Att kunna stötta någon som har svårt för att bli gravid

Det är svårt att veta hur man ska närma sig någon som har svårt att bli gravid - det kan vara lite knepigt. 

Under vår resa var jag helt tyst, visade inget för någon eller berättade om våra behandlingar bortsett från tjejer i samma situation i forum eller patientföreningen IRIS, numera Barnlängtan. Men efteråt har jag pratat desto mer och försöker att hitta vägar att stötta andra. Och det är inte lätt att veta hur man ska göra. Jag ville ABSOLUT inte prata om det. Och i de fallen måste man respektera detta. Och visst var det superjobbigt när ens vänner blev gravid hux flux utan problem. Men hur skulle de kunna veta hur ont det gjorde när vi aldrig berättade?

Här finns lite tips man kan läsa om du har vänner i den här situationen men själv har lyckats med att bli gravid - 7 bra sätt att stötta sin kompis.

Patientföreningen Barnlängtan

Jag och min man pratade inte med någon om våra problem och våra behandlingar. Ingen förstod hur vi mådde utan trodde att vi hade så fullt upp med att renovera vårt hus att barn fick komma lite senare. Min räddning blev hemliga grupper på främst Allt för föräldrar men även till viss del Familjeliv. Här fanns ett gäng underbara tjejer som stöttade och tröstade varandra. Oavbrutet. Vi delade information och hade koll på varandra.

Efter att ha hängt på internetforum och googlat än det ena än det andra, så tog jag steget att faktiskt träffa tjejer i samma situation som jag, då jag kom i kontakt med en patientförening.

Tidigare hette det IRIS, som stod för Infertilas Riksförening i Sverige, men bytte sedan namn till Barnlängtan. Ett bra namnval/byte. :-)

Här fick vi ventilera och stöta och blöta utan att behöva förklara sig. Det var helt underbart! En ny värld öppnade sig för mig och jag fick nya vänner. Jag trodde inte att jag hade behov av dessa träffar men så fel jag hade! Det gav mig så oerhört mycket att gå på träffarna, även om de även kunde vara betungande - det kändes som att vi var många som längtade och men få som lyckades.

Det finns fortfarande regionala kontaktombud men det behövs fler! Om det saknas en förening nära dig, så här gör du för att starta en!

Vår resa i korthet (barnlöshet)

Vår resa i barnlöshetsträskets behandlingar kan man läsa här i sammanfattad form:

• Diverse behandlingar juli 2003-augusti 2005
• IVF färskförsök 1
• IVF färskförsök 2
• IVF Frysförsök 1

Och ja, det kändes faktiskt som ett träsk när vi väl var där. Vi traskade runt och runt och vi kom inte upp. Vad vi än gjorde så kom vi inte upp. 

När vi väl insåg att de behandlingar vi gjort inte räckte var det lång kö för IVF hos Sahlgrenska. När vi bad att få bli uppsatta på väntelistan var kön 2 år lång. Vi blev ganska uppgivna. Men ett halvt år efter det hade vi skrapat ihop tillräckligt med pengar för att göra vår första IVF privat på Carlanderska. 

Sedan plötsligt kom det till mer pengar för att minska vårdköerna i Västra Götaland och det började gå rykten att kanske kanske kunde det gå fortare även för oss i IVF kön? Till slut började vänner som fanns före oss i kön att få sina papper hem inför behandlingen och till slut, efter endast ett års köande var det så vår tur! Och till slut kom vi faktiskt upp ur det där träsket.

Barnlöset - hoppet som aldrig övergav oss.

Gamla godingar

Finns det några gamla godingar där ute från förr, då vi alla trampade runt i barnlöshetsträsket?

Vad har hänt sedan sist?!

Och där gick det några år till

Tiden går så ruskigt snabbt nu. Familjen har så klart störst fokus och prioritet, om jag har tur kan jag få lite egen tid.

Ofta tänker jag tillbaka på hur det var då. Innan. När vi satt där vid frukostbordet ensamma, min man och jag. Om jag blundade kunde jag föreställa mig hur barnen kom springandes ner för trappan, ropandes god morgon och glatt sätta sig på sina stolar. 

Jag sneglade alltid avundsjukt på lyckliga familjer under deras utflykter och kände att två var ganska ensamt. Tomt. Familjerna såg alltid lyckligare ut - glada och hade gemenskap. Kompletta.

När jag tittar tillbaka idag på mina dåvarande tankar blir jag full i skratt. De där lyckligare mornarna - visst finns de - men hur ofta kommer de inte nerspringades, kivandes och tjafsar om vem som sprang före vem i trappan och vem som egentligen vann tävlingen ner. Och de där utflykterna - visst har vi haft mysiga utflykter - men alla de där gångerna man undrar varför man överhuvudtaget lämnade huset, visst hade vi väl det bra innanför våra fyra väggar?!  :-)

Nåväl, I am back och tänkte damma av bloggen och skriva av mig lite. Vad hände sedan. Längtan av våra barn. Stay tuned!