Berättat för syrran!

Tidigare idag var min syster på besök med sina två busfrön. Berättade för henne att hon skulle bli moster igen! Hon blev glad och gratulerade. Berättade för henne om hur jag kände och mådde. Det var skönt att kunna få prata med henne om det här.

Dock hävdade hon att det enda som är bra med två barn är att de har varandra... ;-) Hon som alltid peppat och varit så förnuftig, jag hade hoppats på lite bättre peptalk!

Så nu frågar jag er - ni som har två barn. Är det bara jobbigt? Vad är för och nackdelar med att ha två år emellan istället för tre? Kommer jag att gå hemma i höst och gråta för att jag inte fixar detta? Inte får sova, inte får någon hjälp?

Synundersökning

Jag fick ju höra när jag var gravid att om man är närsynt så ska man vänta med att byta glasögon - 80% får synförändringar med hormonerna. Och jag var i stort behov då att byta ut de gamla. Så jag väntade. Sedan fick jag höra att förändringarna kvarstår så länge man ammar. Och man skulle helst vänta 6 mån efter man slutat amma innan man göra en synundersökning.

Men jag insåg att jag fixar inte detta i två år till. Jag måste ha nya glas nu. Och det känns som att det nu är minst hormonpåverkan i kroppen (dvs att det blir mer och mer) så jag tog tag i saken och bokad en tid. Har varit där i veckan och fick med mig fem bågar hem. Jag HATAR att köpa nya glasögon. Jag tycker det är skitsvårt. Och inte EN ENDA gång har jag provat dem här hemma. Jag har inte orkat. Jag har varit som död
när jag kommit hem och inte orkat bry mig. Och idag ska de tillbaka...

Morgongräl

Sambon föreslog mat ikväll när hans föräldrar kommer. Stekt kött. "Jag får se om jag kan äta det", svarade jag då. Bara tanken får det att gå runt i magen på mig.

Sambon blir skitsur och börjar gå igång med att "ska det vara så här igen" och börjar gnälla över hur jobbigt HAN tyckte detta var förra graviditeten. Detta med att jag mår illa över den mesta maten och är gnällig över den.

Jag å min sida tänker på alla cylindrar. Jag blir asförbannad. Så HAN tycker att detta är jobbigt? Då kan han ta mig fan vara gravid nästa gång så får han se hur jävla roligt det är. Att sitta här och försöka jobba medan man bara mår piss. Att hela tiden rapa luft och fundera på hur man gör om man ska spy här på kontoret. Eller hur jag går ut och äter lunch efter alla andra för jag inte litar på mig själv?

Aldrig mer postafen

Åkte hem igår eftermiddag. Sov 1½ timme i soffan. Somnade sedan ytterligare någon timme på kvällen. Gick och la mig vid 21 och sov till 7.

Jag var helt klubbad, ville bara vara ifred och sova.

Dessutom hade Liten feber igår, nästan 40 grader. Han har varit feberfri inatt men vaknat en gång i timmen och gallskrikit. Det är skitjobbigt när jag inte kan förstå vart han har ont. Funderade på om han hade fått blåsor i munnen, men nu på morgonen verkar det varken vara blåsor, halsen eller öronen.

Men aldrig mer postafen. Nu sitter jag här med min band och ingefärste. Och en ask gröna vindruvor. Mår lite illa, men bättre än på flera dagar. Däremot känner jag mig trött och lite handlingsförlamad. Trögstartad. Och vi som har så mycket att göra på jobbet nu.

Zzzzzzzzz

Jag är så trött. Jag sover ruskigt dåligt om nätterna, vaknar ofta. Får ingen bra sömn. Detta i kombination med postafen har gett mig en rejäl klubbning. Fryser och mår inte alls bra. Måste åka hem och sova.

Däremot mår jag inte illa...

Åtgärder mot illamåendet

Igår testade jag banden, de verkade fungera rätt ok. Jag kände mig pigg och hyfsad igår kväll, att vännen T med dotter var och hälsade på gjorde nog sitt också.

