Viktproblematik

Hmmm. Vågen idag gjorde ett skutt ner, 0,5 kg. Får väga mig imorgon och se om det är bestående nedgång.

Vikten är ett känsligt ämne. Jag är orolig för att jag inte går upp något samtidigt som jag är tacksam ändå. Och jag har ju bra värden, Litens hjärta slår på bra och bökar runt friskt inne i magen. En livlig bebbe är en frisk bebbe som någon läkare sa till syrran. Det finns ju inget som talar att bortfallet av viktuppgång är dåligt i nuläget. Och då ska man ändå tänka att Liten väger bortåt 700g, brösten har väl ökat till det dubbla (nästan iaf) och så väger ju moderkakan en del också. Allt extra borde ju ge en 1,5-2 kg i viktuppgång.

I lördags mötte jag en gammal kollega (72 år) som jag inte sett på tror jag 15 år. Hon var förvånad att jag skulle föda så sent som juli – eftersom jag redan var så kraftig. Eh…? Jag tog inte så illa vid mig vid den här kommentaren ändå.

Men samtidigt, för 15 år sedan vägde jag 55-57 kg och var smal som en speta. Nu träffar hon mig senare när jag gått upp i vikt under åren. Jag ligger väl på 70 kg normalt – men pga alla behandlingar räknar jag att jag gått upp minst 5 kg.

Däremot blir jag glad när folk säger vilken fin mage jag har. En manlig kollega sa igår att jag (magen) ser så där härligt underbart runt ut nu och hans röst var varm och kärleksfull.

Min mamma sårade mig rejält för några veckor sedan genom att utbrista hur fet jag såg ut och jag minsann skulle bli jättestor. Eftersom jag inte gått upp något då blev jag först arg och sedan jätteledsen. Hon vägrade godta när jag sa att min mage faktiskt var väldigt liten för att vara så långt gången. Jag ville bara storma ut och sedan när vi väl åkte grät jag som en baby. Ja jag vet, nu var det hormonerna som förstärkte min reaktion.

När jag träffade min mamma några dagar senare så bad hon om ursäkt. Hon förstod att hon sagt något helt galet. Hon sa att hon inte förstår varför hon sa ens ordet fet – för det är inget ord som hon brukar använda. Och hon syftade aldrig till mig som helhet – bara ville kommentera att min mage börjat växa. Jag förklarade för henne om mina komplex för vikt och vi försonades. Hon lyfte på min tröja och klappade magen och sa att hon älskar ju min lilla mage och att det inte var hennes mening att såra mig. Och det var kärlek i hennes ögon, så jag förstod att jag överreagerat. Hon vet ju också vad vi varit med om och hon vet ju hur gärna jag velat att magen ska börja växa och synas, så hon ville väl bara betona att nu har jag fått min efterlängtade mage.

Men det är så lätt att det blir fel. Och det är inte kul att bli kallad tjockis. Men när syrran sa det igår så vet jag att hon skojar med mig lite eftersom hennes graviditet redan är ett minne blott och hon är så glad att hon kan se sina fötter igen!* ;-) Hon vet ju vad jag har framför mig.

* Hon är redan i sjukt snygg form - det enda hon gör är ammar! Det är inte alla som är tvugna att göra som Brittan och betala miljoner för att komma i form!