Utveckling

Sambons föräldrar har varit hos oss i helgen och fått ta del av Litens utveckling.

Liten blir mer och mer duktig att sitta i mitt knä, t ex vid matbordet. Han tittar sig nyfiket omkring på de andra runt oss och trivs bra.

Han sover fortfarande oroligt och ligger en bra stund efter nattamningarna och sparkas och fäktas en stund innan han kommer till ro att somna igen. Han fäktas även en hel del i babysittern på dagarna, han har en otroligt busig och galen min när han gör det och sittern hoppar upp och ner hela tiden.

Han gillar sin prasselbok och idag griper han tag om den med båda händerna för första gången, vrider och tittar på den.

I vanlig fall sover han inte mer än 30-45 min i 2-3 omgångar under dagen. Men igår sover han inte mindre än tre timmar ute i vagnen.

Liten har haft rejäla magknip i helgen och fått Minifom. Lyckades lugna honom igår kväll med att ha honom på min bröstkorg, då utstötte han små belåtna läten... Vid sängdags somnade han tätt intill mig. Tror att han även har stort behov av närhet, kanske för att det inte är som det brukar vara nu när vi har nattgäster. Men för första gången har jag fått ge honom Minifom under natten. Han har aldrig haft magknip nattetid innan natten till idag. Vi sov hela natten tätt intill och han somnade till och med om efter varje amning utan att ligga och fäktas en stund efteråt. Vaknade för amning med intervaller om 2½ timme hela natten. Efter en lugn dag utan magknip så får både jag och Liten det på kvällen...

Premiär idag med BB-selen och Liten framåtvänd. Det gick väldigt bra, helt över förväntan faktiskt.

Barnrummet

Ni som har hängt med ett tag vet hur besviken jag var över att barnrummet inte han bli klart, pga av diverse olika saker. Typ som att jag och sambon hade olika prioriteringar...

Vi har ställt iordning det bra nu, det mesta är på plats, bland annat byrå, bokhyllor, skötbord och en ny garderob.

Med tre dagar kvar till BF hittade jag ju äntligen gardiner till barnkammaren som jag gillade. Det var panelgardiner i löpmeter. Som passade både till rummet och oavsett kön.

Då sista gardinstången kom på plats under gårdags kvällen så blev jag lite sugen vid 22-tiden att börja med gardinerna. Jag kunde ju iaf börja klippa till längderna. Och sicksacksy kanterna. Och fålla. Sy kanalerna... Och så var jag plötsligt i full gång och inte ett dugg trött! Jag tänkte att jag håller på så länge det går bra eller tills undertråden tar slut.

Kl 00:45 var fortfarande undertråden inte slut men alla fyra längderna var klara - inklusive en liten duk!

Ska se om jag kan ta en bild och lägga upp!

Liten vaknade dock redan 01:15, gissa om jag kände mig fullständigt mörbultad! Den lille spelevinken började le mot mig efter amningen, fullständigt klarvaken. Fick lite småpanik över att han inte skulle somna om igen. Men vid 2-tiden sov vi så gott igen. Vaknade för amning vid 05 och 07 igen, så det har varit segt idag.

Sömnen

Igår sov Liten ganska oroligt, svårt att komma till ro och sova. Vilket gör att det blev en dag med joller och skratt blandat med en hel del kinkeri. Han roas bara kortare stunder och äter dåligt/mindre än tidigare.

Men så blev det revansch och han sov sju timmar i sträck inatt! Jag blir ju så förvånad varje gång jag ser på klockan hur mycket klockan har hunnit att bli när han vaknar! Det är andra gången som han sover så här länge i ett svep. Han sover fortfarande mellan oss hela natten. På dagarna försöker vi nu lägga honom i hans egna säng istället för soffan eller barnvagnsliften.

Idag känns det även som jag ammat lite oftare än igår och Liten äter bra. Sista dagarna har han börjat kunna sitta i mitt knä, vilket han inte varit så förtjust i tidigare (såvida han inte suttit mot mitt knä med ansiktet vänt mot mig då jag ligger i soffan). Har även gjort ett första försök idag att stäcka sig efter mobilen över sängen.

På kvällen när vi badade honom började han sprattla som en tok efter en stund i vattnet! Hans ansiktsutryck är helt underbart, han ser helt manisk ut och sprattlar så det stänker vatten överallt. Och han älskar det!

Hello...

dålig hy och bye bye beauty...

Jaha, sedan en vecka tillbaka är det ju bara att konstatera att finnarna anfaller igen. Kan inte påstå att jag saknat dem de senaste, tja, 9-10 månaderna.