Men jag fryser och mår illa nu, så jag har ändå testat en postafen, så får vi ser hur det går.

Samma nu som förr

Satt och läste lite hur det var för två år sedan, med tanke på mina osorterade tankar. Hittade flera inlägg som likaväl kunde vara skrivna av mig idag. Framför allt detta.

Men samtidigt så upptäcker jag också att jag fysiskt sett mår samma. Illamåendet, sover dåligt på nätterna, matproblematiken, kissandet och att känna sig rejält vissen. Likaså det här med apatin, orkeslösheten och de negativa tankarna.

Apoteket

Ska åka förbi apoteket efter jobbet och köpa åksjukeband och postafen. Jag behöver vara allert på jobbet, så jag tänkte testa.

Hörde att man blir trött av postafen, så det vet jag inte om jag vågar ta.

Urk

Sitter nu med mitt te med ingefära och citron. Samma paket som jag köpte när jag väntade Liten. Testade det i söndags, det gjorde underverk!

Sambon stekte köttfärs igår och gjorde köttfärssås. Storkok. Hela kvällen. Fy fan så äckligt det luktar när man steker köttfärs. Jag fick rusa från köket och upp på andra våning - sambon fick ta över matning av Litens gröt... Nu stinker det i hela huset och i alla mina kläder. Alltså, jag sitter här på jobbet och känner denna hemska doft.

Dessutom vaknade jag med en liten förkylning, så jag är frusen, ont i halsen och lite täppt. Inte så farligt egentligen, men allt tillsammans plus ett jävla humör gör mig inte till en rolig människa just nu.

Jag har tokmycket att göra på jobbet nu, där jag även måste använda fantasin och min så kallade kreativitet. Det är jättesvårt när jag nu har noll lust med något och jag blir än mer stressad - och än mer apatisk. Men när jag väl kommer in i en arbetsuppgift ordentligt, då glömmer jag faktiskt bort hur jag mår. Vilket är skönt.

Problemet är bara att jag är så jädrans trögstartad på morgonen.

Vecka 6 (5+6)

Barnet
När embryot är så här litet mäter man oftast längden mellan huvud och stjärt då benen är svåra att mäta. Nu är bildandet av organ i full gång. Lever, lungor, bukspottkörtel och sköldkörteln står på tur att bli till. Hjärtat slår med en kammare. I ansiktet är munöppningen skapad och underkäken börjar ta form. Tarmsystemet bildas med framtarm, mittarm och baktarm. Navelsträngen utvecklas. Små knoppar till armar och ben börjar utformas. Längd huvud till stjärt 7 mm.

7mm var vår lille böna förra gången vid den här tiden vill jag minnas, då vi var på SU och gjorde VUL. Konstigt egentligen, vilket bra omhändertagande man hade då. Nu får jag inget vet om bebisen innan vecka 18. Då är vi ju nästan halvvägs. Och tänk om det är två???

Mamma
Många gravida kvinnor känner av halsbränna, förstoppning eller trötthet. Hormonella förändringar gör att du får mer genomblödning i kroppen vilket kan leda till att slidan kan få en rödlila färg. Din livmoder börjar växa.
Risken för missfall är större under de första tolv veckorna. Du kan inte själv påverka missfallsrisken så koncentrera dig istället på att leva sunt, äta bra, röra på dig och sov när du är trött.

Jag har hört att man inte kan påverka ett dugg, att få missfall eller ej. Å andra sidan tar jag väl hand om mig, annars blir jag bara mer illamående...

Hos barnmorskan/kontroller
Det är dags att boka tid hos barnmorskan. Första besöket sker någon gång mellan vecka åtta och tio. Om du vet att du är gravid kan det kännas långt dit.

Ska ringa i veckan...

Nu så känns det allt

Det började igår på eftermiddagen på jobbet. Då kom det där härliga illamåendet smygandes och jag tokåt läkerol, bilar med choklad och plommon.

