Pappa njuter verkligen av att vara hemma med Liten. Han älskar det stillsamma pappalivet, men har snart avverkat hälften av tiden, vilket han hade ångest för redan för en månad sedan. Men han har börjat bygga upp lite aktiviteter nu tillsammans med en annan pappaledig, vilket jag tycker är både kul och bra. Det är stimulans både för honom och Liten.
Och visst saknar jag lunket. Träffarna. Myset. Men jag saknar inte det monotona enformiga livet som blev ibland. Eller stressen för att hinna jobba, städa, ta hand om Liten och allt annat som var på tapeten.
tisdag, september 30, 2008
Inte upp till mig längre…
Under värsta ägglossningen* lyckas vi faktiskt få till det. Inte av den anledningen, utan för att vi för en gångs skull tog oss tid för varandra.
Jag sa till Pappa att jag fortfarande kan bli med barn, att ägglossningen inte är förbi än. ”Det stör inte mig”, svarade han. ”Stör det dig?”, frågade han istället. ”Nej”, blev mitt svar.
Funderade mycket på det imorses. Det är nog så här jag vill ha det, mina grubblerier till trots. Nu överlåter jag beslutet till något annat, som jag inte kan påverka i större utsträckning. Nämligen min kropp. Händer det så händer det. Vi kommer bli lycklig och tacksamma över gåvan. Men om det dröjer några månader till så gör det inget.
Men vestibuliten är värre än på många år. Inte som när den var som värst, men inte långt därifrån. Det gör så in i helvete ont. Jag försöker att inte visa något för Pappa, på grund av flera orsaker. Jag trodde i min enfald att detta skulle bli bättre efter förlossningen. Det kan kanske vara att jag fortfarande ammar. Men jag måste backa tillbaka och se vad jag gjorde förra gången så att det förbättrades.
* Jag har aldrig känt av ägglossningen så mycket utan hormoner som jag gjort efter förlossningen.
Jag sa till Pappa att jag fortfarande kan bli med barn, att ägglossningen inte är förbi än. ”Det stör inte mig”, svarade han. ”Stör det dig?”, frågade han istället. ”Nej”, blev mitt svar.
Funderade mycket på det imorses. Det är nog så här jag vill ha det, mina grubblerier till trots. Nu överlåter jag beslutet till något annat, som jag inte kan påverka i större utsträckning. Nämligen min kropp. Händer det så händer det. Vi kommer bli lycklig och tacksamma över gåvan. Men om det dröjer några månader till så gör det inget.
Men vestibuliten är värre än på många år. Inte som när den var som värst, men inte långt därifrån. Det gör så in i helvete ont. Jag försöker att inte visa något för Pappa, på grund av flera orsaker. Jag trodde i min enfald att detta skulle bli bättre efter förlossningen. Det kan kanske vara att jag fortfarande ammar. Men jag måste backa tillbaka och se vad jag gjorde förra gången så att det förbättrades.
* Jag har aldrig känt av ägglossningen så mycket utan hormoner som jag gjort efter förlossningen.
Mörker
Jag har en mörk ”hemlighet”. Det är inget kriminellt jag har gjort eller utsatts för. Men något som funnits med mig i så många år.
Panikångest.
Mitt första minne är när jag är ganska liten. Uppskattningsvis 6-8 år gammal. Jag skriker eller gråter och min pappa kommer in i rummet. Jag tror även att jag är sjuk. Han frågar vad det är och jag försöker förklara vad som hände mig. Jag förklarar det som att det är som en massa människor som pratar högt och skriker på varandra. Och allt flöt bara ihop i ett och jag fick panik.
Jag har alltid varit rädd för att dö. Så in i helvete. Jag har haft perioder i mitt liv där jag har haft panikattacker varje natt. Där jag hyperventilerar och gråter hejdlöst.
Sista åren har jag varit mer avslappnad. Jag har varit helt uppslukad i barnlösheten och haft andra problem att fokusera all min kraft på. Men jag har känt det ett tag nu. Hur det kommer krypandes i kroppen, hur det mörka letar sig in i mina ådror och vandrar upp mot huvudet.
I somras var jag ute och åt med mammagruppen. Då kom den första attacken. Mitt under middagen, vid bordet med mammorna. Jag tror ingen märkte något. Men jag tappade all verklighetsnärvaro en kort stund och kämpade med mitt inre att fokusera på mammorna, samtalet och middagen och tvinga bort tankarna. Det snurrar till i skallen och för ett ögonblick tappar jag all känsla, all närvaro. Lyckas forcera iväg tankarna. Men jag vet att det bara läggs på hög för att sedan välla fram.
Jag har försökt lära Pappa hur han ska hjälpa mig. Men det går inte. För han vill alltid prata om det. Vill att jag ska säga VAD det är när attacken kommer. Men jag klarar inte det. Jag måste få prata om annat. Blir kramad. Bli tröstad. Jag vill inte prata om detta, vare sig under panik eller inte. Och under alla år har han inte lärt sig. Och eftersom jag helst inte pratar om det vet jag inte hur jag ska förbereda honom på det här nu heller.
Nu gör jag istället ett försök att samla mina tankar här istället. Så får vi se om jag kan få ut något av det.
Panikångest.
Mitt första minne är när jag är ganska liten. Uppskattningsvis 6-8 år gammal. Jag skriker eller gråter och min pappa kommer in i rummet. Jag tror även att jag är sjuk. Han frågar vad det är och jag försöker förklara vad som hände mig. Jag förklarar det som att det är som en massa människor som pratar högt och skriker på varandra. Och allt flöt bara ihop i ett och jag fick panik.
Jag har alltid varit rädd för att dö. Så in i helvete. Jag har haft perioder i mitt liv där jag har haft panikattacker varje natt. Där jag hyperventilerar och gråter hejdlöst.
Sista åren har jag varit mer avslappnad. Jag har varit helt uppslukad i barnlösheten och haft andra problem att fokusera all min kraft på. Men jag har känt det ett tag nu. Hur det kommer krypandes i kroppen, hur det mörka letar sig in i mina ådror och vandrar upp mot huvudet.
I somras var jag ute och åt med mammagruppen. Då kom den första attacken. Mitt under middagen, vid bordet med mammorna. Jag tror ingen märkte något. Men jag tappade all verklighetsnärvaro en kort stund och kämpade med mitt inre att fokusera på mammorna, samtalet och middagen och tvinga bort tankarna. Det snurrar till i skallen och för ett ögonblick tappar jag all känsla, all närvaro. Lyckas forcera iväg tankarna. Men jag vet att det bara läggs på hög för att sedan välla fram.
Jag har försökt lära Pappa hur han ska hjälpa mig. Men det går inte. För han vill alltid prata om det. Vill att jag ska säga VAD det är när attacken kommer. Men jag klarar inte det. Jag måste få prata om annat. Blir kramad. Bli tröstad. Jag vill inte prata om detta, vare sig under panik eller inte. Och under alla år har han inte lärt sig. Och eftersom jag helst inte pratar om det vet jag inte hur jag ska förbereda honom på det här nu heller.
Nu gör jag istället ett försök att samla mina tankar här istället. Så får vi se om jag kan få ut något av det.
måndag, september 29, 2008
Barnvakten fixad
Sambon och jag diskuterade. Och bestämde oss att fråga min syster ändå. Hon tackade ja. Känns helt ok faktiskt.
söndag, september 28, 2008
Grubblerier #6
Mage.
Men oj så jag sneglar på alla dessa underbara gravidmagar! Det har jag aldrig slutat göra, det tar mig tillbaka till våren 2007, när magen växte för fullt och jag bara älskade den. Varenda dag till förlossningen.
Så fort någon gnäller över att vara höggravid och vill ha ut ungen nu, suckar jag och får något drömskt i blicken. Jag som var livrädd att de skulle låta mig går 3 veckor över tiden, då vi bråkade om BF-datumet med UL-avdelningen, ville hellre inget annat än att just få gå över tiden.
Jag älskade min gravida mage. Jag hade gärna varit gravid i en två tre år.
Kan jag får bli det nästa gång?!
Men oj så jag sneglar på alla dessa underbara gravidmagar! Det har jag aldrig slutat göra, det tar mig tillbaka till våren 2007, när magen växte för fullt och jag bara älskade den. Varenda dag till förlossningen.
Så fort någon gnäller över att vara höggravid och vill ha ut ungen nu, suckar jag och får något drömskt i blicken. Jag som var livrädd att de skulle låta mig går 3 veckor över tiden, då vi bråkade om BF-datumet med UL-avdelningen, ville hellre inget annat än att just få gå över tiden.
Jag älskade min gravida mage. Jag hade gärna varit gravid i en två tre år.
Kan jag får bli det nästa gång?!
Babysim
För lite mer än en månad sedan påbörjade vi tredje kursen i babysimmet. Liten var som förbytt.
Från att ha varit kursens solstråle som plaskat och tokskrattat, och dessutom gladeligen slängt sig i vattnet och dykt mellan oss, så har liten blivit kinkig, trotsig , klamrar sig livrädd fast vid oss och vill helst inte alls bada. Detta uppdagades under tredje kursens första dag.
Eller bada gör han gärna. Men han gråter när han ska få balansring eller armringar. Han håller sig krampaktigt fast i oss när vi ska dyka och vill inte alls släppa.
Tur att Liten har så förnuftiga föräldrar. ;-) Vi har tagit det lugnt. Vissa saker har vi gjort trots hans protester (som armringar), för när han väl fått på dem och vant sig har han visat tecken på att lite skoj var det allt. Men när det gäller dyket har vi tagit några steg bakåt och gått tillbaka till det grundläggande dyket då vi själva för ner honom i vattnet och sedan mot oss. Och det har fungerat bra - inget spott och fräs eller protester.
Och nu har det betalat sig! Idag var han tokig i vattnet, men inte förrän på slutet. Vi testade att sätta honom uppe på kanten och han tyckte det var jätteskoj att få slänga sig ner i vattnet. Han var så ivrig att han slutade vänta på att vi räknat till tre. Vi testade sedan om han ville dyka mellan oss - vilket gick bra om han fick hålla i våra fingrar. Ett stort steg framåt!
Det kändes annars lite meningslöst att fortsätta kursen om det inte ger oss något. Men vi har sedan innan bestämt att vi ska fortsätta året ut, sedan får vi se. Om Liten fortsatt inte gillar det (igen) så hoppar vi av.
Men nu ser det ljust ut och för första gången på länge ser jag fram emot nästa söndag!
Från att ha varit kursens solstråle som plaskat och tokskrattat, och dessutom gladeligen slängt sig i vattnet och dykt mellan oss, så har liten blivit kinkig, trotsig , klamrar sig livrädd fast vid oss och vill helst inte alls bada. Detta uppdagades under tredje kursens första dag.
Eller bada gör han gärna. Men han gråter när han ska få balansring eller armringar. Han håller sig krampaktigt fast i oss när vi ska dyka och vill inte alls släppa.
Tur att Liten har så förnuftiga föräldrar. ;-) Vi har tagit det lugnt. Vissa saker har vi gjort trots hans protester (som armringar), för när han väl fått på dem och vant sig har han visat tecken på att lite skoj var det allt. Men när det gäller dyket har vi tagit några steg bakåt och gått tillbaka till det grundläggande dyket då vi själva för ner honom i vattnet och sedan mot oss. Och det har fungerat bra - inget spott och fräs eller protester.
Och nu har det betalat sig! Idag var han tokig i vattnet, men inte förrän på slutet. Vi testade att sätta honom uppe på kanten och han tyckte det var jätteskoj att få slänga sig ner i vattnet. Han var så ivrig att han slutade vänta på att vi räknat till tre. Vi testade sedan om han ville dyka mellan oss - vilket gick bra om han fick hålla i våra fingrar. Ett stort steg framåt!
Det kändes annars lite meningslöst att fortsätta kursen om det inte ger oss något. Men vi har sedan innan bestämt att vi ska fortsätta året ut, sedan får vi se. Om Liten fortsatt inte gillar det (igen) så hoppar vi av.
