Vi hade fått ganska fin sovrutin med Liten efter en del kämpande. Han sov hela nätterna fram till 6-8. Inget skrik på kvällarna vid läggning (iaf inte längre än till att jag stängde dörren).
Men så reste vi bort och Liten har fått lägga sig alldeles för sent och varit helt slut. Jag har märkt sista dagarna att det blivit värre och värre med att han själv ska kunna somna om. Han bökar och smågråter men kan inte slappna av och somna om, såvida han inte är helt slut.
Så igår bestämde vi oss för att börja om. Så vi la Liten som gallskrek direkt. Gick in med jämna mellanrum, la honom ner från stående (ja ja, vi vet att man inte ska göra det men herregud, hur lätt är det?). Pussade och pratade med honom och upprepade ”God Natt, Sov så gott”. Efter en timme var jag som ett darrande asplöv och höll själv på att falla i gråt. Liten var helt förtvivlad. Precis som för två månader sedan då vi gjorde detta första gången.
Men vi trodde att han snart skulle ge upp. Varit vaken i 6 timmar nu och skrikit i en. Då hör vi ett duns på övervåningen. Jag tänker inte utan flyger upp ur soffan och slänger mig upp för trapporna. Pappa tätt efter i hasorna.
Där på golvet ligger Liten. Han har lyckats ta sig ur sängen, hävt sig över på något sätt. Hjärtat stannade några sekunder tills vi såg att han var ok. Lite mindre ilsk dock av chocken att hamna på golvet. Genomsvettig av allt skrikande.
Jag kramade honom länge och funderade på att lägga mig i sängen med honom. Det var uteslutet att han skulle få läggas igen i sin säng. Men Pappa tog honom med sig ner i soffan och Liten somnade direkt mot hans bröstkorg. Sedan fick Liten sova jämte oss inatt. Nåja, iaf tills han vaknade vid halv ett och bökade runt å det grövsta och kunde inte somna om. Då la jag honom i hans säng (när jag tröttnat efter sisådär en halvtimme), och han somnade om direkt.
Mama mia…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar