Förvärkar

Nu har jag för första gången fått förvärkar. Med Liten så trodde jag ju inte att jag hade fått det – jag visste ju inte hur en värk kändes, när jag väl fick en fattade jag ju ingenting, jag trodde aldrig att det skulle kännas på det sättet.

Men igår kväll, efter en slitsam dag med att städa ur vår nyrenoverade källare på allt slip- och stendamm så sitter jag i soffan och får lite smått panik. Det var ju så här det kändes när förlossningen startade förra gången. De här mensliknade dra- och obekvämkänslorna längst ner mot blygdbenet. Det gjorde lite ont men jag blev mest skärrad. Sambon sov på soffan, ville inte väcka honom.

Att jag blev lite panikslagen var att det är för tidigt. Bebis får allt ta och stanna där inne ett tag till.

Its alive!

Märkbar skillnad i Minis sparkar nu. Jag tror att den vänt huvudet nedåt, för helt plötsligt är det mycket aktivitet uppe på magen, alltså mer mot revbenen till.

Innan har jag känt av det mer på sidorna längre ner och vågrätt. Nu är det mest aktivitet längst ner (inuti) och längst upp!

Ångesten kryper sakta fram

Ända sedan årskiftet har jag haft problem, framför allt på kvällarna. Jag känner hur paniken börjar växa fram nerifrån magen och väller fram i hundra knyck genom strupen.

När jag ska sova så har jag på radion med insomningsfunktion. Dessförinnan har jag läst så länge jag orkar och sett till att inte ha druckit kaffe eller te under kvällen.

Men ibland är det som det är tvångsmässiga tankar. Att fast jag inte vill så tänker jag på det ändå. Jag funderar så på hur jag ska kunna lösa detta. Förlika mig med sanningen. Och när kan jag göra det?

Funderar på om jag är på väg in i en ny kris? Grubblar mycket över min ålder, ålderstecken och hälsan. Tänk om min tidigare rökning eller alla hormonbehandlingar ger mig cancer? Om jag krockar med bilen och dör? Komplikationer vid förlossningen?

Jag ser mina rynkiga händer, rynkor i ansiktet. Jag ser på gamla kort och suckar över hur ung och 'snygg' jag var. Nu finns det inte en enda bild på mig som duger.

Och allt slutar i en och samma fråga. Vad är meningen?

Blödning

Imorses när jag gick på toaletten upptäckte jag en blödning i trosorna. Stor som två femkronor kanske, dock brunt - inte rött blod.

Jag kan inte påstå att jag känner mig orolig, vilket jag förmodligen skulle ha blivit förra gången misstänker jag (fick ju en blödning förra gången runt vecka 16). Snarare är det ett höjt ögonbryn och en rynkad panna.

Det har inte kommit något mer, så jag känner mig relativt lugn. Men lilla bebis, snälla, stanna i mammas mage en massa massa veckor till.

Sjuka

Liten och jag var förkylda för två veckor sedan. Plötsligt försvann det och det gick några dagar. Sedan fick Liten feber i lördags och varit sjuk sedan dess. På grund av personalbrist på Pappas jobb, så har jag ställt upp och vabbat hela veckan.

Så igår kväll ramlade det även över mig. Och om man ska vara sjuk, hemma med en 1½ åring, så inser jag ju att det är en klar fördel om barnet också är sjukt. Tyvärr hade vi behövt ha någon som skötte markservicen (Pappa var inte hemma innan halv sju på kvällen idag), men med vatten, en stor hög snytpapper, telefoner och fjärrkontroller så klarade vi oss relativt bra.

Vi spenderade ca 95% av dagen liggandes i soffan eller sovandes i dubbelsängen. Jag tror att vi snarkade ikapp i en tre timmar idag. Gott som tusan var det att ligga nära ihop och sova på dagen - det har vi inte gjort sedan Liten var riktigt liten...

Igår var faktiskt Liten feberfri under dagen och vi hade planerat att lämna honom på dagis idag - mat och humör fungerade också bra. Men sedan bröt han ihop på kvällen, vägrade mat och hade fått 40 graders feber igen. In med supp och i säng. Sedan vaknade han inatt, varm och svettig när febern kom tillbaka, nu 41 grader. I med ny supp och sova mellan mamma och pappa. Under veckan har han legat på runt 39,0-39,5. En näsa vars källa av härligt grönt snor aldrig sinar samt lite hosta.