Och nu ska man visst börja tappa massa hår också.

Jippie...

Min son - vänsterhänt?

Jag funderar på om Liten kommer att bli vänsterhänt?

Han har nu börjat suga på handen (och mmmm:ar högt och ljudligt när han gör det, precis som det är det godaste som finns...!) och det är alltid vänsterhanden. Höger hittar inte dit.

Samma sak nu när han igår för första gången riktigt började greppa om en leksak, och förde den till munnen. Med vänster hand.

Kan man redan nu tolka att han blir vänsterhänt? Varken jag eller pappan är vänsterhänta. Han har ju huvudet mest åt vänster hela tiden, kanske det spelar roll.

Sedan läste jag en sak i en bok, om vilken sida de helst ligger på med huvudet. Det visade sig att de är högerhänta om de gör så. Liten ligger åt andra hållet.

Mongonmys

Varje morgon ligger Liten och jag i sängen och myser. Han är en riktig solstråle om morgonen och ler mot mig hela tiden.

Koncentrerat ligger han och fäktar med armar och ben, och ålar runt 45 grader i sängen. Vi pratar, sjunger, gosar och ammar.

Nu för tiden brukar den här stunden uppgå till en timme. Vilket känns som ett rejält bränsle för dagen.

Amning

Vi nattammar fortfarande, men det känns inte speciellt jobbigt. Jag ammar oftast en första gång mellan 00-02, sedan sover Liten 3-4 timmar för att sedan ammas igen. Därefter vaknar han mellan varannan till varje timme för mat.

Eftersom han sover mellan oss är det enkelt att bara lägga honom till bröstet liggandes. Ibland händer det att jag somnar före han är färdig... men han sköter det så bra själv! Men genom att jag inte behöver gå upp - och framför allt att han somnar om utan gråt gör att sömn-avbrottet är väldigt kort och jag själv somnar oftast om ganska fort.

Magknipen han har - de har aldrig inträffat på natten. Så någon Minifom har aldrig varit aktuellt att ha då. Och det är inte vid varje amning han får Minifom heller, de dagarna han har knip. Det beror på hurdant det gick under förra amningen och under den nuvarande. Sista dagarna har han dock fått dropparna varje dag, ca 5-6 ggr. De hjälper då han skriker när han precis börjat amma, som om mjölken när den kommer ner i magen, orsakar smärta.

Amningen verkar gå i perioder, men det verkar också vara helt normalt. Ibland vill han äta mer, ibland mindre. Ibland otålig för att det inte rinner så snabbt, andra gånger kan han suga fast man funderar på om det finns en endaste droppe kvar. Just nu fungerar det bra och han äter mycket och bra.

Utveckling

Liten sover ända till 04:30 idag! Vilket är helt underbart skönt! Jag har märkt en skillnad nu med nattamningen - innan låg han och fäktade med armar och ben och/eller kämpade emot sömnen, så jag fick alltid klappa eller smeka honom lugn/till sömns. Och varje gång orolig att han för en gångs skull inte ska somna om (undrar varför jag har sådan tur varje gång - någon gång borde det ju ta slut tänker man...). Men nu börjar han somna om betydligt lugnare.

Älskar fotboll på tv! Gillar mer och mer att titta. Men vet ej hur bra det är för sådana här småttingar att titta på tv...

Idag satte jag honom i babysittern i babygymet, så att han kom åt leksakerna sittandes. Och idag har han inte bara sträckt sig efter den och slagit på den, utan han har också greppat den och försökt föra den mot munnen!

Liten har magknip till och från fortfarande, men idag går amningen hur bra som helst med hjälp av Minifom. Han äter väldigt bra nu.

Idag tog vi det andra badet tillsammans... mysigt till Liten helt plötsligt blir otröstlig och det blir ett snabbt och abrupt slut på det hela...

Somnar i min famn för natten... underbart.

Katastrof...

Ja så känns det iaf. Om gårdagen.

Jag hade det på känn faktiskt. Visst, det är lätt att säga i efterhand. Men morgonen hemma var ganska ok, men Liten var ganska mammig faktiskt och ville helst vara med mig och att jag skulle prata med honom. Sista två dagarna har han sovit en hel del och skött sig mycket själv, så han hade nog mer mamma-behov idag.

Först åkte vi till sambons jobb och hälsade på. Som alltid är det stekhett där och om det är något som Liten reagerar på så är det värme. Då blir han ilsk och skriker tills man tagit av honom. Jag tog bara av honom hans kofta men när man bär på honom samtidigt och han får ta del av andras kroppsvärme... ja, då blev det kinkigt. Men det var inte så farligt, vi skulle ändå gå precis när han började gråta.