Men nu ser det ljust ut och för första gången på länge ser jag fram emot nästa söndag!
lördag, september 27, 2008
Äggtider
Har haft grym ägglossningsvärk idag. Känns bitterljuvt. Vet inte om jag ska släpa sambon i säng eller om vi ska vänta några dagar…
Vi pratade lite om det igår. Sambon menar nu att han gärna väntar ett år. Vi får väl se vad vi kommer fram till.
Vi pratade lite om det igår. Sambon menar nu att han gärna väntar ett år. Vi får väl se vad vi kommer fram till.
Bakslag med sovrutin
Nu har vi haft bakslag i två dagar. Förra natten vaknade Liten kl två. Inatt kl ett. Och sista nätterna har han varit orolig när jag har lagt honom. Så även inatt. Funderar på om vi gjort fel igen, han har ju nästan somnat vid bröstet på kvällarna. Och sista nätterna har han varit orolig på morgonen när han kommit in till oss, och tagit lång tid på sig att somna om. Legat och dragit mitt hår hårt så jag hållt på att bli tokig…
Inte kul när Liten vaknar kl 5 – somnar om vid 5:30 och en halvtimme senare ska jag gå upp. Jag är dödare än död när klockan ringer och jag somnar därför om och kommer oftast inte upp innan klockan är närmare sju.
Inte kul när Liten vaknar kl 5 – somnar om vid 5:30 och en halvtimme senare ska jag gå upp. Jag är dödare än död när klockan ringer och jag somnar därför om och kommer oftast inte upp innan klockan är närmare sju.
Barnvaktsproblematik
Nästa helg är vi bjudna på fest, som vi tackat ja till.
Problemet är att vi har ingen barnvakt. Vi har några alternativ, men det känns svårt att överhuvudtaget ta beslutet att vara borta en kväll från vårt barn. Som ni säkert förstår är det första gången.
Vi är alltså oskulder på det här.
Senste kvällarna har varit jobbiga igen vid läggning. Att då lämna ifrån honom till någon annan och själv gå ut och roa sig känns allt annat än kul just nu. Får se hur vi gör.
Problemet är att vi har ingen barnvakt. Vi har några alternativ, men det känns svårt att överhuvudtaget ta beslutet att vara borta en kväll från vårt barn. Som ni säkert förstår är det första gången.
Vi är alltså oskulder på det här.
Senste kvällarna har varit jobbiga igen vid läggning. Att då lämna ifrån honom till någon annan och själv gå ut och roa sig känns allt annat än kul just nu. Får se hur vi gör.
tisdag, september 23, 2008
Värmande komplimang
Hade idag ett längre samtal på engelska, där jag ringde upp. Kände mig först lite ställd över vad jag skulle säga, men fick till slut ihop något. Jag har verkligen kommit ur spår en del under mammaledigheten.
Men så träffade jag en mamma idag som är gift med en engelsman (som jag träffat flera gånger). Jag berättade för henne om samtalet och att jag hade lite brydderier om att ringa upp - hur sa man nu igen?! - och att jag kände mig osäker på att prata engelska. Hon blev förvånad och berömde mig snarare för att jag verkade inte ha några problem att starta en konversation och dessutom pratade bra engelska!
Om hon bara visste vad hennes ord gjorde hos osäkra mig... Gick från lekplatsen med nyfunnen självkänsla och ett varmt hjärta.
Men så träffade jag en mamma idag som är gift med en engelsman (som jag träffat flera gånger). Jag berättade för henne om samtalet och att jag hade lite brydderier om att ringa upp - hur sa man nu igen?! - och att jag kände mig osäker på att prata engelska. Hon blev förvånad och berömde mig snarare för att jag verkade inte ha några problem att starta en konversation och dessutom pratade bra engelska!
Om hon bara visste vad hennes ord gjorde hos osäkra mig... Gick från lekplatsen med nyfunnen självkänsla och ett varmt hjärta.
onsdag, september 17, 2008
Grubblerier #5
Ego.
Jag känner mig egoistiskt nu.
Jag vill sova. Jag vill dricka vin. Jag vill jobba. Jag vill gå ner i vikt. Jag vill träna bort min mage.
