Var idag ute och gick med Liten, när det var dags för den dagliga nu-är-det-dags-att-sova-middag-i-vagnen-promenaden. Vi har reagerat tidigare här på en äldre kvinna som går omkring med en sådan där hund som ser ut som en mördarmaskin. Jag är kass på hundraser och kan därför inte meddela vad. Men vit är den.
Vi mötte denna kvinna med hund, och jag ler och säger hej som brukligt (avskyr folk som inte hälsar när man möter dem på trottoaren). Men denna hund är väldigt nyfiken på vagnen och på den som ligger där i och sover och han sliter sig fram och nosar. Det hela är över på några korta sekunder, då kvinnan drar honom till sig. Men jag... Jag har förvandlats. Jag var beredd att både sparka och slänga mig om hundens hals för att rädda mitt barn. På en millisekund var hela jag skärpt och jag kände efteråt att jag hade inte varit handlingsförlamad om något hänt utan varit beredd och vetat precis vad jag skulle göra.
Intressant att det fortfarande finns saker kvar att upptäcka om mig som mamma. Värsta combat-morsan. En tiger som vaktar sitt barn. Thats me.
1 kommentar:
Jag, som har haft hund under större delen av mitt liv (men bara varit mamma och matte samtidigt en väldigt kort tid), spanar lite misstänksamt mot hundar vi möter, för att se om de kan göra en rörelse, som kan skrämma mina barn. Och jag är jätteförvånad över det. Hur kunde jag bli en sådan mamma? Innan jag fick barn tyckte jag att vissa föräldrar var överdrivet oroliga, men där ser man, vad som kan ske... ;)
Jag gissar f.ö. på amstaff om hunden är medelstor och på dogo argentino om den är stor. Förstår inte alls vitsen med att ha sådana.
Kram, Annah
Skicka en kommentar