Funderar på hur jag ska göra med amningen och känner att vad jag än väljer så blir det inte bra. Men jag väljer att låta honom sova och ammar honom när jag parkerat i Nordstan. Han protesterar lite när jag lägger ner honom i vagnen men när jag väl börjar köra blir det tyst. Tyvärr somnar han inte... Gör ett snabbt besök på H&M där jag köper lite kläder till Liten, och letar sedan upp ett skötrum för blöjbyte.

Anledningen till Göteborgsbesöket är att vi ska fika med den gamla IRIS-gruppen, dvs de som är gravida eller fått barn, på vårt standard-café. När jag kommer dit vill Liten inte längre ligga i vagnen (som jag ändå inte kan ha intill bordet). Men han är först på ett strålande humör och ler och skrattar till de andra tjejerna. Men sedan tar hungern över. Och gråten.

Efter lite meckande får jag i honom ersättning, men inte ens 50 ml tar han (att amma var inte att tänka på). Det är för stirrigt runt omkring (det brukar annars vara ganska tomt med folk när vi varit där, men naturligtvis inte idag). Det är också varmt och jag får ta av honom byxorna och bara ha honom i bodyn. Jag blir stressad över att det sitter några och dricker vin och äter mat precis bakom oss. Hur kul är det med en skrikande bebis bakom sig då?! Jag pratar visserligen med en av dem sedan och det verkar inte som de blivit störda av honom...

Men jag tar och går ut och går med honom. Direkt när vi kommer ut så tystnar han och somnar. Efter en 20 min är vi tillbaka och jag chansar och köper fika. Men han vaknar snart igen - förmodligen för att det blivit för varmt under täcket. Men jag ville inte ta av honom det, det var ganska dragit vid dörren varje gång den öppnades. Han låg fortfarande bara i sin body.

Försöker ge honom mer ersättning men då börjar gallskriket och då känner jag att nu är det helkört. Innan var han bara lite skrikig och tystnade ändå när jag bar på honom. Men lite känner jag min son allt. Nu är han trött, vrålhungrig, varm och obekväm i en ny stirrig miljö. Och han har även magknip. Slängde i mig mitt te och packde ihop. Och det är väl nu jag känner av den bekanta stressen igen. Och man känner sig så värdelös igen - ens barn skriker. Varför skulle jag utsätta honom för detta? Varför stannade vi inte hemma? Och så vidare...

Direkt när vagnen börjar röra på sig i cafét mot dörren så tystnar han. Han är tyst och lugn ända tills vi kommer in i Nordstan igen, då börjar har smågnälla lite, men inget gallskrik. Somnar så gott i bilen efter att tyst suttit och tittat på allt ljus ute i den kolsvarta Göteborgskvällen.

Jag trodde jag var coolare än då, att jag mognat mer under dessa två månader. Jag vet att jag inte borde känna så. Och jag har idag fått snälla kommentarer från vännerna T, Betty och Lalli. Som utan att jag eg sagt så mycket ändå förstår hur jag kände det. Tack vänner! *puss och kram*

När jag kom hem var jag så ledsen att jag kunde börja gråta. Jag var helt slut och höll på att somna på soffan. Liten blir ammad och sedan ompysslad av pappa som sjunger/trallar för honom och Liten skrattar! Han skrattar även med ljud, vilket inte händer så där jätteofta.

Borta bra, men hemma bäst.

Bebisfika

Jag skrev tidigare i somras om att jag träffade en mamma på BVC, med sin lilla tjej. Nu har vi äntligen träffats tillsammans med vännen T på en bebisfika här oss mig.

Det var jättemysigt! Vi hade bestämt för fika, men de stannade ända till 17:30, så nästa gång tänkte jag att jag får fixa ihop någon lunch till oss också.

Så nu har Liten fått två lekkamrater, två små tjejer L och E. Nu 10 veckor samt 4. Fotade dem tillsammans liggande på golvet, så kan vi ta nya kort med jämna mellanrum och se hur de utvecklas.

Härligt härligt! Nu känner man verkligen av myset, det är mer avslappnat, speciellt när jag fått träffa andra mammor också, med samma undringar och bekymmer. Helt plötsligt inser jag att jag är fullständigt normal!

:-D

Utveckling

Liten börjar somna allt tidigare nu, hux flux. Innan har han somnat vid 23, sedan har det sakta blivit tidigare och tidigare. Nu är vi nere i klockan 20. Vilket vi inte alls varit förberedda på och fått väcka Liten för blöjbyte och pyjamas.

