hälsade på. Som alltid är det stekhett där och om det är något som Liten reagerar på så är det värme. Då blir han ilsk och skriker tills man tagit av honom. Jag tog bara av honom hans kofta men när man bär på honom samtidigt och han får ta del av andras kroppsvärme... ja, då blev det kinkigt. Men det var inte så farligt, vi skulle ändå gå precis när han började gråta.
Funderar på hur jag ska göra med amningen och känner att vad jag än väljer så blir det inte bra. Men jag väljer att låta honom sova och ammar honom när jag parkerat i Nordstan. Han protesterar lite när jag lägger ner honom i vagnen men när jag väl börjar köra blir det tyst. Tyvärr somnar han inte... Gör ett snabbt besök på H&M där jag köper lite kläder till Liten, och letar sedan upp ett skötrum för blöjbyte.
Anledningen till Göteborgsbesöket är att vi ska fika med den gamla IRIS-gruppen, dvs de som är gravida eller fått barn, på vårt standard-café. När jag kommer dit vill Liten inte längre ligga i vagnen (som jag ändå inte kan ha intill bordet). Men han är först på ett strålande humör och ler och skrattar till de andra tjejerna. Men sedan tar hungern över. Och gråten.
Efter lite meckande får jag i honom ersättning, men inte ens 50 ml tar han (att amma var inte att tänka på). Det är för stirrigt runt omkring (det brukar annars vara ganska tomt med folk när vi varit där, men naturligtvis inte idag). Det är också varmt och jag får ta av honom byxorna och bara ha honom i bodyn. Jag blir stressad över att det sitter några och dricker vin och äter mat precis bakom oss. Hur kul är det med en skrikande bebis bakom sig då?! Jag pratar visserligen med en av dem sedan och det verkar inte som de blivit störda av honom...
Men jag tar och går ut och går med honom. Direkt när vi kommer ut så tystnar han och somnar. Efter en 20 min är vi tillbaka och jag chansar och köper fika. Men han vaknar snart igen - förmodligen för att det blivit för varmt under täcket. Men jag ville inte ta av honom det, det var ganska dragit vid dörren varje gång den öppnades. Han låg fortfarande bara i sin body.
Försöker ge honom mer ersättning men då börjar gallskriket och då känner jag att nu är det helkört. Innan var han bara lite skrikig och tystnade ändå när jag bar på honom. Men lite känner jag min son allt. Nu är han trött, vrålhungrig, varm och obekväm i en ny stirrig miljö. Och han har även magknip. Slängde i mig mitt te och packde ihop. Och det är väl nu jag känner av den bekanta stressen igen. Och man känner sig så värdelös igen - ens barn skriker. Varför skulle jag utsätta honom för detta? Varför stannade vi inte hemma? Och så vidare...
Direkt när vagnen börjar röra på sig i cafét mot dörren så tystnar han. Han är tyst och lugn ända tills vi kommer in i Nordstan igen, då börjar har smågnälla lite, men inget gallskrik. Somnar så gott i bilen efter att tyst suttit och tittat på allt ljus ute i den kolsvarta Göteborgskvällen.
Jag trodde jag var coolare än då, att jag mognat mer under dessa två månader. Jag vet att jag inte borde känna så. Och jag har idag fått snälla kommentarer från vännerna T, Betty och Lalli. Som utan att jag eg sagt så mycket ändå förstår hur jag kände det. Tack vänner! *puss och kram*
När jag kom hem var jag så ledsen att jag kunde börja gråta. Jag var helt slut och höll på att somna på soffan. Liten blir ammad och sedan ompysslad av pappa som sjunger/trallar för honom och Liten skrattar! Han skrattar även med ljud, vilket inte händer så där jätteofta.
Borta bra, men hemma bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar