Status insomningsrutin

Det går väl lite si och så med vår insomningsrutin.

Liten vaknar oregelbundet, men på det hela ser det bättre ut. Liten sover oftast till längre fram på morgonen, men det har varierat mellan 21 och 07. Inatt vaknade han vid 02 men Pappa fick honom att somna om och han sov då ända till sju.

Jag har inte orkat med bråket varje kväll så jag har faktiskt låtit honom somna eller nästan somna vid bröstet. Det blir en så mycket otroligare skönare kväll för mig efteråt, än att gå och vanka och vänta på att han skall somna (tystna).

På dagen sover han allt från 1½ till 4 timmar. Jag hade honom på jobbet häromdagen och då sov han just 4 timmar. Helt otroligt med tanke på att Pappa har svårt med att få honom att sova en längre stund på dagen.

Men det har istället medfört att han sover lite längre på morgonen. Innan vägrade han somna om vid sex när jag gick upp. Nu sover han allt från halv åtta till nio.

Dagen ser ung ut så här nu avseende sömn:

8:00 Vaknar
12:00 Somnar
14:00 Vaknar
20:30 Somnar

Problemet med sömn

Ja, vi har inte fått sovrutinen att fungera. Eller...?

Vi skippade eftermiddags luren, så istället sover han en gång på dagen, vilket oftast blivit 2-3 timmar (som innan). Så när jag har lagt honom har han varit helt slut och somnat vid bröstet - vilket jag tyckt varit en trevlig omväxling mot skrikandet...

Men på sistone har vi insett att vi måste göra något. Han vaknar vid 23 redan och vägrar somna om. Han skriker och vi lyfter över honom till oss där han också har svårt att somna.

Så ikväll hade vi bestämt att nu kör vi igen, och är stenhårda med att hålla rutinen den här gången. Och enklast är då att börja vid en helg då vi kan hjälpas åt.

Första gången vi körde enligt den här metoden skrek han i 70 minuter. Något liknande andra gången. Men ikväll ebbade det ut efter 40 minuter, och det var helt tyst efter 50.

Problem har även uppstått nu på dagtid. Vilket gör att helt plötsligt har vi fått ett trött och gnälligt barn, som inte vill sova, som inte vill vara själv, som bara ska vara hos oss. Jämt. Sedan oktober har han alltid sovit ute i vagnen på dagen. Men helt plötsligt nu vill han inte det.

Planen är att nu få igång sovandet på kvällen, att han lär sig att somna själv och somna om själv. Sedan ska han börja sova i sin säng på dagtid också.

Blå tumme

Liten har klämt tummen! Nageln är helt svart och tummen är svullen och mörk... Man märker att han har ont, han sitter hela tiden med tummen uppåt som för att undgå att råka stöta emot den när han tar i saker.

Tvivlar på att den kommer att få sitta kvar... aj aj.

Kan ju tillägga att det är slutlekt med våra skjutdörrar till garderoben, vilket brukar vara hans favoritmorgonsysselsättning.

Mens

Jag fick ju mens i slutet av förra veckan, enligt planen.

Till största delen blev jag glad. Och lättad.

Men visst känns det som ett misslyckande och oron kommer att det kanske inte kommer att fungera ändå.* Samtidigt är jag mer sugen än tidigare på en ny graviditet, men inte än. Jag ska jobba några månader först, sedan ska jag känna efter igen.

* Jag har sista året varit väldigt optimistisk för att vi ska kunna lösa detta på ett normalt sätt. Och jag är vetenskapligt lagd och är så in i norden nyfiken på om jag har rätt eller inte. Det bästa botemedlet mot hormonrubbningar vid barnlöshet är just en graviditet. Nästan som ett Moment 22.

Kattungar

Idag nedkom vår honkatt X med tre små ljuvliga killar! Vi är lite osäkra på könen, men det verkar vara tre killar.

Vi trodde att det skulle ta mycket längre tid, men en timme efter att Pappa ringt och sagt att det verkar vara något på gång, för X var orolig och andades häftigt. En timme senare kom den första ungen - och direkt kunde vi se vem pappan var! Första kattpojken är pappa upp i dagen. Mindre än två timmar efter att den första ungen kom var alla tre ute.

X var otroligt stressad innan den förste kom. Pappa hade full sjå att hålla henne lugn och hon försökte smita och sprang runt i huset. Han lyckades sedan stänga in sig med henne - men en unge var på väg ut såg han men medan hon tog ett skutt upp så föll ungen ner 20-30 cm på golvet. Pappa var helt säker först att den dog...

Han vågade först inte göra något med den, men eftersom X hade börjat sysselsätta sig med att krysta ut nr 2 så tog Pappa och lyfte upp Ettan och la honom i boet som vi förberett. Men Ettan kvicknade snart till liv så fort X började tvätta av honom och det verkar inte vara något fel på honom.

Samma morgon när jag gick hemifrån så tänkte jag just på X och hennes graviditet. Jag funderade på om jag inte hade räknat helt fel, för visst var det säkert två veckor kvar med tanke på att X inte var direkt rund om magen, utan bara lite kantig på sidorna? Så fel jag hade.

Jobbhelg

Min första arbetsvecka var lång, vi hade konferens och jag var borta över natten för första gången. Första gången utan Liten. Och inte bara en natt utan två.

Första dygnet gick bra. På kvällen försökte jag pumpa ut, fick ut en liten skvätt (jag hatar att pumpa). På förmiddagen efter första natten ringde jag hem och allt var kolugnt tills jag fick höra Litens skratt och prat i bakgrunden. Det var som att någon slog till mig känslomässigt. Vilken saknad jag kände. Jag var gråtfärdig resten av dagen vid bara tanken av att Liten var hemma och glad, jag var borta och längtade efter hans lilla kropp. Visserligen blev nog detta rejält förstärkt av att jag sovit lite och väldigt dåligt under natten.

Och inte blev det lättare på eftermiddagen när sambon skickade ett mms - en film på Liten när han gick på gräsmattan! Sambon berättade att nu har han börjat gå på riktigt! Och mamma var inte med... :-( Visade filmen för mina vänner. Men senare på kvällen kändes det bra igen, nu var det inte många timmar kvar innan jag skulle vara hemma hos familjen igen.

Så det fina underbara hotellet till trots - jag ställde klockan på tidigt, och begav mig hem med en tidig buss (ville inte vänta in kollegor som sov längre). Jag hann hem innan Liten skulle sova middag och det var underbart att få krama honom!

Och en skön varm känsla - vi klarade det!*

* Jag klarade av att vara borta, Pappa tog bra hand om Liten och Liten, ja, han saknade nog inte mamma så mycket -dessutom hade han farmor och farfar på besök som lekte mycket med honom!

Dagen D

Då var första dagen avklarad. Första dagen tillbaka på jobbet efter 13 underbara månader med Liten.

Och ärligt talat så känns det helt ok. Eller inget speciellt faktiskt. Igår var jag jätteledsen att det var slut. Grät och grät.

Jag trodde att jag skulle sitta på jobbet och längta hem hela dagen, men dagen rusade iväg och vips var jag hemma igen och kunde pussa och krama på Liten.

Men visst, hade jag fått så hade jag väl gärna varit hemma en stund till... men Pappa är så glad och nöjd över att äntligen få vara pappaledig "på riktigt"*.

* När jag har semester fem veckor direkt efter att han gått på sin ledighet har väl inte gett honom den rätta feelingen direkt...

Fästing

Resultatet av en rejäl kryp-runda i gräsmattan och diverse rabatter blev, förutom rejält skitiga kläder (för första gången), även en fästning.

Jag såg en prick på halsen igår som jag försökte ta bort, trodde det var jord (han hade jord överallt, till och med i håret). När vi duschade tvålade jag in honom och trodde väl att det gick bort, men tänkte aldrig på att titta efter (Pappa torkade honom och tog på honom pyjamasen).

Nu på morgonen såg jag att den var kvar och tyckte först att det var en ruva. Men jag kunde inte släppa den utan kikade igen, och då tyckte jag att jag såg ben. Efter lite trixande att få Liten att ligga still och utan att nypa honom med pincetten så fick jag loss det lilla krypet. Och visst var det en fästning. En pytte pytte. Som en liten prick.

Uscha. Jag som alltid letat igenom katterna noggrannt för att de inte ska ta med sig fästningar in till honom, men nu kom alltså den första. Själv har jag aldrig fått någon, och jag gick ändå flera gånger ut i skogen igår med ogräs för att slänga.

Sista dagen

Idag är det sista dagen hemma med Liten. Imorgon är det tillbaka till jobbet.

Sambon har åkt iväg på en dykutflykt idag så jag rår om Liten själv idag. Vi har haft det underbart. Sovmorgon till halv nio, massor med gos i sängen. Sedan har han varit fortsatt glad och mysig hela förmiddagen. Kommit fram till mig och överöst med både kramar och pussar. Vi har busat och kittlats och skrikit (Liten testar sin röststyrka).

Nu har jag precis sövt honom i vagnen. För sista gången på tolv dagar. Att det regnade när jag gick bekom mig inte.

Men nu blir våra rutiner istället nya rutiner, skapade av Liten och pappa. Det är svårt att inte få vara med och dela på det, jag har ju varit hemma och haft hand om Liten hela hans liv.

Väntar smått

Vi väntar smått. Fast det är inte jag som är gravid...

För en vecka sedan upptäckte vi att honkatten X var lite rund om magen. Eller rund och rund. Kantig. Det sticker ut lite på varje sida.

Hon passade ju naturligtvis på att löpa när vi var bortresta i juni. Så jag räknade snabbt fram att BF för hennes del blir 15-20 augusti. Men nu är det kanske 1-2 veckor kvar och jag funderar på om jag har räknat fel, för hon är som sagt inte så stor om magen. Tilläggas bör även att hon är väldigt liten själv.

Kvällens läggning

Kvällens läggning överlät jag till Pappa.

Han berättade tidigare idag hur mysigt han tyckte det var att få lägga Liten i torsdags kväll. De la sig båda i myspölen, Liten la sig tillrätta direkt på Pappans arm och myste. Efter en stund sov de båda två.

Ikväll blev vi lite sena med mat och bestyr. Dessutom skulle Liten duscha efter att ha krypit runt i trädgårdslandet när mamma rensade ogräs. Jag insåg att Liten knappt skulle ta något på bröstet alls, utan bara somna. Och eftersom Pappa blir så glad över att fått chansen att lägga honom, så frågade jag om han ville ta nattningen. Han blev jätteglad och de gick in och la sig återigen i myspölen. Liten somnade på studs.

Men visst gör det ont. Att han inte alls är beroende av mig längre. Och att amningen förmodligen tar slut snart. Min lille kille börjar bli stor. Å andra sidan får Pappa nöjet att få njuta av resultatet av våra många års slit.

Så känslorna är rejält kluvna. Glad för Pappa. Ledsen för Mamma.

Favoritord

Litens favoritord från och med idag är: NEJ.

Det säger han till allt! :-D

Innan har han skakat på huvudet bara, men nu säger han även nej. Men när han inte vill ha mer mat är det fortsatt bara skakning på huvudet. Sambon och jag har lekt hela dagen med honom genom att nicka och säga ja, skaka på huvudet och säga nej. Ett förtvivlat försök att lära honom att det finns en motsats till nej?! ;-)

Han verkar bara tycka att vi är knäppa och skrattar åt oss.

Andra natten i eget rum

Andra natten i eget rum gick bättre. Jag drack te sent igår kväll och kunde inte somna innan klockan var över ett. Vaknade sedan av att Liten skrek, jag var totalt borta och stapplade upp - tänkte faktiskt att "oj sov han så länge idag", i tron att det var morgon.

Men icke. Klockan var bara två och när jag kom fram till hans dörr hörde jag ett litet ljud - som ett skratt - och sedan somnade han om! Jag tassade tillbaka och kröp ner i sängen. Liten sov sedan ända till kvart över sju!

Och *peppar peppar* han skrek inget igår kväll och än så länge har det varit tyst ikväll också...

Första natten i eget rum

Första natten i eget rum gick sådär. Men jag tror inte att det hade så mycket att göra med att han sov just där - i stugan sov han ju ensam utan större problem. Snarare var han orolig plus att han vant sig vid att sova jämte oss.

Han vaknade ungefär en gång i timmen och skrek. Det var ett tag sedan han gjorde det. Vid tre-tiden gav vi upp och hämtade in honom till oss. Sedan sov vi gott till halv åtta...

Syskon?

Kunde jag ha sådan enorm tur att kunna få bli gravid igen på ett eller annat sätt?!

Just nu är all vår fokus på Liten och jag känner mig inte redo än för en ny graviditet. Vi har det bra vi tre och jag vill ha det så ett tag till. Dessutom ska jag påbörja min nya tjänst och jag vill hinna jobba in mig lite innan jag går upp i en ny graviditet.

Så önskeplaneringen är väl att försöka om ett år, aktivt. Fast sett utifrån min ålder och att jag gärna önskar tre barn (vågar man säga det högt?!) så borde vi inte vänta.

Men nu råkade det bli som så att vår nytända lusta inträffade just vid ägglossningen. Och jag har tänkt flera gånger per dag på detta efteråt. Tänk om?! Kan det fungera?!

Jag slits mellan att önska att det inte blir något riktigt än. Och glädjen över att det faktiskt skulle kunna fungera naturligt nu.

Vi har valt att inte skydda oss. För det första har vi ju inte varit direkt aktiva, för det andra är vi rörande överens om att vi vill ha ett barn till och får vi ett utan att anstränga oss för mycket, ja ingen blir gladare än vi.

Häromdagen tog jag upp detta med Pappan. Var han orolig att jag skulle bli gravid, jag hade ju faktiskt precis ägglossning. Nej, inte ett dugg. Lyckas vi så här är det bara en ren bonus, svarade han.