Han börjar intressera sig mer för leksakerna i babygymet. Men han greppar inget - han försöker inte ens nå dem eller slå på dem. Han bara ligger och tittar. Men det är ett stort steg framåt, för innan vägrade han ens att ligga där. Men om något hamnar i hans hand, t ex min tröja eller bh vid amningen, då drar han gärna i dem.

Han suger mer och mer på händerna. Senaste tilltaget är att försöka få in HELA näven i munnen. Sött tycker mamma som sitter och myser bredvid.

Liten härmar oss nu ibland genom att räcka ut tungan och gapa med munnen. Pappa har börjat trallsjunga för Liten när han sitter i sittern och han är fullkomligt hänförd över att titta på pappans minspel och ljud. Idag var Litens svar häpnadsväckande - det var precis som han försökte sjunga med!

Liten är väldigt fascinerad av tv:n och det är bara fotboll som gäller (gissa om han kommit till rätt familj!). Jag gissar på att det är det gröna gräset som han gillar att se. Men han kan sitta länge i sittern och titta, man ser hur mycket han gillar det eftersom han fäktar mycket med armar och ben när det är något han gillar - och hela sittern gungar rejält.

Liten har aldrig varit så förtjust innan att sitta i vårt knä. Men det har blivit lite ändring med det, och för varje gång sitter här där lite längre.

Liten kan fortfarande le när han somnar in, men det sker inte alls lika ofta som innan, tyvär.

Liten har börjat leka med maten! Han har sista veckan börjat använda tungan mot bröstvårtan när han ätit sig mätt, förmodligen för att känna. Men han busar samtidigt som han gör det och ler och böjer in huvudet mellan axlarna.

Han kämpar fortfarande emot sömnen, vilket vi märkt av ända sedan han föddes. Som ikväll. Mamma vet att han är trött och behöver sova. Och han är nära att somna in många gånger, men så plötsligt rycker han till och spärrar upp ögonen. Många gånger har vi gått och lagt oss med honom för att få honom att somna lugnt.

Första badet

Ikväll har jag och Liten badat ihop för första gången! Det var mysigt. Fast ändå kändes det inte helt självklart att hoppa ner där näck med sin bebis. Kan inte förklara varför? Precis som att det inte passade sig. All medias skriverier om pedofilism kanske?

I vilket fall, efter en stund kunde vi båda njuta av badet. Vi har ett stor badkar så Liten åkte runt och vi plaskade och det såg ut som han njöt av det. Vi badade i över en halvtimme, sedan fick pappa komma och ta upp honom så att han inte skulle förvandlas till ett russin!

Finns det något mer underbart...

än när man sover tätt intill sitt barn (förutsatt att den ligger stilla då förstås! ;-) ) och känner doften från dess lilla hårkalufs.

eller

än när man slår upp ögonen och ser att en bebis ligger och tittar på en. Och när bebisen ser att mamma är vaken blir den jätteglad och börjar skratta.

Vilket underbart sätt att vakna på!

Största fasan

Min största fasa med Liten är inte att han ska sluta andas, att jag trillar med honom i trappan eller över våra nätverkskablar som går över golvet, eller på något annat sätt gör fel. Utan det är att någon ska ta honom. Sno. Kidnappa. Stjäla. Så jag vågar aldrig släppa honom ur sikte när jag t ex är i stan. Aldrig. Jag kan inte ens lämna honom utanför vårt postutlämningsställe här och springa in snabbt.

Men visst kollar jag honom då och då så att han fortfarande andas. Det hör nog till moderskapet tror jag.

Men de sista två dagarna har jag varit extremt nojjig. Jag vet när det började men kan inte riktigt förklara varför. Jag grät efter att ha sett ”Höst i New York” och efter det har jag blivit mer nojjig för allt. Orolig.

Samma sak var det i slutet av graviditeten. Jag tänkte på sådant jag läst från USA. Där de slagit ner en höggravid mamma och skurit ut hennes baby.

Yscha.

Kommunikation och fotboll

Ända sedan Liten föddes har jag hållt i hans hand vid amning. Ibland har han varit upprörd och då har jag smekt honom på handryggen (tips från BB). Men oftast är det skönt att bara hålla.

När jag ammar håller han i mitt pekfinger. Då för jag upp hans hand mot min mun och jag pussar handen.

Nu är det tvärt om. Liten håller upp sin näve mot mitt ansikte när vi ammar, och vill att jag ska pussa på hans hand...

Vilket underbart sätt att kommunicera på...

Liten har börjat intressera sig lite för tv:n. Och vad är det han gillar?! Jo - fotboll!

Ang amningen så har vi ammat ofta idag, och det har gått bra, fram till kvällen. Han blev väldigt upprörd, men till slut kunde jag vagga honom till sömns i hans sitter.

Hans pappa ringde nu ikväll - hans andra natt ifrån oss. Han berättade att han höll på att börja gråta av saknad när han visade sina vänner bilder på Liten i mobilen... Jag önskar att vi kunde vara tillsammans jämt. Men då lär man ju sig aldrig vad saknad är...

Svartsjuka?

I böckerna står det gärna om att mannen kan känna svartsjuka mot barnet, för att kvinnan ägnar det all sin uppmärksamhet och kärlek.

Men är det bara mannen som kan känna så? Jag kan känna saknad och i viss mån bli ledsen över att det inte finns tillräckligt med kärlek så det räcker till mig också. Alltså, förstå mig rätt. Jag tror visst att sambon älskar mig. Men han visar det inte utan riktar den mot vår son istället.

Jag vill inte kalla det svartsjuka. Vår son förtjänar all den kärlek vi kan ge honom. Men det är ändå som så att jag kan känna mig lite svältfödd emellanåt. Och vill krypa upp i en varm famn och bara känna mig älskad.

Sambon har öppnat upp sig fullständigt mot Liten och är väldigt kärleksfull i både ord och handlingar. Men ibland får jag känslan om att det är mamma OCH pappa OCH barn. Jag vill ha en mer treenighet. Mer VI. Mer att jag och sambon tillsammans njuter av vårt mirakel – att vi inte glömmer bort vår kärlek till varandra. Att inte känna mig utanför när sambon gosar med lillprinsen.

Kanske är det en omställning för mig. Från att ha varit gravid och bärande på ett litet mirakel. Till att bli mamma. Att inte vara så speciellt längre. Jag tyckte det var jättejobbigt första gången jag var och handlade ensam efter att Liten föddes. Innan såg man ju att det var något speciellt med mig - att jag var gravid. Nu ser ingen att jag har blivit mamma, om inte Liten är med mig.

Sambon ger mig gärna en puss, t ex när han ska åka till jobbet. Men den sker i samband med att han ger Liten en också. Inga spontana kramar eller komplimanger. Jag vet inte om jag är speciellt bättre heller. Några få gånger har jag kunnat krama om honom, men oftast håller en av oss Liten, stressar runt eller så orkar vi helt enkelt inte.

Liten ligger mellan oss i sängen, så det blir inte ens att vi håller om varandra som vi alltid gjorde innan. Men jag vill inte flytta honom till hans säng ännu på natten. Jag vill att han ska känna närhet och trygghet.

Sex är inte att tala om ännu. Jag tror inte att någon av oss är speciellt intresserad av det än. Dessutom har jag lite rester kvar av blödningen plus att bäckenbottenmuskeln fortfarande gör ont. Just nu känns ett normalt sexliv ganska avlägset, men jag antar att det är lite konstigt i början. Sedan är det väl som att cykla?!

Underbart väder med picknick

Efter BVC-kontrollen var Liten på strålande humör, satt och jollrade i sittern medan jag packade för en picknick. Med vännen T och hennes dotter.

Det har varit underbart väder idag. Klarblå himmel och 16-17 grader. Vi gick ner till stranden och satte oss. Tyvärr fick vi inte njuta så länge, båda barnen var lite kinkiga. Men den stunden vi fick var helt ljuvlig! Jag längtar redan efter nästa sommar.

När vi kom hem förstod jag varför Liten varit så kinkig. Hunger. Oro. Jag satt med honom i knät och ammade från halv fem till sju på kvällen! Han tog några korta sovpauser, och det var lite gråt ibland. Satt en omgång till mellan halv nio och tio. Det är mysigt att bara sitta så nära varandra, men till slut känns det i både bröstvårtor och skuldror.

Idag har Liten varit ledsen - det har varit mer ledsen-gråt än tjut/skrik. Darrande underläpp. Vet inte varför han varit så orolig, främst på kvällen. Oroligheten är nog anledningen till att han velat vara så nära ikväll, och snuttat mycket.

Men känslan när man kan trösta sitt barn är helt underbar.
Oslagbar.

BVC-Besök 2 månader (9 veckor)

Idag har jag och Liten fått en låt ihop! The way I are, med Timbaland. Idag var han ledsen och då satte jag på låten och dansade med honom. Han tystnade direkt! Det är ett härligt gung i den, perfekt för att dansa med en liten bebis till.