Denna underbara blandning gjorde ju knappst saken bättre.

Idag på morgonen var det ändå rätt ok, men på eftermiddagen har jag varit som klubbad. Jättetrött och ingen ork alls. Har haft en jättemysig dag med Liten, då vi har gosat och busat massor. Sambon har varit iväg och dykt igen, så vi har varit för oss själva.

Osorterade tankar

Jag börjar vänja mig vid tanken att vi ska barn. I början av veckan var jag panikslagen och ville bara skrika ut ett "NEEEEEJ". Det är för tidigt. Jag vill vara mig lite först. Jag vill ha tresamheten lite till. Jag vill jobba.

Samtidigt så skäms jag i förväg. Ska mitt andra barn läsa detta någon gång i framtiden och tro att han eller hon var mindre önskad? Så är ju faktiskt inte fallet. Det har inte med saken att göra, utan med tiden.

Jag har valt att försöka sortera mina tankar i huvudet istället för att blogga rätt ut. Jag tror att en del skulle ta illa upp. Barnlöshets-Astillbe skulle definitivt gett mig en käftsmäll om hon kunde poppa upp här.

En del av min oro har säkert bottnat i att jag längre inte vet vem jag är. Innan var jag infertil. Barnlös. Bitter. Avundsjuk. Jag hade en enorm längtan som växte sig starkare och starkare. Dessa år har på något sätt antagit en form - Liten. När jag ser på honom ser jag vad vår längtan resulterade i. Han har på något sätt blivit representant för vår kamp. Men faktum är att vår kamp gäller inte bara honom, utan det gäller hans syskon, det gäller alla de barn vi aldrig fick. Men det är svårt att ställa om fokus.

Rädslan för kärlek. Ja faktiskt. Det är så många, löjliga kan tyckas, tankar som dyker upp i huvudet. Vi har ju det så bra vi tre nu. Kommer jag inte att kunna älska Liten lika mycket som innan, när jag får ett barn till? Jag vet ju att jag kommer att älska mitt nästa barn. Jag kan även förstå att detta är något jag inte kan komma att förstå innan jag är där. När Liten föddes, då visste jag inte vad det innbar att älska ett barn. Jag trodde jag älskade honom när han kom ut där, alldeles hal och varm. Men under tiden som har gått har jag häpnats av hur starkare kärleken blir hela tiden. Och jag antar att naturen har gjort det så att vi bara kan älska mer. Inte mindre. Inte mindre kärlek över till de stora barnen. Inte en viss storlek på kärlekskakan som ska räcka åt alla. Utan den växer den hela tiden. Med idag känns det ändå väldigt avlägset. Kan jag verkligen älska mer?

Vännen T sa något bra häromdagen. Att ett syskon är det bästa som jag kan ge Liten. Vilket faktiskt är sant. Jag försöker att tänka på det, för min hjärna vill nämligen ha det till att jag är elak mot Liten som ger honom ett syskon och därmed tar bort den fulla uppmärksamheten som han nu har från båda sina föräldrar. På sambons sida finns inga andra barn. Och iår är det hans föräldrars tur att ha oss över jul. Men jag insåg med glädje, att nästa gång vi firar jul hos dem, då är Liten inte längre själv. Och genom att det kommer vara två år mellan dem, kommer de att leka och vara tillsammans i många många år.

Jobbet. Fast jag vill gallskrika åt mig själv att "skit i jobbet" och ruska om mig rejält så kommer jag inte ifrån det. Jag trodde aldrig att det skulle vara så kul att komma tillbaka, med så mycket nya krafter och idéer. Så jag känner mig lite besviken att inte få fortsätta, och jag känner mig som jag sviker mina kollegor. Å andra sidan har jag alltid jobbat häcken av mig. Och vem har tackat mig för det?