Ego.
Jag känner mig egoistiskt nu.
Jag vill sova. Jag vill dricka vin. Jag vill jobba. Jag vill gå ner i vikt. Jag vill träna bort min mage.
Ego.
tisdag, september 16, 2008
Grubblerier #4
Vän.
Vi skulle ju vara gravida igen, tillsammans. Men du tjuvstartade ju! ;-)
Det vore ju häftigt, att gå där tillsammans igen, låta magarna växa ihop, jämföra, stötta, anförtro, diskutera, drömma och dela.
Vi skulle ju vara gravida igen, tillsammans. Men du tjuvstartade ju! ;-)
Det vore ju häftigt, att gå där tillsammans igen, låta magarna växa ihop, jämföra, stötta, anförtro, diskutera, drömma och dela.
måndag, september 15, 2008
Mens igen...
Mensen kom igår. Inte för att det var något jag inte hade räknat med (sexlivet är ganska torftligt igen). Men ändå.
Jisses så ont jag hade. Det hjälpte inte med värktabletter utan jag låg däckad på golvet framför tv:n hela eftermiddagen och kvällen. Jag hann önska både en och fjorton gånger att jag var gravid.
För visst hade det varit häftigt.
Jisses så ont jag hade. Det hjälpte inte med värktabletter utan jag låg däckad på golvet framför tv:n hela eftermiddagen och kvällen. Jag hann önska både en och fjorton gånger att jag var gravid.
För visst hade det varit häftigt.
söndag, september 14, 2008
Grubblerier #3
Jobbet.
När är det egentligen rätt tidpunkt för ännu ett barn? Det finns väl sällan något som heter så? Jag har markerat att jag vill satsa på jobbet och att jag har tusen idéer. Tyvärr sätter den förestående lågkonjunkturen lite käppar i hjulet, men det är bara att vänta ut. Planera och undersöka vad som är det bästa för vårt företag i framtiden. Vart vill vi befinna oss?
Oavsett när (om?) nästa barn kommer, så vill jag fortsätta jobba hemifrån som jag gjort när jag var hemma med Liten.
När är det egentligen rätt tidpunkt för ännu ett barn? Det finns väl sällan något som heter så? Jag har markerat att jag vill satsa på jobbet och att jag har tusen idéer. Tyvärr sätter den förestående lågkonjunkturen lite käppar i hjulet, men det är bara att vänta ut. Planera och undersöka vad som är det bästa för vårt företag i framtiden. Vart vill vi befinna oss?
Oavsett när (om?) nästa barn kommer, så vill jag fortsätta jobba hemifrån som jag gjort när jag var hemma med Liten.
lördag, september 13, 2008
Grubblerier #2
Åldern.
Jag är 33 år nu. Och jag har en önskan om att få två barn till. Förmätet?
Jag måste därför inte bara planera in så jag hinner med ett barn till. Jag vill hinna med två. Och problemet är att jag inte vet hur lång tid det kan ta igen.
Om det överhuvudtaget kan lyckas.
Jag är 33 år nu. Och jag har en önskan om att få två barn till. Förmätet?
Jag måste därför inte bara planera in så jag hinner med ett barn till. Jag vill hinna med två. Och problemet är att jag inte vet hur lång tid det kan ta igen.
Om det överhuvudtaget kan lyckas.
fredag, september 12, 2008
Grubblerier #1
Kärlek
Kan jag älska ett barn till? Blotta tanken är mig fullständigt övermäktig och jag känner att jag sviker Liten.
Hur många har jag inte hört säga detta genom åren. Och skakat på huvudet.
Men nu sitter jag där själv.
Kan jag älska ett barn till? Blotta tanken är mig fullständigt övermäktig och jag känner att jag sviker Liten.
Hur många har jag inte hört säga detta genom åren. Och skakat på huvudet.
Men nu sitter jag där själv.
Status insomningsrutin
Åh - så ljuvligt livet är om allt fungerar! ;-)
Läggningen är inte längre något jag fasar för. Sambon byter till pyjamas på Liten (och ny blöja förstås). Borstar tänder, pussar god natt och lämnar över honom till mig. Vi går upp, säger god natt till honkatten X och hennes ungar. Tänder natt lampan, drar för fönstrena och bädda upp.