Idag var det dags för 2-månaders kontrollen med tillhörande läkarkontroll. Allt såg bra ut, förutom att han är väldigt platt på ena sidan av huvudet. Vi måste få honom att ligga mer med huvudet åt andra hållet. Det innebär att jag måste byta plats i sängen. Träningen att ligga på magen har redan gett resultat på endast fyra dagar. I måndags kunde han knappt lyfta upp huvudet, nu håller han upp huvud och rygg jättebra, vilket han visade för läkaren. Och ännu bättre för pappa på kvällen.

Berättade om mina problem med amningen, att han skriker ibland. Främst på kvällarna. För det mesta fungerar ju amningen bra, men det är desto jobbigare när den inte gör det. Fick inget vettigt svar, kändes som jag pratade med en vägg ärligt talat...

9 VECKOR
Vikt: 5 545 gr (5 210 gr)
Längd: 58,5 cm (58,5 cm)
Huvud: 41,5 cm (40,5 cm)

2 månader!

Liten är redan 2 månader gammal!!!

Tiden går verkligen supersnabbt!

Morgonen började inte bra, en stor kaskadspya i sängen, precis som förra lördagen hos svärisarna. Men igår åt jag inget konstigt?

Ikväll var det problem igen med amningen - Liten är hungrig men vägrar ta bröstet. För hungrig? För trött?

Han försöker allt oftare få in handen i munnen, men koordinationen är inte den bästa! Han är för söt ut när han försöker föra händerna mot munnen, men missar och hamnar vid örat... Munnen hittar till handen, men inte tvärt om!

En annan sak som jag reageat på är att han får ont när han slår sig. Innan har han petat sig i ögat, rivit sig, slagit emot min axel med huvudet m m, men inte reagerat direkt på det. Nu börjar han illvråla när han får ont, bland annat då han slagit i min axel, slagit i foten i skötbordets kant, slagit handern mot leksakerna på sittern och rivit sig, detta bara idag och igår. Har känseln ökat så dramtiskt?

P-piller och vestibulit

Detta har jag sagt hela tiden.

När jag bestämde mig för att bli fri från vestibuliten sökte jag efter information överallt för att se vad jag kunde göra. Bland annat hittade jag information om att p-piller kunde vara en av orsakerna.

Jag slutade samma dag. Det var den 17 januari 2003.

Första leendet mot främmande

Idag var jag med min syster på sjukhuset.

Plötsligt vänder sig en undersköterska mot Liten där han sitter i bilstolen på golvet och ler mot honom. Då börjar han tokflina tillbaka och skrattar mot henne! Så stolt jag blev över den här underbart söta bebisen - han är ju min!!!

Liten har alltid verkat så reserverad mot andra människor än mig och sambon. Vilken skillnad! Nu börjar det hända grejor här!

Förresten var det första besöket på sjukhuset sedan Liten föddes. Det var märkligt att gå där igen, det var så mycket intryck och känslor som ramlade över mig. "Där stod vi och väntade", "där gick vi", "där kan han" etc etc.

Nappflaska

Jag har verkligen svårt för en sak.

Att låta Liten ta nappflaska.

Det är inte så att han har något emot det. Tvärt om. Han slukar girigt i sig, och trots att jag precis ammat honom kan ha ändå dra i sig 100 ml.

Igår när jag kom ner till sambon och Liten (som skrikigt en stund och vägrat ta bröstet), gav sambon honom ersätting i flaska. Helt plötsligt så känner jag mig LEDSEN, ÖVERFLÖDIG och UTANFÖR .

Är jag knäpp? Som inte ser till mitt barns bästa här utan blir självisk och ledsen när inte det jag har räcker eller duger?

Nåväl. Jag är dessutom också orolig att han skall sluta suga på bröstet om han får för mycket flaska. Eller börjar suga fel. Han suger ju helt annorlunda nu än tidigare, vilket beror på nappen som han numera har alldeles för ofta (jag var emot det i början men är den som ger honom den mest nu). Ibland börjar han suga på bröstet som om det vore en napp men han brukar oftast öppna upp munnen sedan och gör det rätt.

Ni kanske undrar varför han får flaska. Det är inte speciellt ofta. Nu fick han visserligen i lördags och igår, men två gånger på en vecka är inte ofta förekommande. Max en tror jag. Men kanske skulle han ha fått det oftare ändå. Ibland är han tvärilsk på kvällen och vägrar ta bröstet. Det kan bero på att han är för hungrig, eller för förbannad. Eller att det inte kommer tillräckligt snabbt ur bröstet eftersom amningarna oftast är tätare på kvällarna. Och när han har sina tillväxtperioder så växlar behovet så fort att produktionen inte hinner med. Dessutom när han har sina nätter då han sover längre, då går det väldigt lång tid mellan amningarna, vilket kanske också påverkar.

