Nästan som en vanlig morgon...

Vi ligger och gosar hela familjen i sängen en lång stund på morgonen.

Sambon frågar vad jag ligger och funderar på, svarar att jag tror jag har ett graviditetstest liggandes någonstans. Från oktober 2006 när vi blev gravida med Liten. Men bäst-före-datumet har kanske varit?

Börjar röja i garderoben, hittar det direkt i en låda. Ett fintest (CB) och två billigare varianter. CB:et är det enda som inte utgått än. Frågar sambon om jag ska testa.

Men han börjar se lite osäker ut, han är orolig att det gått för lite tid och menar att jag har gått fyra dagar över tiden innan. Fem dagar rättar jag honom, och påpekar att jag går aldrig över tiden om jag inte tagit hormoner i samband med IVF.

Jag går in på toaletten och Liten följer intresserat med. Jag vänder direkt på testet, när jag använt det, tänkte att vi kunde titta allihopa i sängen tillsammans. Men jag var inte tillräckligt snabb...

Går in till sambon, kryper ner i sängen och vänder det åt rätt håll. Tyvärr förstör Pappa stämningen genom att inte fatta hur man ser att det är positivt... ;-)

+

Ett plus är ju alltid ett plus, eller hur?! Två streck oavsett åt vilka håll, så är ju alltid två streck två streck! Jag var inte ett dugg förvånad, jag har ju "vetat" i tio dagar nu. Snarare en bekräftelse på att jag känner mig själv bra.

Det är ju rätt omtumlande faktiskt. För tre veckor sedan skulle vi vänta i ett år. Å andra sidan har vi sagt att vi inte ska skydda oss, händer det så händer det och det är lika fantastiskt när det kommer. Men att det skulle gå så fort... det trodde vi aldrig. Å andra sidan var magkänslan rätt som jag hade - att graviditeten med Liten har fått min kropp på rätt köl, även om jag kände mig för kaxig som kände så.

Vi har direkt börjat boa oss i tanken, även Pappa faktiskt. Vi pratar sängplatser, sängar, syskonvagnar, bilstolar, matstolar.

Det värsta av allt slängde Pappa ur sig redan på fredagkvällen. Arbetsnamnet - som han dessutom vill att Liten 2.0 ska heta på riktigt sedan. Tage.

Näver.