Detta är faktiskt första gången jag vabbar "på riktigt" och gick in på FK:s hemsida. Blev störd över att de vill att man ska meddela varje dag - innevarande dag! Och inte nog med det, så ska man meddela om man ska ta ut flera dagar i anslutning till denna sjukdom. Hur fan ska jag kunna veta det från dag till dag? Det kanske är Pappa som tar imorgon, eller min syster? Ett mycket bättre upplägg är att gå in i lugn och ro och meddela i efterhand vilka dagar som blev för varje vårdnadshavare.

Om Liten dessutom är sjuk på måndag måste vi gå till läkaren för att få ett sjukintyg att lämna till FK. Är det så ovanligt att barn är sjuka i mer än en vecka att vi ska belasta sjukvård och administration med mer jobb????

Jädrans byråkrati...

En hel fotbollsplan och lite till

Ja, det är ungefär så mycket som det får plats mellan mig och Pappa i sängen...

Jag känner mig otroligt ensam i denna graviditeten. Inga frågor om magen, ingen klapp, inget gos, ingenting alls...

Jag har emellanåt grymt ont i fästet mellan benen och bäckenet, vilket förvärras om jag burit mycket på Liten. Jag blir lätt anfådd och jag har börjat få sammandragningar vid ansträngning. När jag reser på mig kan det värka till i ryggen, men det går oftast över när maskineriet har kommit igång. Kan fortfarande få rejäla kväljningar av dofter (inkl Litens bajsblöjor...)

Jag skriver inte detta för att klaga. Utan bara förklara att så här ser min dag ut varje dag. En verklighet som Pappa inte känner till eller förstår. De gånger jag berättar något tycker han att jag klagar.

Och egentligen mår jag ganska bra. Det är mysigt med bebis i magen och värken klarar jag av. Vissa dagar är bättre än andra... Det jag önskar är bara lite förståelse och kunskap över situationen. Och massa kärlek för att jag bär hans barn och för att vi ska bli fyra.

BM-besök vecka 25

Äntligen fick jag träffa min underbara BM! Hon beklagade att hon varit sjuk vid de senaste två tillfällena (har inte träffat henne sedan vecka 8) och berättade att jag tyvärr var den enda som råkade ut för det. Men som jag sa, det är inget man kan göra något åt!

Det var skönt att få träffa henne och prata igen, det blev en snabb genomgång av allt som hänt egentligen sedan vecka 8. Med min huvudvärk, järntabletter, känslor och andra funderingar.

Vi fick snabbt avklarat det är med beräknad BF. Hon frågade mig helt enkelt när jag trodde mig vara beräknad och skrev upp det. Vi är båda ense om två saker - att min BF stämmer mer och att bebis kommer när bebis vill. Jag berättade för henne om ultraljudet och vi kunde konstatera att det är ganska osannolikt att jag för första gången skulle få en sen mens på 6 dagar. Mina barn är helt enkelt små i vecka 18! ;-)

Jag var beredd på att få ett STORT SF-mått den här gången, tycker själv att jag är så mycket större än förra gången. Men icke - vi mätte det till 1 cm MINDRE faktiskt! Men sedan är väl själva omfånget i sig större än tidigare. Allt annat såg ok ut och vi bokade en ny tid till efter påsk.

Nya rörelser

För andra gången har jag känt ett tydligt nytt mönster i rörelserna i magen. Nu känns de än mer tydliga, hårda och jag kan tycka mig känna av kroppen. Alltså inte bara själva buffandet utan att den rör sig och att jag på något mysko sätt kan känna den lilla kroppen som om den legat utanpå mig, hud mot hud…

Jag tänker på rörelserna på ett annat sätt än förra gången. Då var jag mer undrande över vad som var vad och hur den låg. Nu funderar jag inte så mycket utan jag bara ”vet” att det var en hand, nu vred den sig si eller så. Jag kan på något sätt se den framför mig, hur det ser ut där inne i magen. Förra gången var detta som något fullständigt obegripligt.

Sovit otroligt bra

I söndags hade vi en härlig dag utomhus, då vi med goda vänner gick ner till sjön för att åka pulka och grilla korv. Barnen fick leka av sig, äta korv och bli dragen massor i pulkan.

Och sedan dess har vi alla tre sovit som stockar på nätterna. Även jag som sovit så extremt dåligt nästan varje natt sedan jag blev gravid. Underbart!!!

Nu börjar vi även få vårkänningar, det ska bli skönt att vi kan börja vara mer ute, framför allt i trädgården.

Tredagarsfeber?