Jag räknade ut att när Liten 2.0 (märks vad jag jobbar med?!) föds till sommaren så är det SEX år sedan vi började försöka få barn. Herrejävlar. Och jag är snart 34 år. Jag lät min kropp bestämma, och när jag läser det här som jag skrivit kan jag inte mer än hålla med att den gjorde rätt. Två barn på sex år.

Jag nämnde i början att vår kamp har på något sätt antagit en skepnad av Liten. När jag tänker på allt vi gjort så känns det som att vi gjorde det för honom. Men samtidigt när vi har köpt möbler etc så har det hela tiden funnits i bakhuvudet, att syskon också ska använda det här. Men så finns det vissa saker, som jag helt enkelt bara köpt till Liten. Därför känner jag ett behov att boa mig. Att förbereda detta nya barns ankomst. En simpel (kan tyckas) sak som dinglisen i vagnen. Nallespeldosan i sängen. Första kläderna på BB. Jag kan inte förklara hur, men det är viktigt för oss alla. Liten ska få ha sitt. Liten 2.0 ska få sina egna "längtans-saker". Och jag måste få köpa och längta och känna efter Liten 2.0.

Jag mår dåligt över att inte upp på väggarna lycklig över graviditeten. Men någonstans tror jag att jag målar upp värsta scenariot hela tiden. Som bara ältas hela tiden. Som tränger undan de fina känslorna. Men jag har börjat kolla in magar igen. Jag surfar efter mamma kläder. Så fort jag ser en nyfödd bebis så spritter det till av längtan. Jag kan återigen känna hur det känns att ha den där varma goa kroppen med uppdragna knän vilandes mot axeln.

Någonstans har jag också fått en bild av hur rent ut sagt jävligt det är att vara mammaledig med två barn. Alla säger det. Ett barn är rosenskimmer och lullull. Två barn är bara kaos, stress och ingen sömn. Därför längtar jag efter att få berätta för min syster. Hon är alltid så förnuftig och lyckas alltid smula ner andras sanningar. Och faktiskt så brukar hennes sanning stämma bättre överens med min verklighet än andras sanningar.

Det blev aldrig av

Det blev aldrig av att jag berättade för min syster idag.

För mycket folk på lunchen. Men jag har en ny möjlighet nästa vecka då hon kommer med sina killar på besök.

Jag behöver hennes handfasta råd och support...

Orättvisa

Det är orättvist att jag som inte ville bli gravid nu, blev det. Och både min vän och kollega fick missfall.

Ibland är det så jag skäms.

Att berätta eller ej...

Tre vänner vet nu om att vi ska ha barn igen. Det känns inte alls lika konstigt den här gången att berätta, eller jo, fast på ett annat sätt. Det är så tidigt så jag har inte fattat det själv än.

Det känns inte heller viktigt att hålla stenhårt på det här med tolv veckor. Jag vill bara att tiden ska gå så jag kan berätta för alla så jag får det gjort... Konstigt att resonera så?

Sambons pappa har drabbats av två hjärtattacker på kort tid. Vi har funderat på att berätta när de kommer och hälsa på nästa gång, för att de ska få något att se fram emot efter allt det jobbiga nu. Å andra sidan vet jag inte. Om det blir missfall? Då kommer det att bli tjat varje månad om vi har blivit gravida igen eller inte...

Till mina egna päron funderar jag på att vänta med till jul. Däremot tänkte jag berätta för min ena syster på fredag när vi träffas, hon fick veta sist förra gången, så det är inte mer än rätt att hon får veta först nu. Förra gången fick ju mina föräldrar och ena syster veta direkt, eftersom de visste att vi gjorde IVF.

BF

Beräknad dag för förlossningen är den 22 juni för Liten 2.0.

Redan i torsdags la jag upp min graviditetskalander på Familjeliv. Så säker var jag över utgången. Men jag blev förvånad att jag redan har klarat av 12% av graviditeten, utan att egentligen "göra" något.

Men det är kaos i mitt huvud.

Den 20 oktober 2006

Gårdagens datum har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Som en av mina bästa dagar.