Så skit samma. Det vore skithäftig att bli gravid (har redan börjat snegla på magar), men blir det inget denna gången så är jag inte ledsen. Än. Fast jag kommer definitivt bli besviken, då jag kommer ta det som ett tecken på att det kanske inte fungerar ändå.

Vi får se om två veckor...*

* Hur ska jag förklara på företags kick-off att jag inte dricker om jag plussat?!

Eget rum

ÄNTLIGEN!

Vi har kunnat flytta ut arbetsrummet som fått dela rum med Liten. Det är så rent och snyggt nu, det är en njutning att gå in där.

Så inatt är det premiär för Liten att sova ensam i sitt eget rum för första gången. Han har sovit inne i sin säng i vårt sovrum sedan han föddes.

Eftersom han varit sjuk så har han även sovit i vår säng hela natten de senaste två nätterna.

För min egen del känns det helt ok faktiskt - vi tjuvstartade ju redan i stugan förra veckan med att han fick ett eget rum. Och jag tror att i längden så kommer hela familjen att sova bättre.

Sista veckan

Det är med stor sorg som jag räknar ner den sista veckan. Sorg över att året är tillända. Hur kunde det gå så fort? Just nu rusar tiden iväg, hinner inte ens gå upp på morgonen känns det som, innan jag ska natta Liten igen. Och vad gör vi egentligen på dagarna?! Inte mycket.

Detta är det bästa året i mitt liv. Helt jävla fantastiskt.

Sjuk

Igår kväll fick Liten väldigt hög feber. Vid ett blöjbyte tog jag tempen och den visade på 40,2. Försökte ge Alvedon men det slutade med att han kräktes upp gröten (han kväljde och orsakade kräkningen när han inte ville ha alvedonen). Fick ta en supp som jag fick hålla kvar så länge det bara gick innan han tryckte ut den igen.

Vid tre-tiden inatt var han så het att jag gjorde ett försök till, nu med ipren. Det gick bättre och febern gick snabbt ner och han sov lugnt resten av natten.

Han som ätit så bra, vägrar nu både mat och frukt. Det enda han tar är vatten och lite gröt. Han ratade till och med bröstet både vid läggningen igår och ikväll. Det har nog aldrig hänt innan...

Men idag har febern kommit och gått. Vid lunch kändes han het igen och jag försökte då ge ipren igen. Nu gick det åt skogen, han kväljde och fick upp en massa skum. Men efter att ha sovit på pappas bröstkorg känns han svalare igen och vid läggningen verkade han ha normal temperatur igen.

Tidigare har han varit ganska opåverkad av feber, men den här gången blev han direkt lite slö och apatisk. Men jag kände aldrig direkt någon oro, utan att det skulle gå över. Den oro jag kände, var snarare att jag var för lugn? Tänk om jag har fel, jag är ju ingen läkare?

Sommar och sol

Tillbaka igen efter lite mer än en vecka i släktingars stuga på västkusten. Och vilket underbart väder vi har haft! Vi låg på stranden nästan varje dag, och Liten älskade att bada! Han satte fart rätt ut - krypandes - direkt när han såg vart vattnet låg någonstans. Fullständigt sjövild slängde han sig fram och tillbaka, satt och plaskade tills läpparna darrade av köld. Men han kunde darra en stund och sedan fortsätta slänga sig och plaska runt.

Sedan kom han och värmde sig - gärna mot våra varma överkroppar, eller i sin badrock. Men sedan var det full fart igen. Jag har varit orolig för bränna, uttorkning och att det helt enkelt varit för varmt (ofta var det mellan 29-31 grader när vi åkte FRÅN stranden sent på eftermiddagen). Men det har gått fint. Har smörjt med SPF 50, använt UV-dräkt och T-shirt - men han har även badat naken eller med blöja/badbyxor. Det har fläktat bra vid stranden, medan vi hållt oss i skuggan i stugan där luften mer eller mindre stått stilla. Köpte en STOR pool också till honom som vi fyllde med bollar.

Det har varit skönt att få komma hemifrån en stund. Sambon och jag har kunnat komma ifrån alla måsten och krav och istället ägna oss åt Liten och åt varandra. Vårt taskiga sexliv fick faktiskt en rejäl skjuts, och det känns kanonbra! Nu får vi bara se till att anstränga oss lite mer här hemma och ta hand om varandra.

Men utvilad - nej. Blir man det på semester med barn?!

Have a happy period

Såg Always nya reklam på tv. Det är nog den sämsta slogan jag har hört. Någonsin. Alla kategorier.

Have a happy period.

Det kan väl inte vara en kvinna som hittat på det här? Som en hälsning, lika enkel som Trevlig helg, eller God Jul.

Say no more.