Sedan sätter jag mig soffan med Liten som skrattar när han ser mig knäppa upp. Ammar och myser. Han släpper själv nu (igen - det var längesedan) när han vill byta sida och när han slutar och vill ha napp istället). Känner hur han slappnar av mer och mer. Andast tungt. Han ligger en stund i min famn och jag njuter av mitt underbara lilla barn och hans goa varma kropp.
Efter en liten stund lägger jag över honom i hans säng. Inte ett ljud till protest. Istället utstöter han lite "mmmmmmm" när han blir nerlagd, lägger sig tillrätta på magen och jag smyger därifrån efter att ha satt på hans speldosa.
Varje kväll jag stänger hans dörr översköljs jag av glädje och kärlek för att att det går så mycket bättre. Han mår bra, vi mår bra.
Läggningen är inte längre något jag fasar för. Sambon byter till pyjamas på Liten (och ny blöja förstås). Borstar tänder, pussar god natt och lämnar över honom till mig. Vi går upp, säger god natt till honkatten X och hennes ungar. Tänder natt lampan, drar för fönstrena och bädda upp.
Sedan sätter jag mig soffan med Liten som skrattar när han ser mig knäppa upp. Ammar och myser. Han släpper själv nu (igen - det var längesedan) när han vill byta sida och när han slutar och vill ha napp istället). Känner hur han slappnar av mer och mer. Andast tungt. Han ligger en stund i min famn och jag njuter av mitt underbara lilla barn och hans goa varma kropp.
Efter en liten stund lägger jag över honom i hans säng. Inte ett ljud till protest. Istället utstöter han lite "mmmmmmm" när han blir nerlagd, lägger sig tillrätta på magen och jag smyger därifrån efter att ha satt på hans speldosa.
Varje kväll jag stänger hans dörr översköljs jag av glädje och kärlek för att att det går så mycket bättre. Han mår bra, vi mår bra.
torsdag, september 11, 2008
Grubblerier
Sambon och jag hade samtal igår ang att en av våra vänner är gravid.
- Hur ser du på oss, frågade jag sambon.
- Jag trodde att vi redan hade börjat försöka förra månaden, men jag hade kanske fel eftersom du inte ville denna månad, svarar han.
*glup*
Dåligt samvete slår över mig. Jag har medvetet undvikit allt sex kring ägglossning denna månad för att jag ville vänta, åtminstone 2 månader till. Försöka få rätsida på mina känslor. Men sambon signalerar tydligt att han gärna vill försöka. Nu. Ett barn till.
Och jag fortsätter grubbla. Jag känner mig bara mer kluven och får inga svar på mina frågor. Jag måste börja bena ut vari problemet ligger. Jag kan aldrig bara slänga mig ut i något. Jag måste få PLANERA. Och kunna KONTROLLERA.
Från omvärlden finns inga svar. "Du är ung." "Du får tänka på att du har inte många år kvar." "Njut av Liten." "Njut av två." "Vänta till Liten är 2 år." "Vänta till Liten är 3 år." "Ha inte för bråttom." "Jobba." "Passa på."
Och precis som jag lite panikslaget satt med mina Excellistor för att räkna på mens, äl, hormoner kontra kalendern innan - sitter jag nu och räknar månader och år utifrån mig själv, Liten och jobbet.
Men sedan finns den där känslan som pyr inne i mig. Någon lite djävulsk mini-me som bara väntar på att få hoppa ur efter år av nya försök och bara asgarva elakt och hånfullt - "hur kunde du tro att du skulle bli gravid igen?"
- Hur ser du på oss, frågade jag sambon.
- Jag trodde att vi redan hade börjat försöka förra månaden, men jag hade kanske fel eftersom du inte ville denna månad, svarar han.
*glup*
Dåligt samvete slår över mig. Jag har medvetet undvikit allt sex kring ägglossning denna månad för att jag ville vänta, åtminstone 2 månader till. Försöka få rätsida på mina känslor. Men sambon signalerar tydligt att han gärna vill försöka. Nu. Ett barn till.