Den 20 oktober 2006 hade vi återföring av en liten eskimå. Den första som tinades upp fick kasseras, men den andre klarade sig bra. Den klarade sig så bra att den resulterade i ett mirakel, i vår eskimåpojke Liten.

På kvällen var sambon och jag på fest. Som varade ända till morgonen. Det lustiga var att jag ville bara hem, jag ville inta horisontellt läge - embryot kanske kunde trilla ut! Nu vet jag att så inte är fallet men ändå. Och sambon drog ut på tiden för hemresan hela tiden, så vi var inte hemma förrän tidigt på morgonen. Men oj så kul vi hade!

Och nu sitter jag här, exakt två år senare. Gravid igen. Och visst är det häftigt värre.

Vecka 5 (4+6)

Jag tänkte börjar skriva i tid denna gång! ;-)

Barnet
Den lilla kallas nu för embryo. Den är bara någon millimeter lång och börjar utveckla lungor. Ryggmärgen som tills nu legat helt blottad ska stängas. Anlagen till armar och ben bildas. Även de första blodcellerna och blodkärlen blir till. Hjärtat är bildat i form av ett rör. Det börjar slå. Om åtta månader blir embryot en komplett människa.

När man ser på min lilla gadget till höger ser det ut som en söt liten sjöhäst.

Mamma
Nu är mensen försenad en vecka och kanske börjar du misstänka att du är gravid. Brösten kan vara lite förstorade, spänna och ömma lite. Du kan behöva kissa oftare än vanligt och du kan känna av värk som påminner om mensvärk. Många hormoner produceras vilket kan göra att du känner dig trött. Det är livmodern som växer. Så fort du misstänker graviditet kan du gå till apoteket och köpa ett graviditetstest.

Jag har känt oerhört lite sista 5 dagarna. Då var det mer av den varan dagarna före beräknad mens. Då hade jag fått fullt med finnar, sprang på toaletten hela tiden (urinet dessutom knallgult!), kände mig tröttare än vanligt på kvällen, ilningar i brösten, humörsvängningar och kraftig hunger. Nu är väl bara hunger det enda jag känner.

Illamående
Kanske mår du illa på morgonen. För vissa dröjer det ett par veckor till och många mår inte illa alls. Illamåendet kan bero på att kroppen producerar ett speciellt hormon under graviditeten som ökar upp till vecka 20. Stress och överbelastning på arbetet eller hemma påverkar också illamåendet. Läs mer om illamående genom att klicka på länkarna uppe till höger och vänster.

Jag mådde rätt illa med Liten, jag tror att det var typ runt vecka 8 till 12. Däremot kräktes jag ju aldrig förrän vecka 20! :-D Men det är nog dags att börja inhandla en stor påse med clementiner (det var nästan det enda jag åt för två år sedan!). Men än så länge mår jag finfint!

Tvillingar
Väntar du tvillingar kanske du känner av illamåendet mer än en som väntar ett barn. Du kan också vara tröttare och behöva kissa oftare.

Sambon sa det häromdagen när vi pratade om att vi ändå behöver köpa till en hel del saker, som en matstol till, syskonvagn, juniorsäng etc. Då utbrast sambon plötsligt "Tänk om det är två"! Sedan en djup suck. Men därefter ett kom ett leende "Men om det är två får jag vara hemma i ett helt år istället för sex månader"!

Pappa/partner
Nu kanske ni har börjat märka de första graviditetstecknen. Det kan till exempel vara ständig hunger, trötthet eller illamående. För många är illamåendet värst på morgonen och du kan hjälpa din partner genom att servera exempelvis te och någon skorpa innan hon kliver upp. Pröva er fram och se vad som fungerar. Det är inte alltid hon har svaret på olika frågor eftersom det här med graviditet kanske är nytt för er båda.

