En vecka kvar

Nu är det bara en vecka kvar av min mammaledighet. Uppriktigt sagt känns det så jävla ledsamt. Varje morgon jag ligger och gosar med Liten så tackar jag för ännu en underbar dag med honom. Och varje kväll jag lägger honom (skrikandes) så inser jag med stor sorg att ännu en dag är slut. De är senaste två veckorna har bara rusat iväg.

Usch.

Fortsättning på insomningen

Igår skrek Liten i 1½ timme. Han var arg och ledsen. Ett tag lät det som någon försökte strypa honom, han var vansinnigt arg och vägrade att somna. Men han somnade till slut. Fy fan vilken jobbig kväll det var. Pappa orkade till slut inte och ville ta upp honom. 22:30. Då hade han skrikigt i en timme. Men klockan var mycket. Och tar vi upp honom har vi genomlidit allt detta förgäves.

Liten vaknade sedan vid 5 som vanligt, ammades och fick krypa ner mellan mamma och pappa. Men han hade återigen svårt att somna och ömsom smågrät och bökade runt. Efter en timme tröttnade jag och la över honom i hans säng (det gick ju bra förra gången) men nej, då började han gallskrika igen. Pappa som inte fått sparkar på sig senaste timmen, tog över Liten men icke då. Ville inte sova jämte pappa utan rullade bort till mamma igen. Men den här gången somnade vi faktiskt och sov till kvart över nio…

Ikväll var han trött. Han har sovit lite mindre på dagen idag, men vi la honom återigen samma tid som igår, halv tio. Han började gråta direkt när jag stängde dörren om oss, dvs innan jag ens hade börjat amma. Han var arg och förtvivlad igen när jag la honom i sängen, men idag var skrikandet inte alls av samma kaliber och höll på i jobbiga 40 minuter. Vi avancerar framåt åtminstone, till helgen hoppas jag att det fungerar igen.

Nu ska jag smyga mig in med min bok…

Två veckor kvar

Jag tjatar. Men varje dag räknar jag ner. Om två veckor är både Pappa och jag hemma med Liten. I fem veckor.

Visst ska det bli underbart att få vara tillsammans så mycket men jag sörjer. Jag sörjer varje kväll att ännu en dag på det bästa året i mitt liv är slut.

Varje kväll räknar jag ner. Nu är det en dag mindre igen.

Tillbaka på ruta 1

Vi hade fått ganska fin sovrutin med Liten efter en del kämpande. Han sov hela nätterna fram till 6-8. Inget skrik på kvällarna vid läggning (iaf inte längre än till att jag stängde dörren).

Men så reste vi bort och Liten har fått lägga sig alldeles för sent och varit helt slut. Jag har märkt sista dagarna att det blivit värre och värre med att han själv ska kunna somna om. Han bökar och smågråter men kan inte slappna av och somna om, såvida han inte är helt slut.

Så igår bestämde vi oss för att börja om. Så vi la Liten som gallskrek direkt. Gick in med jämna mellanrum, la honom ner från stående (ja ja, vi vet att man inte ska göra det men herregud, hur lätt är det?). Pussade och pratade med honom och upprepade ”God Natt, Sov så gott”. Efter en timme var jag som ett darrande asplöv och höll själv på att falla i gråt. Liten var helt förtvivlad. Precis som för två månader sedan då vi gjorde detta första gången.

Men vi trodde att han snart skulle ge upp. Varit vaken i 6 timmar nu och skrikit i en. Då hör vi ett duns på övervåningen. Jag tänker inte utan flyger upp ur soffan och slänger mig upp för trapporna. Pappa tätt efter i hasorna.

Där på golvet ligger Liten. Han har lyckats ta sig ur sängen, hävt sig över på något sätt. Hjärtat stannade några sekunder tills vi såg att han var ok. Lite mindre ilsk dock av chocken att hamna på golvet. Genomsvettig av allt skrikande.

Jag kramade honom länge och funderade på att lägga mig i sängen med honom. Det var uteslutet att han skulle få läggas igen i sin säng. Men Pappa tog honom med sig ner i soffan och Liten somnade direkt mot hans bröstkorg. Sedan fick Liten sova jämte oss inatt. Nåja, iaf tills han vaknade vid halv ett och bökade runt å det grövsta och kunde inte somna om. Då la jag honom i hans säng (när jag tröttnat efter sisådär en halvtimme), och han somnade om direkt.

Mama mia…

Vikten

Jag skulle ju bli så nyttig skrev jag i maj. Käka sallad till lunch och gå på promenader. Jag började i typ 2-3 dagar. Sedan blev vi ju sjuka allihopa.

Och om det är något som kommer i sista hand när jag jag får för mycket att göra eller stressar, så är det min kosthållning. Kanske är det därför jag drabbats så mycket av förkylningar. Var och varannan vecka verkar jag ju vakna numera med ont i halsen och känner mig hängig.

Men utan att jag gjort mer än att jag dragit ner på lite onyttigheter så har jag ändå tappat det extra kilot jag lagt på mig. Men jag är ju inte nöjd utan jag vill ner mer. Men jag får se när jag orkar ta tag i det.

Tre veckor kvar

Nyss hemkomna från resa med Pappa, Liten och Pappas familj. Detta var en milstolpe - nu är det bara tre veckor kvar av min mammaledighet. Sedan ska Pappa vara hemma i sex månader.

Visserligen ska jag ha fem veckor semester innan jag börjar jobba, men det känns ändå sorgligt att tiden redan är på väg att ta slut.

Sovrutinen fungerar fortfarande

Jag var så orolig att insomningsrutinen var förstörd nu när Liten varit sjuk. Eftersom han varit febrig så många nätter har han legat mycket jämte oss, många gånger har vi lagt honom i vår säng direkt, för att ge tröst och närhet.

Jag funderade på om vi var tvungna att börja om igen, men det tog vara någon dag sedan sov Liten till halv sju igen.

Och jag behöver också sömnen nu för att hämta igen denna jobbiga månad.