Och jag fortsätter grubbla. Jag känner mig bara mer kluven och får inga svar på mina frågor. Jag måste börja bena ut vari problemet ligger. Jag kan aldrig bara slänga mig ut i något. Jag måste få PLANERA. Och kunna KONTROLLERA.
Från omvärlden finns inga svar. "Du är ung." "Du får tänka på att du har inte många år kvar." "Njut av Liten." "Njut av två." "Vänta till Liten är 2 år." "Vänta till Liten är 3 år." "Ha inte för bråttom." "Jobba." "Passa på."
Och precis som jag lite panikslaget satt med mina Excellistor för att räkna på mens, äl, hormoner kontra kalendern innan - sitter jag nu och räknar månader och år utifrån mig själv, Liten och jobbet.
Men sedan finns den där känslan som pyr inne i mig. Någon lite djävulsk mini-me som bara väntar på att få hoppa ur efter år av nya försök och bara asgarva elakt och hånfullt - "hur kunde du tro att du skulle bli gravid igen?"
onsdag, september 10, 2008
tisdag, september 09, 2008
Graviditeter
Även om jag inte själv vill bli gravid just nu så finns ju ändå en längtan. Och inte blir den lättare att hantera när andra blir gravida!
Så lite avis blir man man allt - en tjej i fd IRIS-gruppen (vågar inte skriva ditt namn/alias) och en kollega som med några timmars mellanrum berättat sina nyheter. Funderar fram och tillbaka men kommer fram till hela tiden att jag vill vänta.
På vad?
Så lite avis blir man man allt - en tjej i fd IRIS-gruppen (vågar inte skriva ditt namn/alias) och en kollega som med några timmars mellanrum berättat sina nyheter. Funderar fram och tillbaka men kommer fram till hela tiden att jag vill vänta.
På vad?
torsdag, september 04, 2008
Attityd om amning
Jag ligger faktiskt lågt med att jag fortfarande ammar. Det är inget jag skyltar med, å andra sidan är det inget jag skulle ljuga om, om jag får frågan.
Varför? Jag vet inte. Jag skäms inte för det, men jag orkar inte med alla attityder, fördomar och åsikter. Trött på att försvara mig.
Så idag på fikat så satt vi och pratade om vår insomningsrutin, mina kvinnliga kollegor ville veta hur det hade gått. Jag berättade att han protesterar knappt när jag lägger honom, vaknar aldrig på förnatten och sover i regel till någon gång mellan fem och sju på morgonen. Men naturligtvis blir det bakslag någon gång, då vi hämtar in honom redan vid två tre istället.
Men så var det en som hasplade ur sig att Liten minsann har en GIGANTISK stor napp eftersom Astillbe FORTFARANDE ammar honom.
HERREGUD! Ammar du FORTFARANDE? Du kommer att amma honom till han är TIO ÅR!
Kommentarerna och spydigheterna haglade. Jag blev skitarg men lyckades ändå behålla lugnet. De som har mest åsikter om detta är runt 60 bast. Men jag förstår inte varför man måste nergöra någon så och överdriva. Bara för att jag fortfarande ammar mitt barn som är 13 månader (när rekommendationen är att amma tills de är 12 månader) så innebär väl inte det att jag kommer amma honom om tio år? Löjligt.
Jag svarade med ett leende att nu behövde de inte överdriva. Detta fungerar för oss och jag tänker fortsätta så länge som Liten vill ha det så här.
Jag har inget "skäl" till att fortfarande amma som duger i andras ögon än min och sambons. Men det är vi som räknas. Liten vägrar ta välling, vilket jag ändå önskar att han gjort. Det är mysigt och nervarvande att amma innan läggdags. Och smidigt om han vaknar och är orolig på mogontimmarna (en del ren och skär egoism, jag vill sova och mitt barn behöver sova mer). Dessutom blir han alldeles till sig när det är dags för amning, han rusar mot mig, slänger nappen lång väg och skrattar och slänger sig mot bröstet.