Illamåendet kan påverka er vardag och för att få det att fungera får du kanske ta ett större ansvar för kök och sophantering. Tänk på att laga mat som fungerar för din gravida partner. Vissa gravida står inte ut med lukten av exempelvis stekt mat, andra har svårt för fisk, ost eller att dricka mjölk som stått öppnad i kylskåpet en längre tid.

Jag hade jättesvårt för stekt mat och kyckling. Jag kunde bli illamående bara jag tänkte på det. Minns inte hur länge det satt i, men det var länge. Däremot var behovet av frukt stort!

Så mycket känslor

Först - tack för alla gratulationer! Ni är för söta!

För vilket mirakel det är! Så mycket som vi kämpade för Liten, all smärta, sorg, tårar och längtan. Och nu, helt oplanerat så händer detta!

Men jag kommer inte ifrån mina grubblerier. Jag trodde jag gjorde det enkelt för mig att låta kroppen bestämma. Vilket den direkt gjorde. Den tog vara på den superägglossningen som jag kände att jag hade. Men mina grubblerier finns kvar ändå.

Så närmaste tiden kommer nog bloggen ägnas åt att räta ut mina tankar. För det är kaos i mitt huvud. Glädje och panik. Hjärnan går på högvarv febrilt.

Själv känner jag inte av graviditeten ett skvatt. Hade lite värk i helgen, speciellt om jag ansträngde mig. Var extremt trött i lördags och somnade en timme i soffan. Blir extremt hungrig när jag väl blir hungrig. Men sådant kan ju inträffa ändå.

Nu har jag åtta månader på mig att förbereda mig. Eller oss. På ett nytt längtansbarn.

Nästan som en vanlig morgon...

Vi ligger och gosar hela familjen i sängen en lång stund på morgonen.

Sambon frågar vad jag ligger och funderar på, svarar att jag tror jag har ett graviditetstest liggandes någonstans. Från oktober 2006 när vi blev gravida med Liten. Men bäst-före-datumet har kanske varit?

Börjar röja i garderoben, hittar det direkt i en låda. Ett fintest (CB) och två billigare varianter. CB:et är det enda som inte utgått än. Frågar sambon om jag ska testa.

Men han börjar se lite osäker ut, han är orolig att det gått för lite tid och menar att jag har gått fyra dagar över tiden innan. Fem dagar rättar jag honom, och påpekar att jag går aldrig över tiden om jag inte tagit hormoner i samband med IVF.

Jag går in på toaletten och Liten följer intresserat med. Jag vänder direkt på testet, när jag använt det, tänkte att vi kunde titta allihopa i sängen tillsammans. Men jag var inte tillräckligt snabb...

Går in till sambon, kryper ner i sängen och vänder det åt rätt håll. Tyvärr förstör Pappa stämningen genom att inte fatta hur man ser att det är positivt... ;-)

+

Ett plus är ju alltid ett plus, eller hur?! Två streck oavsett åt vilka håll, så är ju alltid två streck två streck! Jag var inte ett dugg förvånad, jag har ju "vetat" i tio dagar nu. Snarare en bekräftelse på att jag känner mig själv bra.

Det är ju rätt omtumlande faktiskt. För tre veckor sedan skulle vi vänta i ett år. Å andra sidan har vi sagt att vi inte ska skydda oss, händer det så händer det och det är lika fantastiskt när det kommer. Men att det skulle gå så fort... det trodde vi aldrig. Å andra sidan var magkänslan rätt som jag hade - att graviditeten med Liten har fått min kropp på rätt köl, även om jag kände mig för kaxig som kände så.

Vi har direkt börjat boa oss i tanken, även Pappa faktiskt. Vi pratar sängplatser, sängar, syskonvagnar, bilstolar, matstolar.

Det värsta av allt slängde Pappa ur sig redan på fredagkvällen. Arbetsnamnet - som han dessutom vill att Liten 2.0 ska heta på riktigt sedan. Tage.

Näver.

Jag bara vet...

Jag bara vet att det är så. Som jag tror. Jag vet inte vad jag känner. Jag tror att jag känner mer och mer glädje ju mer tiden går. Att börja gilla läget. Att släppa på egot som vill sova, jobba och dricka vin.