I vilket fall kan jag inte låta bli att bli ledsen. Jag älskar verkligen att amma, även om jag inte jublar varje gång. Men det är enkelt. Och jag har det alltid med mig. Jag tror på att innehållet är bra för honom. Och jag älskar intimiteten som vi delar. Vilket jag då även borde unna min sambon men har svårt för...

Att amma är något som jag längtade efter något så otroligt under barnlöshetstiden. Bara tanken att en gång få mitt barn lagt till bröstet för första gången fick mig att börja gråta.

Men självklart, är Liten hungrig och jag inte kan förse honom med tillräckligt mycket bröstmjölk, så är det ju självklart att han ska ha ersättning istället. Så långt låter jag det aldrig gå att jag sätter mig själv före.

Men visst blir jag lite ledsen i ögat av det.

Träning på mage

Idag har vi börjat träna att ligga på mage och hålla upp huvudet. Och det var svårt, men Liten var jätteduktig.

Han låg en bra stund - längre än vad jag trodde han skulle orka, och jollrade till och med en del. Till saken är den att Liten har haft en enormt stark nacke ända sedan födseln. Han har hållt upp det bra, t ex när han ligger på vår bröstkorg eller vi håller honom mot axeln. Men vi har honom nästan aldrig liggande på mage.

När han inte orkar mer visar han sitt missnöje och får istället ligga på rygg. Nu ska vi försöka att träna varje morgon.

Idag visade han förresten ett stort intresse för sina fötter! Han har dessutom bjudit på många leenden och skratt.

Första natten utan pappa

Sambon är i Stockholm och har tittat på Sverige-Danmark. Första natten utan oss. Vår första natt utan honom.

Liten fortsätter att äta ofta. Vaknade 03, 05, 07 och 09 för mat. Låg och myste innan vi gick upp - han fäktar fortfarande livligt med armar och ben.

Men sedan händer något. Liten blir till synes av ingen anledning otroligt skrikig och vägrar vara i babysittern eller BB-selen. Somnar till slut mot min bröstkorg i 1½ timme. Han vaknar vid 14, jag ammar, men sedan fortsätter skriket. Eller skrik är fel. Han gråter. Han är väldigt förtvivlad, det kommer tårar och han låter väldigt ledsen. Det skär i hjärtat...

Jag lägger oss båda i sängen och vi sover i två timmar. Han snyftar innan han somnar...

Men sedan hämtar vi sambon vid 16:30 och Liten är mest nöjd, skrattar och ler - även med ljud! Är bara lite skrikig strax innan nattningen, annars går allt bra.

När jag läser om utvecklingsfasen vid 8 veckor, så är det mycket som faller på plats. Men ibland undrar jag om jag inte inbillar mig när jag vet vad det är jag ska leta efter?! Men jag försöker att skriva ner och anteckna de saker som skiljer sig mot hur det normalt brukar vara.

Idag var en sådan dag.

Tomt i brösten

Efter promenaden idag ammade jag nästan konstant mellan 15 och 18. Sedan sover Liten en timme. När jag sedan ska amma igen känns brösten helt tomma. Men trycker jag på dem så kommer det ut mjölk.

Men Liten skriker vid bröstet. Kommer inte ut tillräckligt fort? Han har känts hungrig hela dagen och nästan kastat sig över bröstet, eller sugit girigt på nappen.

Vi prövar att ge ersättning och han tar direkt 100 ml.

Men varför känner jag mig så dålig???

Ännu ett mål uppfyllt

Idag var jag och vännen T ute för första gången på barnvagnspromenad ihop. Ännu ett mål uppfyllt.

Vi sa några gånger, när det såg rejält nattsvart ut för oss, att en dag ska vi gå här i byn, bilda barnvagsmaffia och knuffa ner pensionärerna från trottoaren.

Så idag var det äntligen dags. Vännen T med dotter dök upp hos oss på morgonen och frågade om vi inte skulle med på en promenad. Självklart! Och vilken underbar känsla det var! Att detta verkligen är sant! Att vi lyckades till slut båda två - och nästan samtidigt!

Fast några pensionärer såg vi aldrig röken av.

Mera konstaterande

Jag är jävligt kass på att göra mina knipövningar. Testade idag igen att knipa av strålen.