Skulle jag strunta i amningen (för att ALLA andra tycker det) skulle jag få slänga ett barn i säng som förmodligen skulle stå och skrika en bra stund, för att han inte är tillräckligt nervarvad. Å andra sidan vet jag att det är en övergångsperiod till han lär sig det med, men varför skapa problem när vi inte behöver?
Detta fungerar för oss. Så låt det vara...
Missförstå mig rätt. Jag tycker bra om mina kollegor. Men jag delar långt ifrån deras åsikter om mycket.
Varför? Jag vet inte. Jag skäms inte för det, men jag orkar inte med alla attityder, fördomar och åsikter. Trött på att försvara mig.
Så idag på fikat så satt vi och pratade om vår insomningsrutin, mina kvinnliga kollegor ville veta hur det hade gått. Jag berättade att han protesterar knappt när jag lägger honom, vaknar aldrig på förnatten och sover i regel till någon gång mellan fem och sju på morgonen. Men naturligtvis blir det bakslag någon gång, då vi hämtar in honom redan vid två tre istället.
Men så var det en som hasplade ur sig att Liten minsann har en GIGANTISK stor napp eftersom Astillbe FORTFARANDE ammar honom.
HERREGUD! Ammar du FORTFARANDE? Du kommer att amma honom till han är TIO ÅR!
Kommentarerna och spydigheterna haglade. Jag blev skitarg men lyckades ändå behålla lugnet. De som har mest åsikter om detta är runt 60 bast. Men jag förstår inte varför man måste nergöra någon så och överdriva. Bara för att jag fortfarande ammar mitt barn som är 13 månader (när rekommendationen är att amma tills de är 12 månader) så innebär väl inte det att jag kommer amma honom om tio år? Löjligt.
Jag svarade med ett leende att nu behövde de inte överdriva. Detta fungerar för oss och jag tänker fortsätta så länge som Liten vill ha det så här.
Jag har inget "skäl" till att fortfarande amma som duger i andras ögon än min och sambons. Men det är vi som räknas. Liten vägrar ta välling, vilket jag ändå önskar att han gjort. Det är mysigt och nervarvande att amma innan läggdags. Och smidigt om han vaknar och är orolig på mogontimmarna (en del ren och skär egoism, jag vill sova och mitt barn behöver sova mer). Dessutom blir han alldeles till sig när det är dags för amning, han rusar mot mig, slänger nappen lång väg och skrattar och slänger sig mot bröstet.
Skulle jag strunta i amningen (för att ALLA andra tycker det) skulle jag få slänga ett barn i säng som förmodligen skulle stå och skrika en bra stund, för att han inte är tillräckligt nervarvad. Å andra sidan vet jag att det är en övergångsperiod till han lär sig det med, men varför skapa problem när vi inte behöver?
Detta fungerar för oss. Så låt det vara...
Missförstå mig rätt. Jag tycker bra om mina kollegor. Men jag delar långt ifrån deras åsikter om mycket.
tisdag, september 02, 2008
Identitetskris?
Funderar och funderar. Men jag kommer helt tiden fram till att jag inte vill bli gravid än. Vaknade härom morgonen och kände mig panikslagen över möjligheten att vara gravid. Därför var mensens faktum en lättnad.
Hur kan det svänga så? Hur kan jag ens tänka på det sättet efter allt vi gått igenom? Och varför är det jobbet som jag har i åtanke? Jag tycker det är jätteskoj att ha börjat jobba igen och jag är full av iver och har tusen idéer. Jag springer runt på jobbet och säljer in mina förslag. Ska jag då sedan komma och säga Bye bye och låta andra ta vid?
Det känns som jag har någon form av identitetskris. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är viktigast?
Hur kan det svänga så? Hur kan jag ens tänka på det sättet efter allt vi gått igenom? Och varför är det jobbet som jag har i åtanke? Jag tycker det är jätteskoj att ha börjat jobba igen och jag är full av iver och har tusen idéer. Jag springer runt på jobbet och säljer in mina förslag. Ska jag då sedan komma och säga Bye bye och låta andra ta vid?
Det känns som jag har någon form av identitetskris. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är viktigast?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