Så ikväll ska jag dela ett flaska gott rött vin med Pappa. Sedan är det slut med det igen.

Fortfarande ingen påhälsning

Somnade gott igår kväll. Naturligtvis har jag tänkt på möjligheten att vara gravid, konstant hela kvällen. Andades för Pappa om det, som ryckte på axlarna och hade inget att säga om det.*

"Det finns inget att diskutera än", svarade han. Mitt svar blev då att jag önskade att han blir en kvinna i sitt nästa liv - med mens OCH känslor. Och att någon svarade honom så. Han bara log...

Vaknade vid 3 av att Liten skrek. Lyfte upp honom, in till vår säng. Sedan kunde jag inte somna om, hade stundtals panik. Och dåligt samvete. Herregud, det här är för tidigt. Jag ville ju inte bli gravid nu. Om 6 månader eller ett år. Men inte nu. Jag vill ju njuta mer av Liten först. Hur kan jag älska ett annat barn när jag älskar honom så mycket? Kommer jag älska honom mindre för att jag får ett barn till som ska dela på mammas kärlek och uppmärksamhet?

Visst, låter säkert hur löjligt som helst, men inatt hade jag ont i bröstet och hjärtklappning.

Imorses sa Pappa att det ska bli kul med en lillebror...

* Varför ska bara jag gå runt, nervös och undra för? Vi är faktiskt två om det här.

Konstigt

Ingen mens än.

Ledsen

Jag känner mig så frukstansvärt ogravid. Och jag har alla tecken i magen på att mensen är på gång.

Jag är förvånad över min reaktion. Jag är så låg och ledsen. Vi som inte ens försökt och jag som inte ens ville. Nu vill jag bara åka hem och lägga mig ner och gråta.

Så ledsen så ledsen...

Till råga på allt spelas Robert Miles One & One just nu... får mig tillbaka till infertilitetens förbannade dagar...

Funderar mycket

Jag har bara den känslan att jag är gravid. Kan inte förklara varför. Det bara är så.

Det är det här med juicen. Och i fredags gnällde jag högt vid bordet på jobbet att kaffet smakade skit (inte någon sa ett ljud efteråt, och själv höll jag andan när jag insåg vad jag sagt), jag har humörsvängningar (jag har aldrig PMS), jag har småvärk till och från hela tiden. Jag känner mig väldigt trött på kvällarna och jag mår illa på morgonen efter jag ätit frukost.

Apropå det där med frukosten var det något jag glömt bort. Men när jag var gravid åt jag mindre till frukost, för att om jag var proppmätt kom illamåendet som ett brev på posten.

Jag har fått massor med finnar. Stora rejäla saker, men bara en i ansiktet. Resten sitter lite varstans. Var det inte så förra gången också? Jag brukar inte dras med mycket finnar.

En annan sak som är värt att notera är avsaknad av blödning. Innan vi blev gravid fick jag alltid en blödning en vecka före mens, som varade varje dag fram till just mensens utbrott. Något jag aldrig haft tidigare eller som utblev de månader vi inte hade fått till det i sänghalmen. En blödning som SU nonchalerade totalt.

Problemet är att jag inte vet vad jag känner över möjligheten.

Juice

Sedan i helgen tycker jag att det är så gott med ett stort glas fyllt med isbitar och apelsinjuice med fruktkött. Härom morgonen kom jag på att jag tyckte det var konstigt för det har jag inte gillat sedan… jag var gravid.

När jag fått Liten slutade jag med det, det var inte längre gott…

Irriterad

Sambon njuter av att vara hemma. Och drar fötterna efter sig. Jag stressade som en gris för att sköta hemmet och jobbet mellan varven. Och ändå tyckte han inte att jag gjorde nog då…

Pappa njuter av att leka med Liten. Och softa. Så när jag kommer hem ser det ut som fan. Redan på morgon springer jag runt och fixar med det ena och det tredje.