Hände inte ett dugg.

Besöket avklarat - Utvecklingsfas 8 veckor

Äntligen hemma! *lättad*

Nu har vi avklarat första dagarna i Litens liv där vi inte varit hemma... det gick väl sådär. Mest tycker jag det för att jag inte klarade av att slappna av. Sambon har en helt annan uppfattning. Och hans är säkert mer verklighetstroget än min hormonstinna upplevelse.

Vi var hos svärpäronen i helgen, tre nätter. Tack gode gud iaf att de, utan att vi sa något om det, överlät sin dubbelsäng till oss. Jag blev så otroligt lättad av det. Tack vare att nätterna fungerade bra kändes det rätt så hyggligt.

Men Liten var stressad över allt det nya och det gjorde mig stressad. Inte blev det bättre när han började storkräkas för första gången på fyra veckor och sedan vägrar ta bröstet. Man blir rätt uppjagad då... Bläddrade lite i min dagbok och hittade en annan gång då han kräktes - jag hade ätit färskpotatis då. Så numera är det struket från min äta-lista.

Första kvällen gallskriker Liten länge. Vi turas om att bära runt. Han somnar till slut utmattad på mitt bröst, efter att sambon och jag blivit ovänner. Vilken bra start... Han vaknar morgonen efter som en solstråle mellan oss. Han börjar fäktas med armar och ben den här morgonen (Utvecklingsas 8 veckor) och håller på så en bra stund. Det ser komiskt ut och han håller på väldigt länge. Likaså har handen hittat munnen och han suger frenetiskt. Svårt att veta om han gör det för att han är hungrig eller ej - men jag testar mig fram och han vill inte ha mat. Så det är väl ytterligare ett steg i utvecklingsfasen. Han log ofta till mig och fick till och med fram ett skratt med öppen mun och ljud! Det känns som han utvecklas jättemycket bara de sista dagarna.

Plötsligt kräks han på morgonen i sängen, och det bara väller ut. Kan inte förstå att så mycket vätska kan få plats i den lilla kroppen. Jag blir alldeles förtvivlad. Eftersom brösten kändes tomma igår - hur ska det nu gå när jag måste amma om honom igen?! Men Liten bara ler och vi ligger kvar och myser en stund (ja, vi flyttade oss bort från spyan). Men under dagen fortsätter han att skrika vid bröstet - han börjar äta men skriker sedan. Jag är på helspänn och kan inte slappna av. Tänker hela tiden på hur jag ska göra nästa gång jag ammar. Först på kvällen är jag i alla fall säker på att det är maknip och han får Minifom. Och blir en helt annan bebis... Lugn och go. Däremot är han orolig vid sänggåendet, så jag ligger jämte och tröstar. Vi somnar båda två...

Andra morgonen tror jag inte att det är sant när jag tittar på klockan för första amningen. Liten har sovit rekordlänge - sju timmar i sträck! Han har för första gången sovit hela natten! Från halv elva till halv sex! Fortsätter att ge honom Minifom under dagen, amningen fungerar bra. Däremot har han börjat småkräkas vid rapning, något han inte brukar göra. Han sover mycket under dagen, och lyckas sova sig igenom en ström av besökare... som var besvikna för att han inte var vaken, men mamma var så glad så... :-D

Sambon och jag talade ut lite. Jag förklarade för honom hur stressad jag upplever situationen. Han tyckte inte alls att Liten skriker mycket eller att det är jobbigt. Men jag förklarade för honom, att då jag inte kan slappna av när Liten är go och glad och jollrar, så upplever jag det som jobbigt hela tiden. Och om han skriker och någon annan bär på honom, ja då är jag ändå på helspänn. Han verkade förstå nu hur jag mår och det känns skönt. Det förklarar ett och annat i mitt beteende under helgen...

Hemresedagen blev lite mer skrikig, förmodligen pga av magknip. Vi stannar till i Ullared efter en lugn och fin bilresa hem, men det gillar inte Liten, så det blir en väldigt snabb tur där inne. Förmodligen blev den då också ganska billig... ;-)

Vi kom tillbaka igår kväll och idag har han varit hur go och lugn som helst. Just nu ligger han i sin egen säng och lyssnar på spedosan - något han inte brukar vilja göra annars, utan vill inte sova om vi inte ligger jämte honom. Jag skulle väl säga att vi båda är lugna. Det är skönt att vara hemma där man har sina små rutiner och alla saker tillgängliga.

Phu!

Konstaterande

Det gör jävligt ont. Att bajsa.

Hur länge ska det vara så?!?!?!