Vi har ju funderat lite på om anledningen till att Liten blev sjuk förra veckan. Kan det ha varit reaktion mot sprutan eller kanske tredagarsfeber?

Jag har ju varit ganska säker på att Liten fick tredagars i höstas. Men idag när jag pratade med dagis så visade det sig att han har fått prickar på hela magen. Ganska matta prickar. Kollade med BVC, och det är svårt att säga vad det varit – det kan fortfarande varit sprutan eller tre dagars.

I höstas fick han bara några få prickar, så jag funderar nu på om det inte var tredagars ändå nu, där det var mycket mer prickar.

I vilket fall, i helgen har Liten sovit otroligt mycket på eftermiddagarna (4-5 timmar) men när han har varit vaken har han varit arg, irriterad och klängig. Och har knappt ätit något. Känner inte alls igen min son.

Så imorse diskuterade vi fram och tillbaka om vi skulle lämna honom eller inte till dagis. Vi bestämde oss för att göra ett försök, är han trött och gnällig så åker jag och hämtar honom. Jag har haft kontakt med dagis flera gånger under dagen och det har gått jättebra, så han fick vara där tiden ut idag.

Liten sjuk

Igår när jag klädde Liten till dagis upptäckte jag att han hade feber. Det tog ett tag innan jag kände det, var så upptagen med att hinna klä honom. För första gången sov han så vi fick väcka honom, så jag trodde att han var gnäll-trött av det, så jag tog honom mot mig för att trösta honom och kände att pannan var lite väl mysko varm.

Sambon blev hemma under gårdagen och min minsta syster var snäll och ställde upp idag. Han har haft väldigt hög feber, nästan 41 grader. Men han har ätit och druckit duktigt mellan febertopparna och nu på kvällen försvann den bara rätt av.

Han har inte haft några andra symptom på infektion i kroppen, inte ens snuva.

Sjukdom till trots, det har ändå varit mysigt att få ha den här närheten till honom när han är sjuk. Igår kom en kompis förbi och medan vi satt och pratade hade jag Liten liggandes mot min axel. Rätt var det var föll nappen ner på golvet och han hade somnat. Något han inte gjort sedan han var riktigt liten.

Utveckling eller förändring?

Funderar på hur Liten kommer att ändras nu framöver. Grunnar på sådant man inte ska grunna på, man kan ju lätt bli tokig.

Vi ser ju att Liten förändras. Är det hans utveckling? Är det dagis som utvecklar honom? Eller förändrar dagis honom? Funderar på om han kommer bli en annan Liten när andra spenderar så mycket tid med honom, och för över sina preferenser. Det som vi tycker är viktigt, det som vi under 1½ år gjort med och omkring Liten som format honom till den lilla individ han är (ihop med hans genetiska arv förstås) – kommer det raseras eller stärkas?

Hur vet man att detta är det rätta? Att ha honom på dagis, eller hemma? Att han får se nya miljöer, få nya lekkamrater eller att han ska gå i hemmets trygga vrå? Jag har ju alltid trott på det första, men nu när man står där som mamma själv, då är det inte ekvationen lika enkel.

Första sparken i pappas hand!

Äntligen kom det en rejäl spark rakt i pappas hand! Det var ingen tvekan och äntligen kan han få känna sig mer delaktig.

Magen växer så det knakar

Jag tycker själv att sista dagarna har magen växt mer än innan. Fick det även bekräftat idag på jobbet där mina kollegor höll på att sätta kaffet i halsen när jag kom till fikat. ”Vad har du ätit i helgen?” frågade dem och skrattade.

Förra veckan var det några som inte visste om att jag var gravid som kom med små försynta frågor. Och då putade det lite bara. Men nu… herregud, nu kan väl ingen undgå och se det?!

Nytt ord – eller två!

Idag hemma hos mina föräldrar (där vi tyvärr inte är ofta), visade Liten upp två nya saker. Klart och tydligt frågade han ”Är det?” och pekade. Innan har han mer varit ”Eh” och pekat. Fast det är inte första gången han säger ”E de?”, det gjorde han under senhösten till allt han pekade på. Sedan övergick det mer till ”Eh”.

När vi skulle åka så sprang han helt spontant in i sin mormors famn och kramade henne – inte bara en gång utan tre! De två sista på uppmaning. Jag testade även att fråga om inte morfar också fick en kram, och det var inga som helst problem, trots att han hade vinteroverallen på sig, skor och rubbet.

Det känns som att vi är i gång att få se mycket utveckling framöver…