Jag tycker inte att det känns rätt mot mig. Han kan inte få bara det göttaste. Jag slet för att att båda vara en bra mamma till Liten, men också sköta hem och jobb – så att jag kunde vara iväg och fika heldagar. Jag höll ofta på till sent på kvällarna innan jag kunde sätta mig.

Han hinner inte bygga något med huset. Liten sover ändå tre timmar på dagen, städa kan man sköta när han är uppe. Om han inte hinner med att jobba på huset hemma nu, hur ska vi hinna något när vi båda jobbar till våren?

Jag har inga problem att hjälpa till hemma med olika saker efter jobbet. Men att komma hem och ställa sig och greja när han inte gjort något* under hela dagen, det klarar jag bara inte av.

Pappa är medveten om detta och har lovat skärpa sig. Det blev inte ens en diskussion senast om det. Men jag är likt förbannat frustrerad och vill ha rejäl ändring nu! Så imorses fick jag ett utbrott igen, det var inte meningen. Men jag såg framför mig att jag får städa hela helgen (när han är borta) istället för att göra sådant som JAG vill göra. T ex gräva i min trädgård. Hade han skött sina uppgifter hade det varit rent och snyggt hemma.

Basta!

* Ja, en del är väl fixat. Typ diskmaskin och lite vikt tvätt. Men det där gör ju jag på fem minuter…

Känner så in i Norden

Oj vad jag har känt massor. I torsdags hade jag värsta huggen (högt upp) i magen. Jag har haft känsloutbrott som jag inte haft sedan jag tog hormoner. Jag har varit trött. Jag har haft molvärk.

Men ändå är jag relativt kall. Vilket gör mig ledsen. Jag hade önskat att vår nästa göra-barn-resa skulle bli med glädje, förhoppningar och spänning. Istället går jag här som någon jäkla Jekyll&Hyde som inte kan bestämma mig för att om jag vill bli gravid eller inte. Det är dessutom en relativt skum känsla att jag dessutom tror att det är något jag har något att säga till om. Att någon står och skrattar åt mig och mina tanker med vetskapen att det aldrig mer kommer kunna bli ett barn i min mage.

Barnvaktandet

Det gick faktiskt över förväntan för Liten att bli barnvaktad av min syster. Nu är hon jättebra med barn, så det var jag inte orolig för. Utan läggningen.

Med vid kvart i nio fick jag sms om att han sov så gott, han hade bara gnällt lite först. Men hon satte sig jämte, smekte honom över pannan och han ville hålla henne i handen. Snart sov han så gott…

Och vi? Vi hade trevligt och var avslappande med situationen. Åkte hem vid midnatt och löste av syrran.

Vi har redan börjat planera för ett bio besök eller en middag ute på stan.

Combat - Tigermamma

Var idag ute och gick med Liten, när det var dags för den dagliga nu-är-det-dags-att-sova-middag-i-vagnen-promenaden. Vi har reagerat tidigare här på en äldre kvinna som går omkring med en sådan där hund som ser ut som en mördarmaskin. Jag är kass på hundraser och kan därför inte meddela vad. Men vit är den.

Vi mötte denna kvinna med hund, och jag ler och säger hej som brukligt (avskyr folk som inte hälsar när man möter dem på trottoaren). Men denna hund är väldigt nyfiken på vagnen och på den som ligger där i och sover och han sliter sig fram och nosar. Det hela är över på några korta sekunder, då kvinnan drar honom till sig. Men jag... Jag har förvandlats. Jag var beredd att både sparka och slänga mig om hundens hals för att rädda mitt barn. På en millisekund var hela jag skärpt och jag kände efteråt att jag hade inte varit handlingsförlamad om något hänt utan varit beredd och vetat precis vad jag skulle göra.

Intressant att det fortfarande finns saker kvar att upptäcka om mig som mamma. Värsta combat-morsan. En tiger som vaktar sitt barn. Thats me.